I början av 90-talet tedde sig terrängen norr om Valhallavägen i Stockholm helt annorlunda än nu. Där Stadion nu ligger, omgivet av allehanda byggnader och anläggningar för både nytta och nöje, var idel vildmark med bergknallar och täta skogssnår. Enstaka vägar och stigar ledde likväl bort i ödemarken; och på dessa sökte sig naturälskande huvudstadsbor gärna ut i den friska, av barrdoft mättade luften. I synnerhet var detta fallet med de studerande vid ett längst uppe på Östermalm beläget teologiskt seminarium. Dessa unga män brukade ofta, strax efter det de stigit upp om morgnarna, företaga promenader ut i Lilljansskogen, som berörda vildmark gemenligen kallades. Just en septemberdag vid ovan sagda tid syntes ett par av eleverna vid nämnda seminarium över Valhallavägen promenera in i skogen. Det var tydligt, att de funno behag i den morgonfriska och för kropp och själ så välgörande motionen. Natten hade varit betydligt kall; och ännu sedan septembersolen gått upp över den stora staden och dess omgivningar, var luften kylig. För att ej därav besväras raskade de båda unga männen ytterligare på sina steg. Promenaden förde dem efter hand ned i en dalsänka där granarna stodo välväxta och imponerande i sin grönska och sin höjd. Här stannade kamraterna och började med allehanda gymnastiska rörelser underlätta insupandet av den härliga skogsluften.
Plötsligt upphörde den ene av dem med gymnastiserandet, grep den andre, vilken för att ännu mera möjliggöra bröstutvidgningen börjat sjunga på en sång, vid armen och sade halvt viskande:
-- Tst, Bernhard, se dit bort! Vad vill detta säga?
Han pekade samtidigt i riktning mot en jättegran, under vars väldiga krona en ung kvinna låg knäböjd i det fuktiga gräset.
-- Hör, Helmer, förklarade Bernhard Simonson i dämpad ton, hon ligger antagligen försänkt i bön. Låtom oss avlägsna oss tyst och stilla, så att hon inte upptäcker oss och blir störd.
Även Helmer Björk fann, med förutsättning att kvinnan bad, kamratens förslag välbetänkt och beredde sig att med honom smyga försiktigt bort. Han ville dock ännu ett ögonblick betrakta den sällsamma företeelsen, och medan han så gjorde, fick han annan uppfattning av förhållandet.
-- Hör hit, Bernhard, sade han halvhögt, jag fruktar, att det icke är så, som du tänkt dig det. Ser du, att hon har sitt hår utslaget! Nu fuktar hon handen i daggen i gräset och tvår sitt huvud. Få se, min broder, om inte förhållandet snarare är det, att hon legat under granen i natt och nu är i färd med att göra sin morgontoalett.
-- Om så är, svarade kamraten, att hon tillbringat natten här i skogen, då är allt icke rätt ställt, och då undrar jag, om vi kunna vara tillfreds med att avlägsna oss, utan att vi tagit reda på, med vad vi kunna vara henne till tjänst.
-- Det samma anser jag, inföll Helmer. Stackars människa! Ensam i skogen en hel natt och i denna kyla! Kom, vi närma oss henne!
Stilla och försynt nalkades de den alltjämt knäböjda unga kvinnan. Denna, som måste ha hört deras steg och märkt dem, låtsades emellertid på intet sätt därom utan fortsatte att med hjälp av nattens dagg två sina händer och sitt ansikte, varpå hon övergick till att sätta upp sitt rika, mörka hår. I sitt inre kände hon sig allt annat än angenämt berörd av att se de båda unga männen närma sig; och på deras vänliga fråga, om hon verkligen tillbringat natten här under granen, svarade hon icke ett ord. Hon hade helst velat svara: »Vad nu då! Får jag icke heller här ute vara i fred för karlar.» Men hon föredrog att tiga och icke ens se upp. Medan studiekamraterna väntade på det svar, som icke kom, hade de tillfälle att iakttaga flickan och kunde därvid övertyga sig om att hon ingalunda tillhörde de redan i grund fördärvades klass. Hennes anletsdrag uttryckte missräkning och sorg men röjde på samma gång kvinnlig dygd och karaktär. Klädseln var enkel men värdig och snygg, även om liggandes på blotta marken icke farit så synnerligen väl fram med den. Något huvudstadsbarn var hon inte, det var tydligt, och denna upptäckt väckte de unga männens synnerliga intresse och sade dem, att deras hjälp kunde vara alldeles särskilt av nöden.
Men huru vinna hennes förtroende och förmå henne att öppna sitt hjärta och meddela sig? Det var frågan.
Helmer ansåg inom sig själv, att det måste ske till varje pris. Han tog sålunda ett steg närmare flickan, och, i det han böjde sig ned och såg henne i ansiktet, yttrade han på samma gång manligt och, medlidsamt:
-- Säg, min syster, med vad kunna vi stå eder till tjänst. Är ni på något sätt i svårigheter, ville vi så ofantligt gärna hjälpa er, i den mån det är oss möjligt.
Det hade verkligen lyckats denna unga kvinna att under loppet av de närmast förflutna dagarna omge sig med en stark misstro till allt vad människor hette och i synnerhet gent emot unga män. Men huru det nu föll sig, var det något i denne främlings tilltal, som nådde hennes hjärta och åstadkom en bräcka i hennes fördomars mur. Det där ordet: »Min syster» var ju också någonting högst sällsamt. Så hade ingen förut tilltalat henne, åtminstone icke sedan hon kom till Stockholm. Den unge mannens ord röjde något av det deltagande, som hon känt en efter så djup längtan de allra senaste dygnen. Hon måste tillstå inför sig själv, att så var fallet. Det hade under alla förhållanden ej behövts mycket just nu för att knäcka det skal av otillgänglighet, vari hon inneslutit sig. »Min syster», detta ord blott, uttalat på ett sätt, som uteslöt varje tanke på förställning, var nog. Den unga kvinnan uppgav sin på misstro grundade köld och började gråta.
-- Se här, min vän, yttrade Helmer, i det han helt varligt tog flickan vid armen och lyfte henne upp från hennes knäböjda ställning. Ni befinner er av en eller annan orsak i svår belägenhet, det förstå vi. Någon redogörelse begära icke vi. Det enda vi önska är, att ni visar oss det förtroendet att följa oss härifrån. Vi vilja föra er in i kretsen av ömma och uppriktiga kvinnliga vänner, åt vilka ni kan tryggt anförtro er med allt. Vad vi sedan i vår tur kunna göra för er i samråd med dem, det vilja vi göra med glädje.
De om takt och finkänsla så väl som om varmt deltagande vittnande orden förfelade icke sin verkan. Den djupt nedslagna unga kvinnan fick genom dem mod på nytt och tillförsikt.
Först nu lyfte hon upp sina ögon och såg på de två männen, i det hon yttrade stilla och undergivet
-- Jag är tacksam. Jag följer er.
De båda seminaristerna kunde nu var för sig konstatera, huru sympatisk och god deras skyddsling i det stora hela föreföll; och de kände båda en stark längtan efter att i sinom tid få lösning på vad som under allt framstod som en gåta, det nämligen att en så välklädd ung kvinna tillbringat natten ensam ute i skogen en kylig höstnatt. Båda ansågo emellertid finkänsligheten förbjuda allt frågande i ärendet, medan de i hennes sällskap sakta vandrade hän mot staden. De nöjde sig med att fråga, om hon frusit mycket och uttalade tillika den förhoppningen, att äventyret icke skulle ha några svårare följder för hennes välbefinnande.
* *
*
Det är ett gott stycke fram på eftermiddagen samma dag. Vi göra en titt in i ett uppe i Vasastaden beläget näpet litet hem, bestående av tvenne rum jämte kök. Hemmet innehaves av två gudfruktiga kvinnor, som idka privat sjukvård. Vi återfinna dessa systrar i deras välvårdade kök. Vi se den ena av dem just i färd med att med ytterlig försiktighet sluta till dörren till det rum, i vilket hon nyss med samma försiktighet tittat in.
-- Hon sover, viskade hon till kamraten, sover som ett barn. Stackars flicka, det var vad hon behövde. Omstoppad ordentligt i en varm och skön bädd, det var sannerligen mera än nödvändigt efter det där Lilljansäventyret.
-- Ja, svarade den andra, lågmält, och jag hoppars att den uppkokta mjölken och det svettdrivande pulvret också skall bekomma henne väl -- men vänta, tyst! Få se, om hon ändå inte trots allt vaknade av ljudet från dörren.
De båda kvinnorna ställde sig att lyssna.
-- Jo, förklarade syster Signhild, den yngre av de två, jag hör henne röra på sig, hon är vaken.
Båda trädde nu in i rummet, där i den allra smakfullaste omgivning den från Lilljansskogen upphämtade unga kvinnan vilade i en den allra bekvämaste bädd.
-- God morgon! hälsade syster Signhild, i det hon lät rullgardinen gå upp och släppte aftonsolens strålar in i rummet.
-- Sex timmars oavbruten sömn, tillade hon, det bör verka välgörande efter det för hälsa och krafter farliga experimentet med en septembernatt ute i skogen under bar himmel. Huru skulle det månne smaka med en kaffetår nu uppe på alltsammans? Vad säger vår kära lilla Märta om den saken?
Syster Signhild hade gått fram till bädden och höll just på att stoppa täcket ned kring hennes fötter samtidigt som hon bringade kaffet på tal.
-- Kaffet kommer nog till pass, inföll nu i sin tur syster Dagmar, den äldre av värdinnorna, i det hon strök flickan över pannan och sedan kände henne på bröstet och tillade: Men dessförinnan torde här nog behövas en grundlig avrivning med kallt vatten och så ombyte av kläder. Märta svettas duktigt, och det är ett gott tecken.
Märta, som verkligen sovit mycket tungt och knappast ännu var riktigt vaken, såg sig frågande omkring i det trevliga rummet och på de vänliga systrarna, och en känsla av ljuvt behag smög sig över henne såsom över den som ser sig räddad ur en stor fara.
-- Vart ha de båda vänliga herrarna tagit vägen? var allt hon för ögonblicket kunde få fram.
-- De ha återvänt till sitt. Sedan de överlämnat Märta åt oss, anse de sig åtminstone för dagen ha fyllt sin plikt. De ha dock begärt att genom oss få veta om edert befinnande och hålla sig beredda för den hjälp ni även hädanefter kan behöva av dem.
-- Men skall jag då icke få se och tacka dem för, vad de redan gjort för mig?
-- Det är ju icke omöjligt. Själva ha de dock, så vitt vi rätt känna dem, icke behov av något tack. Närmast önska de nu, att det där Lilljansäventyret kunnat avlöpa utan några menliga följder för er hälsa. Men för detta ändamål är det nog så viktigt, att vi sköta om vår flicka, och därför låt oss nu skynda oss ut i badrummet!
Villigt stod Märta upp och följde syster Dagmar.
Efter närmare en halv timma återse vi henne i samma rum, bekvämt tillbakalutad i ett soffhörn med en duktig filt slagen omkring sig. De nu rent av blomstrande, friska anletsdragen talade för att de, i god tid vidtagna åtgärderna mot en under uppsegling varande grundlig förkylning icke varit utan sitt lyckliga resultat. Framför henne stod ett litet bord med kaffebrickan, och på denna saknades icke heller de allra vackraste rosor. De båda systrarna hade slagit sig lediga och sutto med sin skyddsling till bords, klädda i vita, hela gestalten omslutande förkläden, utan fläck och skrynka.
Det lilla sällskapet bildade en utomordentligt småtrevlig, liten grupp, belyst av det mattröda skenet från en på antik fot vilade fotogenlampa 90-talet var nämligen icke helt blivet elektricitetens tidevarv, och kunde därför oftare ge rum för romantiska små stämningsbilder av detta slag.
-- Ogärna vilja vi att Märta nu sysslar med något, som kan röra upp känslan hos sig, yttrade syster Signhild vid kaffet, men i den mån hon kan det med bibehållen jämvikt, skulle det nog intressera oss rätt mycket att höra henne berätta om de händelser, som slutade med natten ute vid Lilljans. Att det här icke kan vara fråga om några helt vanliga händelser anse vi säkert.
-- Jag däremot misstänker, att det gäller händelser, som äro allt för vanliga, inföll syster Dagmar.
-- Det kan du för all del ha mycket rätt uti, medgav den yngre systern, vad Stockholm beträffar. Men för Märta ha de helt visst varit hittills oprövade.
-- Ja, det kan jag försäkra vid Gud, svarade flickan i soffhörnet och det med en känslobetoning, som förrådde, att det här icke behövdes mycket för att bryta sinnesjämvikten.
Tårarna stucko henne ock med samma i ögonen.
Syster Signhild, som ångrade, att hon vidrört det ömtåliga ämnet, böjde sig framåt och smekte flickans hand, i det hon yttrade milt och deltagande:
-- Se så, lilla Märta, vi låta den där redogörelsen bero. Inga tråkigheter i kväll. Här ska' vi ha trevligt, bara trevligt. Var så god, tillade hon, och räckte henne assietten med mandelkubbarna.
-- Märta har råkat ut för
stygga människor, det är allt.
