Då nästa dag inbröt, kunde Märta Ohlrich tacka Gud för verkligt vederkvickande vila och sömn. Så förbi, som hon verkligen var efter de närmast föregående dygnens upplevelser, hade hon i känslan av det trygga hägn hon njöt hos de utsökt vänliga och dugliga sjuksystrarna kunnat helt hänge sig åt vilan. När därför hennes värdinnor ett stycke fram på morgonen trädde in till henne, funno de i den nyss i ordning blivna unga flickan en bild av ungdomlig friskhet och behag. Själv mottog hon dem med sol i blick och med ett hennes väsens hurtighet, som lät förstå att det icke var hennes mening att ge tappt för den första tråkiga motgången i livet.
-- Se där! Redan uppe och i ordning, voro de ord, varmed systrarna hälsade henne.
-- Ja, så pass i ordning, som man kan bli, när man som jag står berövad det mesta av sina tillhörigheter, svarade fröken Ohlrich.
-- Ja, visst, inföll syster Dagmar, det var in så rätt, Märta har varit så pass ordentligt i rövarhänder, att hon förlorat sina ägodelar. Och i dag räkna vi med att få höra litet närmare om äventyret. Men nu gå vi först in i syster Signhilds rum för en enkel frukost. Där ha vi för övrigt en bekant, som väntar. Han kom för att höra sig för om Märtas befinnande och tänkte därmed ge sig i väg, men vi ha övertalat honom att stanna för att se och hälsa på Märta.
Därmed slog syster Dagmar upp dörren till det angränsande rummet. Därinne reste sig i samma stund från stolen, på vilken han suttit, Helmer Björk, seminaristen. Även han märkte ögonblickligen den förändring till hela sitt utseende, som den unga kvinnan undergått, sedan han överlämnat henne i de båda systrarnas vård. Han kände sig också fri att framhålla och betona detta, då han fattade hennes hand till hälsning. Fröken Ohlrich i sin tur underlät ej att påpeka, att om så vore förhållandet, stode hon därför i djup och innerlig tacksamhetsskuld, i första rummet till Gud, men så ock till de vänliga herrar, som togo hand om henne i skogen och ej mindre till dessa rara värdinnor, som öppnat sitt hem för henne och med lika mycken kunnighet som kärlek gripit in mot de följder av den riskabla Lilljansnatten, som man haft anledning att frukta.
Den unga kvinnan tolkade dessa sina känslor med så mycken behärskning och så mycken innerlighet, att det ovillkorligen fäste sig i herr Björks minne. Efter intagen frukost flyttade sig hela det lilla sällskapet till den på ett litet bord närmare fönstret stående kaffebrickan. Sedan man satt sig till rätta kring kaffet, passade systrarna på att ge herr Björk en liten resumé av deras småländska gästs upplevelser i Stockholm, från det hon kört genom tunneln och till dess hon sett den underliga gamle försvinna ur hennes åsyn på Klara kyrkogård.
Därpå smekte syster Dagmar fröken Ohlrich på handen och yttrade:
-- Vad därefter hänt, det veta icke vi, men vi ha utsikt att få veta det nu.
I det hon ställde kaffekoppen ifrån sig, svarade den unga kvinnan:
-- Ja, vad som följde på gudstjänstbesöket i Klara kyrka är nog till det mesta av den natur, att jag helst ville glömma det. Icke heller kan jag förstå, huru det skall kunna vara något vidare uppbyggligt för eder mina kära vänner, att höra därom. Dock inser jag, att det kärleksfulla intresse I ha'n tagit i det äventyr, för vilket jag varit utsatt, mer än väl berättigar er att få veta allt.
Välan, det hade ju varit min plan, att efter gudstjänstens slut tillbringa söndagskvällen med att fri och ledig ströva omkring i staden, om vilken jag icke trodde annat än gott och för övrigt drömt ljusa drömmar, långt innan jag sett den. Emellertid måste jag erkänna, att den gamle mannens ord och hela uppträdande gått mig till sinnes och gjort mig litet obeslutsam. En viss trötthet efter den dagslånga resan började också att göra sig märkbar. Jag fann för gott att för en stund slå mig ner på en soffa. Jag gjorde därvid den upptäckten, att sedan kyrkfolket skingrats, livet på kyrkogården, över vilken skymning nu börjat falla, började te sig på ett sätt som verkade obehagligt. Unga kvinnor drogo förbi mig med blickar och åtbörder, som sårade mina känslor, och herrekarlar av alla åldrar passerade och sågo på mig med ytterlig närgångenhet. Då jag tyckte mig ha fått nog av slikt, reste jag mig och gick, besluten att söka mig något anständigt härberge för natten. Jag hade just jämt hunnit fram till trappan, som leder ned på en av de närgränsande gatorna, då jag stötte på en äldre dam, som såg på mig och hälsade vänligt och förbindligt.
-- Fröken är främling på sta'n, om jag ej ta'r fel, yttrade hon i en ton, som gjorde, att jag tog henne för att vara en belevad, gammal dam.
Jag tillstod naturligtvis, att jag så var.
-- Jag tycker mig förstå det, och behöver kanske rum?
-- Ja, för natten. Kanske ni, min fru, kan hjälpa mig till ett lämpligt sådant?
-- Ja, väl, jag hyr själv ut rum och står alldeles särskilt gärna till tjänst, om det gäller unga flickor.
Det där förstod jag inte riktigt. Den gamla, med det förbindliga leendet och det grå håret såg emellertid så trovärdig ut, och för grånade gamla har jag alltid känt vördnad och förtroende. Jag betraktade det som en lycklig tillfällighet att ha stött samman med denna vänliga själ. Jag tackade för erbjudandet, och så följdes vi åt. Inne på de trånga, enformiga gator, där vi drogo fram, fann jag, att det av Stockholm, fördelaktiga intryck jag tidigare fått sådan jag såg staden genom kupéfönstret, då tåget rusade ut ur tunneln, icke höll i sig. Jag kom ihåg den gamle mannens ord utanför kyrkan, och så sporde jag min blivande värdinna:
-- Är detta Klara?
-- Ja, Sancta Klara eller heliga Klara, som det betyder, förklarade hon likasom för att ingiva förtroende för distriktet.
Hon började därpå fråga efter min avsikt med stockholmsresan; och då jag förklarade mig ämna söka någon lämplig sysselsättning, svarade gamla frun, att det visst icke skulle komma att ställa sig svårt för mig att få sådan.
Jag upplyste då, att jag icke förut innehaft någon plats och var därför i saknad av rekommendationer.
-- Det spelar ingen roll, edert hela utseende är rekommendation nog, försäkrade den gamla.
Huru det nu var, så föreföllo mig dessa hennes ord litet mystiska och de behagade mig icke. Nu voro vi emellertid framme vid målet, en icke alltför inbjudande byggnad, över vars ingång hängde en skranglig plåtskylt, på vilken lästes: »Hotell Köln». I hallen, om det förrum, i vilket vi nu inträdde, verkligen förtjänade att kallas så, kastade en dålig fotogenlampa ett svagt ljus över en mycket anspråkslös omgivning.
-- Fröken har väl några saker vid stationen, frågte nu värdinnan.
Här erfor jag stor benägenhet att öppet förklara, att jag icke hade någon lust att stanna på hotell Köln, men eftersom jag nu äntligen låtit mig föras dit, fann jag rådligast att stanna, men naturligtvis med det fasta beslutet att redan så tidigt som möjlig nästa dag försvinna. Jag upplyste sålunda om, vad jag ägde, och att jag kvarlämnat det vid stationen.
-- Det är då så gott, att jag tar hand om poletteringsmärket, så skola vi se till att sakerna komma hit upp.
Hon höll fram handen, medan hon talte, och jag förstår ej, huru det var skapat, jag var likasom i denna kvinnas våld, och jag gav henne, mot min vilja, såväl polletteringsmärket som kvittot från förvaringsrummet för reseffekter. Härefter blev jag förd in i det rum en trappa upp, som skulle bli mitt för natten. Trappa och korridor lågo i halvmörker, och golvet i den senare var belagt med en trasmatta, som var till ytterlighet illa medfaren och smutsig. Rummet var en bild av trevnadslöshet med sin vedervärdiga stank av inpyrd tobakslukt. Sannerligen tror jag inte att kronprinsessan Lovisa av Danmark, som hade sin bild hängande här inom glas och ram, skulle ha funnit detta vara en mycket tvetydig ära. Ett avlångt, fyrkantigt bord, vars nakna skiva bar en hel del vanprydande märken av glas- och buteljbottnar, tvenne rankiga pinnstolar, en mycket nött byrå och en liten kommod var hela möbelmanget. Ja, det vill säga, där fanns ju även en säng, en liten imperialsäng av trä, uppbäddad. Linnet i den, bar spår av att ha varit använt av annan person, sedan det sist kommit från tvätten. De anstalter, som vidtagits för att dölja detta, hade icke helt lyckats. Ett medhaft stearinljus, som värdinnan satt i stake och tänt vid inträdet i rummet, utgjorde hela belysningen.
Här blev jag äntligen lämnad allena, sedan gumman önskat mig god sömn, en önskan som passade rätt illa ihop med den upplysning hon allra sist gav innan hon tillslöt dörren. »Det är möjligt», sade hon, »att det inte blir så alldeles tyst i rummet bredvid. Hit komma kanske några ungdomar då och då under natten, och litet roligt få de ju lov att unna sig.»
Därmed gick käringen, jag må ej bättre säga. Förlåt mig, men hon, som, då jag först såg henne på kyrkogården, föreföll som en riktigt rar gammal dam, hade nu inför mig förvandlats till ett riktigt otrevligt stycke. Emellertid stod jag nu här mitt på golvet och visste rätt icke, vad jag borde företaga. Att kläda av mig och krypa ned i sängen kunde aldrig komma i fråga. Jag förebrådde mig själv på det bittraste för det jag lämnat ifrån mig märkena. Hade jag haft dem kvar, hade jag naturligtvis ögonblickligen lämnat stället. Antagligen var det en fint av gumman att genast avfordra mig märkena på mina saker, därmed hade hon ju bundit mig vid sitt usla hotell tills vidare. Jag beslöt nu att söka vid dörren lyssna mig till, när de skulle komma med min koffert. Jag menade, att det borde höras upp. Jag tänkte då begära få upp den på rummet och beredde mig att sitta på den under natten. Då en lång stund gått, utan att någonting hörts av, som tydde på ankomsten av mina effekter, beslöt jag trycka på ringledningen. Efter lång väntan kom en slamsig flicka och öppnade dörren. På min fråga, huruvida mina tillhörigheter anlänt, svarade hon, att jag icke kunde vänta att få dem förrän tidigast nästa dag. Det vore i dag söndag, och ingen karl vore hågad att nu hämta upp sakerna. Därmed slog hon igen dörren och försvann. Där stod jag nu vackert. Vad annat hade jag att göra än att foga mig i mitt öde. Jag satte mig till rätta på en av de båda pinnstolarna och beslöt låta timmarna gå. Klockan närmade sig tio. Det hade hittills varit jämförelsevis tyst och stilla omkring mig, men efterhand kunde jag höra, att nya gäster började anlända till hotellet. Och då jag hörde trevande steg alldeles utanför min dörr, skyndade jag att rigla dörren. I nästa ögonblick kunde jag höra, att rummet intill det jag bebodde, blev upptaget.
Det var tydligen man och kvinna, som inträdde där. Jag kände det gränslöst obehagligt, då jag eras ord förnam, att varje deras rörelse och varje deras ord kunde höras fullt tydligt in till mig. Väggen emellan oss måste ha varit av tunnaste slag.
De timmar, som nu följde, skulle jag vilja giva mycket för att få utplånade ur mitt minne. Att människor kunna komma så långt i råhet hade jag aldrig anat. Vad min arma själ marterades, vid det jag tvangs att höra all uselhet, går ej an att beskriva. Jag försäkrar er, vänner, att från det hem, där det varit min förmån att födas och växa upp, har allt rått och fult i ord och bild och åtbörder med omutlig konsekvens hållits fjärran. Mina föräldrar ha mött och bekämpat det frivola på varje punkt, och de höga exempel av renhet och dygd de själva givit ha på mig gjort ett mäktigt intryck. Besinna då, vad det betydde för mig att vara vittne till allt vad som försiggick därinne. Visserligen var mitt öga skonat från att se, men jag måste ju höra allt. Jag blev upprörd i min själs innersta.
Då Märta Ohlrich hunnit så långt i sin skildring, fann hon en lättnad i herr Björks närvaro, eftersom ju detta självfallet innebar en befrielse från att uppehålla sig vid ruskiga detaljer.
-- Nog av, fortsatte hon, då de förnedrade gästerna efter flera timmar avlägsnat sig, beslöt jag att trots allt försöka sova. Måhända skulle jag på den vägen undgå att höra ett upprepande av gräsligheten, i händelse nya nattpartier skulle uppenbara sig. Jag upptäckte likaledes, att stearinljuset inom ej allt för många minuter skulle vara utbrunnet; och att vakande invänta morgonen, sittande på en stol fann jag outhärdligt. Jag bredde filten på sängen ut över kudden och lade mig sådan jag var. Jag har ju aldrig haft svårt för att somna; och det dröjde icke heller nu länge, innan jag insomnat riktigt tungt. Någon verklig vila i sömnen njöt jag likväl ej. Obehagliga förnimmelser plågade mig; och känslan av att jag var på ett satans ställe, kunde inte ens sömnen upphäva. Plötsligt vaknade jag fullständigt vid ett bedövande buller från det olycksaliga rummet bredvid. Jag rusade upp och hörde en kvinna ge hals, som om det varit fråga om att beröva henne livet. Jag blev rysligt rädd och darrade i hela kroppen. Jag kunde nu höra, huru hotellpersonalen skyndade till från flera håll och sökte bilägga slagsmålet därinne. Man nämnde ock att polis var i annalkande. Det dröjde ej heller länge förrän en eller ett par konstaplar inträffade och avförde sällskapet, varefter det blev lugnt igen. För egen del hade jag emellertid nu fått med än nog. Med tillfredsställelse såg jag, att någon skönjbar gryning till dag börjat tränga in i rummet. Alltså skulle snart befrielsens timma slå för mig ut ur otuktsnästet; ty att det var i ett sådant jag hamnat var nu fullt klart för mig. Oron för mina tillhörigheter pinade mig dock, och jag anklagade mig själv med växande förtrytelse, för det jag avhänt mig märkena. Dagen växte, och redan klockan 7 ringde jag på betjäningen och fick efter några minuter se värdinnan själv komma in till mig. Jag sade henne, att, efter vad natten uppdagat i fråga om hotellets karaktär, jag var fast besluten att genast ge mig i väg, varför jag bad att få betala och återfå mina märken på reseeffekterna.
Den för mig allt mer vidrig vordna gumman svarade mig:
-- Nu är välan allt fröken litet fjollig ändå. Märkena lämnade jag redan i går kväll till en karl, som brukar syssla med sådant där arbete. Han lovade att vid tillfälle i dag skaffa hit sakerna. Så håll sig hon lugn bara, det är mitt råd.
Den förställningskonst det eländiga fruntimret tillämpat på sitt tal, då jag kvällen förut först mötte henne, tycktes hon inte längre ha någon användning för. Hon talte nu i en vass och själlös ton; och hennes anletsdrag blevo, vad de borde vara, för att vara ett sant uttryck för hennes verkliga hjärtelag. Jag pinades i hennes åsyn och skulle ha velat giva vad som helst för att slippa ha något mera med henne att göra. Hon beredde sig att gå, men stannade igen just som hon var på tröskeln.
-- Förresten, började hon på nytt, har jag nånsin fått några märken av er? Det har jag lust att fråga.
Inför denna höjd av oförsynthet tappade jag fullständigt målföret och ställde mig att stirra på människan. Hon skydde icke att begagna sig även av denna situation och fortsatte:
-- Se så, nu tror jag ni fann för gott att tiga. En tarvlig slyna kommer hit upp och tror, ändå att hon skall lyckas bedraga oss stockholmare.
Därmed gick hon och slog igen dörren.
Den gamla kvinnans fräckhet var stor nog för att ha rum för en smula komik över sig, och för ögonblick var ett jag frestad att skratta åt eländet.
Nyss förklarade hon, att hon lämnat märkena åt en karl för avhämtning, och en minut senare djärves hon sätta i fråga, huruvida hon någonsin fått dem Här stod jag emellertid med utsikt att aldrig återfå min egendom; och detta var ett i sig självt tillräckligt nedslående förhållande för att göra situationen övervägande pinsam. Mina saker voro av ett ej ringa värde. De voro ock resultatet av min moders omsorgsfulla arbete på min utrustning. I väl tre veckor sutto vi, hon och jag, kväll efter kväll vid arbetet, och allt hon kunde tänka sig, att jag skulle komma , att behöva, försökte hon anskaffa.
Min koffert hade hon själv packat, och det med en omsorg, som ingen annan. Överst lade hon ett kabinettsfotografi av sig själv och pappa, insatt i ett dyrbart ställ. Att ha förlorat detta allt är dock tillräckligt tråkigt. Skulle jag ha följt min första ingivelse, sedan gumman försvunnit genom dörren, så hade jag rusat efter henne och försökt röra upp både himmel och jord för att få reda på mina tillhörigheter. Men i det samma stod inför mig bilden av min far, just sådan han såg ut, då han brukade säga till oss därhemma: »Man vinner aldrig något genom att rusa åstad och förivra sig. Bäst om man t. o. m. i de mest prövande situationer förmår att bevara sitt lugn. Den som vinner tid vinner allt.»
Jag beslöt att resignera inför mitt öde. Naturligtvis ämnade jag icke utan vidare ge min egendom till spillo, men jag ville lugnt invänta fortsättningen av dagen för att se, om någon lösning skulle inställa sig. Jag kände nu ett starkt behov av att komme ut i friska luften, medan jag samlade mig till beslut om vad jag fördelaktigast borde företaga. Jag gick. Jag hade ännu icke betalat rummet; och till städerskan, som jag mötte i trappan, sade jag, att jag ämnade komma igen, och att jag ville behålla rummet för ännu ett dygn. Därmed var jag snart ute på. gatan och gick försänkt i grubblanden. Möjligheterna att komma till rätta med hotellvärdinnan lågo ej alltför nära till hands. Ingen hade sett, när hon tog emot märkena, och behagade det henne att neka till, att hon någonsin tagit emot dem, så -- Ja, vad ville man göra?
Efter det jag förskaffat mig
litet frukost, kom jag på mina vandringar helt oförtänkt
ånyo in på Klara kyrkogård och satte mig att vila på
en soffa under en av de väldiga lönnarna. Helt osökt rann
mig då i tankarna den omständigheten, att mina föräldrar
aldrig velat, att jag skulle företaga resan till Stockholm. De hade
i det längsta försökt avråda mig; och först efter
det de funnit mig omöjlig att bringa till reson, hade de låtit
mig få min vilja fram. Var nu detta min olydnads lön, och skulle
den verkligen komma så snart? Dessa reflektioner skulle kanske ha
bringat mig nära nog till förtvivlan, om ej en annan känsla
börjat bemäktiga sig mig, trötthetens. Natten hade givit
så gott som ingen vila. Tvärtom hade den, genom vad jag upplevat,
uppskakat mig, och nu inställde sig reaktion. För att inte somna,
där jag satt, skyndade jag mig tillbaka till hotellet, som tycktes
mig nu ligga fullständigt öde. Inte ett knätt hördes,
och det tyckte jag om. Det var vid middagstid, och en glimt av septembersol
hade över hustaken letat sig in i rummet och gav därmed en välbehövlig
lyftning åt mitt nedtryckta sinne. Sedan jag riglat till dörren,
lade jag mig på sängen och slumrade in så gott som omedelbart.
Denna gång sov jag utomordentligt gott. Då jag vaknade, kände
jag mig riktigt utvilad och låg en god stund utan att fatta, var
jag var. Jag hade sovit i dryga sex timmar, och det hade hunnit bli i det
närmaste mörkt i rummet.
