-- Välan, jag vill berätta, och jag skall nog kunna behärska mig, blott jag bjuder till, förklarade den unga kvinnan; och de båda systrarna fäste sig vid det vårdade i hennes röst och i hennes sätt att uttrycka sig. Att jag råkat ut för stygga människor är dess värre sant; men det är ej detta som förnämligast upptager mitt sinne just nu. Det värsta är, att jag varit stygg själv. Det vill säga, jag har varit olydig mot mina föräldrar. Jag företog denna resa till Stockholm utan något som helst behov och tvärtemot fars och mors allvarliga föreställningar. I mitt kära hem nere i Småland hade jag allt, vad jag behövde, men det var en okuvlig äventyrslystnad, som drev mig hit upp, och en allt för stor godtrogenhet förde mig häruppe till den brant av fördärvet, där jag lyckligtvis blev funnen i sista stund och förd hit.
-- Nå, då få vi hoppas, att vår kära småländska blivit botad från både äventyrslystnaden och godtrogenheten, menade syster Dagmar.
-- Det synes mig, att man bör kunna bli det i edert sköna Stockholm, fortfor den unga kvinnan. Så mycket är emellertid säkert, att då jag sistlidna söndag steg av tåget vid Centralen anade jag intet ont. Då nyss förut tåget rusat fram ur den långa, nattsvarta tunneln, och staden i ett nu utbredde sig inför mig med sina vatten, sina vackra planteringar och sina stora, ståtliga byggnader, allt i septembersolens dämpade ljus, kände jag mig varm av sällhet och glädje, och jag föreställde mig en tillvaro i idel rosenrött. Jag kom alldeles ensam och hade i mitt ungdomliga oförstånd icke ens kunnat förmås att draga försorg om, att någon mötte mig vid framkomsten. När jag därför kommit ut ur vestibulen och stod på trappan med Centralplanen framför mig, var jag fri som en fågel. Och det var just på pricken, som jag ville ha det. De viktigaste av mina tillhörigheten voro polletterade, och det lilla jag haft hos mig i kupén hade jag genast vid framkomsten överlämnat i förvaringsrummet för reseffekter. Mitt paraply var allt jag höll i handen; och jag var därmed just jämnt så ledig som jag behövde vara, medan jag på egen hand företog en rond genom staden. Klockan var då sex och eftersom det var söndag, började klockorna i den alldeles invid belägna Klara kyrkas torn ringa till aftonsång. Det högtidliga dånet kallade för mitt minne min moders sista ord, innan jag reste hemifrån. Jag skulle eljest ej kommit ihåg dem just nu. Det var sedan jag redan tagit plats på vagnsplattformen och konduktören stängt till grinden. Mina föräldrar och några mina vänner, som följt mig till stationen, hade dragit sig några steg tillbaka. De höllo i beredskap näsdukarna, med vilka de tänkte vifta mig en sista hälsning. Då sprang mamma fram och upp på fotsteget och yttrade: »Märta, min flicka, lova mig att gå i kyrkan så ofta du kan, då du kommer upp till Stockholm».
Naturligtvis lovade jag. Och där jag nu stod och lyssnade till den dova, mäktiga klangen, tyckte jag nästan, att den återgav min moders vädjan: »Märta, lova mig. Märta, lova mig». Ingenting i världen skulle här ha kunnat hindra mig från att gå upp i templet. Jag föreställde mig, huru mycket det skulle
Och gudstjänsten blev slut. Den var på intet sätt så lång och tröttande, som gudstjänsterna ofta bli nere i Småland. De ej synnerligen talrika åhörarna drogo sig ut ur templet. Själv gjorde jag mig ingen brådska. utan tog mig till att betrakta kyrkans vackra inre och njöt för övrigt av att lyssna till tonerna från utgångsmarschen. Snart nog var jag i det närmaste ensam. Bland gudstjänstbesökarna hade befunnit sig en till utseendet åldrig man med de allra vänligaste anletsdrag jag någonsin skådat. Han hade vid utgåendes stannat i närheten av dörren, varest jag märkte, att han med tydligt intresse följde mig med sina ögon. Belysningen i kyrkan var nu till större delen släckt, och det rådde dunkel därinne. Där den gamle stod under läktaren med sitt silvervita hår och vördnadsbjudande långa och lika vita skägg och spanade efter mig, tedde han sig nära mig som en uppenbarelse från en annan värld. Det var tydligt, att han väntade mig, och jag blev uppfylld av förundran däröver. Av mitt sätt att dröja och med nyfikenhet betrakta olika föremål i kyrkan torde han ha dragit den slutsatsen, att jag var främling. Icke utan en viss räddhåga drog jag mig mot dörren, då jag ju nödvändigtvis måste gå förbi den underliga gamle. Mig tycktes dock, då jag kom närmare, att det låg någonting så obeskrivligt milt och kärleksfullt i den blick, varmed han såg på mig, att all räddhåga försvann.
-- Hör hit, min unga vän, yttrade han, i det han räckte mig handen, vilken jag förtroendefullt och med vördnad fattade. Om jag ej misstagen mig, så kan du icke länge ha varit i Stockholm?
-- Nej, sannerligen icke, svarade jag, ty jag kom hit för föga mera än en timma sedan.
-- Ah, så nyligen! Nå, vem tager vård om dig här, kära barn?
-- Det vet jag icke ännu, förklarade jag. Jag ämnar nu börja se mig omkring.
-- Välan, min flicka, sade den gamle, under det han sänkte rösten och drog mig intill sig: Stanna blott icke i Klara, fly bort från Klara!
-- Bort från kyrkan! utropade jag, högeligen förvånad,
-- Nej, nej, icke från kyrkan, det är icke det jag menar. Nej, bort från distriktet, från Klara distrikt. Förstår du nu, barn?
Det gjorde jag icke, men böjde
likväl på huvudet så, som om jag förstått.
Den underlige gamle tryckte ännu en gång varmt min hand och
efter ett »Gud skydde dig, mitt barn» drog han bort. Jag stod
en god stund och såg efter honom. Ack, den vördade gamle, jag
skulle vilja träffa honom och säga honom, att jag sedermera lärde
förstå, vad han menade med sitt: »Bort från Klara!»
