Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till en ständig sporre. Låge inköpen i deras händer
och hade de rätt och frihet att, allt efter behof, med
sig adjungera de konstnärer, som vid hvarje särskildt
tillfälle kunde anses mest lämpliga som rådgifvare,
akademister ibland, opponenter ibland, *vildar“ ibland,
så skulle det åtminstone bli mera plan, mera
rörlighet och mera mening i det hela. De skulle inte
planlöst rusa omkring på en utställning och hugga i högen,
hvad som för ögonblicket föll dem på läppen. De
skulle alltid hafva i minnet, hvad saken gällde: att
åstadkomma en samlad, typisk och möjligast fullständig
bild af den samtida konstutvecklingen, en bild af
denna som kunde göra “deras museum* till ett
mönstermuseum i konstforskares och konstkännares ögon
och därmed också till slut skulle vinna den stora
publikens bifall, ty publiken i vår tid begär framför
allt: upplysning, förstående, sammanhang. Den publik,
som förr strömmade till museum för att grina åt
apelsinflickan, har betydligt smält ihop och smälter
fortfarande. Hör på arbetarnas, på studenternas, ja,
till och med på skolynglingars och pensionsflickors
konstdiskussioner och man skall förstå, att vi ha
kommit in i en annan tid, i en tid, hvilken af konsten
icke längre begär ytlig förströelse utan innerlig
klarhet om människan och naturen.
— Men inte kan man göra “amanuenser*
till styrpinnar för ett museum, äfven om de på grund
af sina förtjänster kunde synas aldrig så själfskrifna?
De ha ju ingen rang att tala om. Tacka Gud att
“intendenten* får vara med och regera inom den
nu-86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
