Det var tydligt, att hågkomsten av den gamle och hans kärleksfulla ord var nära att komma den eljest hittills berömvärt bibehållna känslojämvikten att brista. Båda systrarna märkte det och ville förekomma. Syster Dagmar tog sålunda till orda:
-- Jag tror ej, att syster Signhild och jag misstaga oss, om vi säga, att vi tro oss veta, vem den vänlige gamle var. För oss, som arbeta bland nödens och lidandets barn, är han egentligen icke obekant, eftersom hans egen väg ofta går fram bland lidande och olyckliga, vilka han alltid är beredd att varna, trösta och hjälpa. Att han så mycket uppehåller sig nere i Klara säges ha sin grund i ett förhållande, som väl till sina detaljer aldrig blivit riktigt utrönt, men som av allt att döma bildar ett outsägligt smärtsamt inslag i hans liv. Gubben är en pensionerad missionär, så mycket vet man med bestämdhet, ävensom det, att han är änkling och saknar alla närmare anhöriga. Det finnes de, som sätta i fråga, om han är riktigt klok. Det bekymret är alldeles onödigt, ty han är säkert klokare än de flesta. Outsägligt bittra livserfarenheter ha gjort, att han helst går för sig själv, det är allt. Berättelsen om hans livs stora sorg är i huvudsak följande.
Pastor Sven Fingal, så nämnes den gamle av dem som känna honom närmare, var verkligen på sin tid missionär i Kina, och jag tror tillika en mycket framgångsrik sådan. I sitt arbete, ägde han en god hjälp i sin hängivna maka. Tvänne barn, gosse och flicka, föddes dem ute på missionsfältet. Dessa växte upp och voro sina föräldrars allt. Familjelivet var helt enkelt idealiskt. I Chefoo fingo barnen den första nödiga skolundervisningen; och så kom omsider den dag, som missionärer, vilka på samma gång äro föräldrar, bruka beteckna som en av de tyngsta, en dag, då de måste skiljas från sina barn för flera år. Flickan var då sexton år och gossen femton. De skulle sändas till Sverige för fortsatt uppfostran och såsom far och mor innerligt hoppades - för fortsatt utbildning i syfte, att de en gång måtte kunna återsändas till Kina och där ingå i missionsarbetet. Det var föräldrarnas älsklingstanke. Skilsmässan skall ha varit svår, men helt naturligt var den omständigheten, att de gingo till det gamla fäderneslandet för att där omhändertagas av anhöriga och vänner, ämnad att gjuta hugsvalelse i smärtobägaren. Barnen fröjdades också mycket åt utsikten att få se landet högt i nord, landet, som sett far och mor födas. Här mottogos de ock av missionärsparets anhöriga och vänner och bereddes den allra ömmaste vård. Brev på brev nådde far och mor i fjärran östern från deras barn, och föräldrarna kunde av dessa draga de mest glädjande slutsatser om framgångsfulla studier och välartning.
Men åren gingo, och efter fyra eller fem, just den tid, då de kunnat börja underhandla med sitt missionssällskap om deras återsändande, inträdde faktiskt ett ändrat förhållande i barnens uppförande. Breven blevo mer och mer sällsynta, och då något sådant efter lång väntan äntligen kom, befanns del vara mycket svårtytt, om man av detsamma ville draga en slutsats om arten av deras verkliga befinnande. Detta beredde föräldrarna outsäglig smärta. Det värsta var, att begärda förklaringar hos missionssällskapet inflöto även de ytterst sparsamma och svävande; ända till dess att en behjärtad vän till familjen tog tvärt av och i en omständigt utförd skrivelse utan omsvep meddelade allt: Båda barnen hade, alla försök att förekomma det till trots, kommit på avvägar moraliskt och levde nu sitt liv ett gott stycke ute på det sluttande planet. Det blev för mycket för de arma föräldrarna, och särskilt modern tog sig djupt av det förskräckliga meddelandet. Hon blev sjuk och hennes tillstånd försämrades ständigt. Pastor Fingal hade helst velat hasta hem till fädernejorden för att uppsöka sina förlorade barn. Men huru kunde han resa bort från sin nedbrutna maka? Det var omöjligt. Sorgen över de förlorade gnagde oupphörligt på hennes livsrötter, och knappt ett år efter det tillintetgörande meddelandet hemifrån var hon skördad av döden. Modershjärtat hade brustit, och hon hade gått att vila ut hos Gud. Efter detta nya, outsägligt tunga slag, förmådde pastor Fingal ej mycket på en längre tid. Han hade nu blott en önskan, och den var att återvinna så mycket av hälsa och krafter, att han kunde företaga färden hem till Sverige och söka rädda sina vilsekomna barn, Oskar och Sofia, såsom de uppkallats efter ett populärt furstepar, sedermera Sveriges konung och drottning.
Sin forna kraft återfick han aldrig mer; och när han efter allt en gång landade i sitt fädernesland, var han en bruten man. Vad det nu gällde hans barn, så kunde hans vänner genast uppgiva, var han hade att finna dottern Sofia, då däremot sonen Oskar inte kunnat uppspåras på flera år. Att han efter utståndet kortare fängelsestraff för fylleriförseelse tagit hyra på ett fartyg och farit till sjöss var det sista man visste om honom. Men, som sagt, om Sofia kunde man lämna både sorgliga och glädjande upplysningar.
-- Och härmed, fortfor syster Dagmar, kommer jag till den lilla del jag själv tagit i denna familjetragedi. Jag var den tid, det här är fråga om, anställd vid en av våra vårdanstalter för bröstsjuka, då dit överlämnades en något mera än 20-årig, ung kvinna, behäftad med lungsot på ett betänkligt långt framskridet stadium. Det meddelades, att hennes livs historia hörde till de mera ovanliga. Så sades det, att hon var född i Kina, och hit hade hon kommit för att uppfostras för missionärskallet. Olyckan hade emellertid velat, att hon kommit in i sällskapskretsar, som blevo hennes fördärv; och en vacker dag -- ty det gick fort utför, när det en gång börjat befann hon sig bland huvudstadens olyckliga prostituerade. I det utsvävande liv, som nu följde, utsatte hon sin redan av födelsen svaga kropp för allehanda farliga påfrestningar, och omsider insjuknade hon. Kärleksfulla vänner till familjen, vilka många gånger förr gjort försök att rädda henne men alltid blivit avvisade, infunno sig ånyo; och Sofia Fingal, ty det var den gamle missionärens dotter, lät nu taga vård om sig. Och, vad bättre var, den ömma och uppoffrande kärlek, som ägnades henne, och de brinnande böner, som omsusade henne, hade gjort att hennes hjärta veknat och öppnats för Guds sinnesom skapande nåd. Sålunda kroppsligt nedbruten, men till hjärta och sinne förnyad och lyckliggjord, kom Sofia till sjukhuset; och ni må tro, att jag var något till glad, att jag fick henne på min avdelning. Det dröjde ej heller synnerligen länge, förrän fröken Fingal och jag voro med varandra riktigt förbundna. jag kunde blott aldrig förstå och har ej heller sedan någonsin kunnat fatta, huru det var möjligt, att denna intelligenta, djupt känsliga och i mycket så utpräglat förståndiga unga kvinna kunnat sjunka så djupt. Aldrig klarare än av denna unga kvinnas berättelse har jag förstått, hur förförisk världen är. För att allra först ha kommit in i moraliskt förpestade umgängeskretsar anklagade hon sin egen broder. Hon gjorde det utan bitterhet, det må jag säga. Hennes största sorg ända in i det sista var broderns öde; och jag hörde henne ofta i sin nyvunna tro till sin frälsare bedja för sin förlorade bror, att, om han ännu var i livet, Jesus måtte uppsöka och frälsa honom.
Här tystnade syster Dagmar för en stund, och ej heller någon av de andra båda sade något. Plötsligt reste sig emellertid den förstnämnda och gick bort till en byrå, ur vars gömmor hon drog fram en halvt gulnad pappersrulle, nödtorvtigt ihophållen av ett vitt silkesband.
-- Det här är något, som jag inte tager fram varje dag, yttrade syster Dagmar, då hon återtog sin plats vid det lilla bordet.
Hon handskades också med den lilla pappersrullen, som om det gällt någonting heligt. Att den var förknippad med ett heligt minne, kunde man för övrigt iakttaga på systern, där hon satt och höll den i sin hand.
-- Det var först sedan hon fått fullt klart för sig, att hon icke hade många dagar kvar på jorden, som fröken Fingal överlämnade detta till mig, fortfor syster Dagmar, i det hon löste upp silkesbandet och vecklade upp rullen, som visade sig bestå av ett manuskript. På det, som skulle föreställa titelbladet, stod skrivet med påfallande vacker handstil:
DEN OLYCKLIGAS BIKT.
Av
EN UNG KVINNA, SOM FÖDDES OCH VAR LYCKLIG I ETT HEDNISKT LAND, MEN KOM TILL ETT KRISTET OCH GICK UNDER.
-- Detta innehåller sålunda hennes historia, utropade Märta.
-- Ja, i den mån denna kunnat tecknas i ord.
-- Men varför är då icke hennes far i besittning av detta papper?
-- Jag har erbjudit honom det, men han vill ej taga emot det. Han säger, att han ej tror, han kan uthärda att läsa det. Han känner för övrigt, vad det innehåller. Sofia berättade allt för honom, innan hon dog.
-- Han kom sålunda hem i tillräckligt god tid för att få se och tala med henne?
-- Ja, väl. De sista veckorna, innan hon dog, kom han dagligen på besök. Men helt naturligt drogo vi systrar oss tillbaka från hennes sjukrum, då han där gjorde sitt inträde, och vi voro aldrig åsyna vittnen till mötena mellan far och dotter. Vi kunde dock för varje gång se på honom efteråt, huru djupt dessa sammanträffanden berört honom. Med det i hans ädla anletsdrag uttryckta lidandet blandade sig en skönjbar glädje, som nära nog tog överhanden, allteftersom tiden skred. Detta hade uppenbarligen sin orsak i den växande mognad för himmelen, som han dag efter dag fann hos sin döende dotter. Som jag nyss sade, var ingen av oss systrar åsyna vittne till de dagliga mötena mellan missionären och hans dotter; men då flickan dog, var jag likväl närvarande tillsammans med fadern. Jag har stått vid åtskilliga dödsbäddar, men vid ingen har jag förnummit en större frid än vid denna. En himmelsk fläkt drog genom rummet och tog den frigjorda anden med sig. Fadern visade vid tillfället ett orubbligt lugn. Å ena bandet till den krans han lade ned vid hennes grav stod att läsa: »En sista hälsning från pappa» samt å det andra: »Jesu Kristi Guds sons blod renar från alla synder». Med detta sista torde han ha sannast uttryckt, vad han under dessa sorgens dagar kände och vad han förnämligast tröstade sig vid.
Detta är nu mera än två år sedan, och från sagda tid daterar sig huvudsakligen hans starka benägenhet att hålla till nere i Klara. Det blev efter detta det missionsfält han valde i utbyte mot det kinesiska.
-- Om nu vår kära, lilla
Märta orkar och för övrigt är intresserad, så
är jag villig föredraga några sidor ur berättelsens
början, förklarade till slut syster Dagmar.
