Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plötsligt käpprak i soffan. Hans händer
kramade tidningen, hans upphettade
ansikte uttryckte förvirring och harm. Han
utbrast: Förbaske mig men det är inte
mitt fel! Så sägande kastade han den
hopknövlade tidningen mot damerna. De
grepo den med ivriga händer, slätade
ut den. En egendomligt säker instinkt,
ej ovanlig hos unga kvinnor, förde dem
genast på rätt spår. Under rubriken
Legala Notiser funno de denna sällsamma
kombination av några bland alfabetets
tecken: Förlovade. Johan Markurell –
Lotten Brenner.
Damernas tystnad angav, att det här
icke rörde sig om en ytlig och snart
övergående sensation. Intet larm, intet
fnitter, inga lösa förmodanden.
Någonting, som synts fast och orubbligt, hade
rubbats. Världen hade förändrats.
Brenner hade förlovats. Ludwig upprepade
surmulet och en liten smula ängsligt:
Det är inte mitt fel. Äntligen lyfte
kvinnornas chorag, docenten Lizzie Willman,
sitt junoniskt sköna huvud, yttrade:
Ludwig. Qui s’excuse, s’accuse. Vill du
vara vänlig och ge oss en förklaring. Hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
