Vi återvända till hotell Köln. Gränsande till förstugan fanns ett litet rum eller snarare en skrubb, som väl skulle föreställa hotellets kontor. Där återfinna vi värdinnan, vars namn var fru Blom. Hon synes vara fördjupad i hotelljournalen, då hon plötsligen störes i detta sitt förehavande av en yngre karl, som helt plötsligt inträdde och stannade framför kontorsdörren. Han var klädd i grova, illasittande kläder och såg ut att ha kommit landsvägen till Stockholm. På ryggen bar han en ränsel, som tydde på något slags gårdfarihandel. I det han sävligt rörde vid den halva ansiktet bortskymmande mösskärmen, hälsade han sitt »god afton» och sporde, om där fanns rum för natten.
Det fanns det, upplyste fru Blom och bad karlen sitta ned så länge. Främlingen lät icke säga sig detta två gånger. Han löste av sig ränseln och ställde den på golvet, varpå han själv sjönk, med en trötthetens suck, ned på skrubbens enda stol.
-- Herrn kommer från landet? sporde gumman.
-- Jag är född på landet, svarade främlingen.
-- Och tänker nu försöka lyckan i Stockholm?
-- Ja, jag skulle väl det.
-- Det vill säga, har man bara pengar, så går det nog bra. Och när man kommer från landet, så har man välan pengar?
-- Nå, ja, man är ju icke alldeles barskrapad, menade lantmannen, som fann hotellfruns intresse för hans reskassa litet anmärkningsvärd.
-- Jag gissar det, svarade fru Blom inställsamt, och tillade: Ni har då inga saker till avhämtning någonstädes?
-- Nej, jag har inte det, då jag kommit gående hit; men om jag händelsevis skulle få några efter mig, undrar jag just, om frun känner någon karl, som skulle vilja vara mig till hjälp?
-- Det lovar jag se till med, svarade gumman, jag väntar just hit en av de präktigaste karlar jag vet om en stund.
-- Då vore det allt bra, om jag finge resonera med honom ett slag.
-- Det skola vi se till med, lovade värdinnan, varpå hon tog ned en rumsnyckel med vidhängande nummerplåt från väggen och bjöd vandraren följa sig för att se på rummet. Då hon vederbörligen avlämnat sin nykomne gäst på det av honom godkända logementet, återvände hon igen till sitt »kontor» och detta just lagom för att i förstugan stöta ihop med den karl hon redan en god stund väntat.
-- Se där, Svensson, nu är du, som du skall få höra sedan, egentligen ute i en mycket lycklig stund. Men först -- låt mej fråga: Allt har väl varit tyst och stilla hos dej?
Den sålunda tilltalade var en karl på mellan 25 och 30 år. Han var sluskigt klädd och hade ett pinat utseende. Ehuru synder och utsvävningar tillräckligt tydligt stämplat hans hela varelse, saknades dock de för dylika avsigkomna existenser vanliga tecknen på förhärdelse. Det låg något vekt över hela den pinade uppenbarelsen.
Och då han till svar på gummans fråga yttrade:
-- Inte det ringaste har hörts av, så visade det sig ligga över själva rösten en ans, som lät den oinvigde gissa på sedda, lyckligare dagar.
-- Nå, det var ju för väl, fortfor fruntimret. Och härifrån har hon helt enkelt försvunnit som det syns. Hon gick härifrån i måndags kväll och har sedan icke setts till. Jag tror nu vi kunna vara säkra. Inte en levande själ såg, när hon lämnade mig märkena. Och låt henne för övrigt komma tillbaka, så ämnar jag nog låta henne veta, vad det kan kosta henne att smita från betalningen för rummet. Men det torde hon nog kunna räkna ut själv, och därför aktar hon sig antagligen. I alla händelser gäller det för oss att fort nog göra oss den behövliga förtjänsten på historien och på samma gång utplåna alla spår. Ser du, Svenson, lyckan är oss för ögonblicket särdeles bevågen. Hit kom nyss en bondjanne till karl, som jag hyst in på 3-an. Han ser ut att idka gårdfarihandel eller något i den vägen. Om jag ej missförstått honom, så är han utrustad med storkovan. Va' hindrar egentligen, att vi ta' honom med, då vi syna koffertens innehåll litet närmare. Vi erbjuda honom att få köpa det mesta av innehållet. Är det något däribland, som vi föredraga att behålla, så göra vi det. Du går nu hem till dig och dyrkar upp låset, så den saken är överstökad, då vi komma litet längre fram på kvällkvisten. Och därmed kan du gå.
Men den stackars unge mannen dröjde ännu med ögonen begärligt riktade mot ett miniatyrhörnskåp i antik stil.
-- Jag förstår, vad du vill, min gosse, sade den beskäftiga gamla kvinnan och vände sig mot skåpet, varur hon tog fram en brännvinsflaska jämte glas. Nog skall du få din dragnagel, det må du veta, men blott en enda, det säger jag dig. Ska' vi lyckas dra upp den där bondlurken på storkovan, måste vi vara klara i knoppen.
Svenson såg glaset fyllas, och hans ögon fingo en glans, som röjde styrkan av hans olycksaliga rusdrycksbegär. Han fattade glaset, men höll det i läpparnas närhet ännu flera sekunder innan han tömde det. Den arme drinkaren njuter nämligen i känslan en försmak av eldsdrycken.
-- Uppför dig nu som sig bör, så råkas vi väl igen, sade gumman med en uppmuntrande klapp på axeln, just som karlen ställde glaset ifrån sig och gick, gick utan att säga ett ord, den njutningsfulla hettan i hals och gom tilltäppte hans mun.
Om fru Blom bjudit till att lyssna, skulle hon i samma ögonblick, som den stackars drinkaren försvann, möjligen ha kunnat märka det svaga ljudet från dörren till n:r 3, då denna försiktigt tillslöts av en »bondlurk», som stått och lyssnat.
Några minuter senare stod för övrigt fru Blom utanför samma dörr och knackade. Den nykomne öppnade och bjöd henne in.
-- Om herrn skulle vilja träffa och tala med en duktig karl, så har jag just nu haft besök av en sådan, han heter Svenson och idkar även han litet handel. Han brukar infinna sig vid de auktioner, som hållas tidvis på kvarglömda effekter. Han gör mestadels fördelaktiga inköp av sådana och försäljer dem i sin tur till hugade spekulanter. Nyss har han kommit över en hel koffert, packad med allehanda persedlar i damväg. Kom med och se på lagret, om det intresserar!
Jo, då, det intresserade lantmannen mycket. Han ville emellertid gå litet i förväg, emedan han hade något att uträtta på annat håll, men finge han blott adressen, så ville han infinna sig om någon halvtimma eller så.
Adressen fick han och gick.
Inne på en gård vid Klara Norra Kyrkogata låg det eländiga kyffe till rum, som för tillfället innehades av fru Bloms handgångne, hjälpkarlen Svenson. Genom en fallfärdig port kom man in i en överbygd gång, vars väl hundraåriga stenläggning var ytterligt ojämn. Inne på gården fanns en vagnmakarverkstad, och hela tomten var belamrad med för en sådan nödiga tillbehör. Över skacklar och förbi smutsiga hjuldon hade man att praktisera sig för att nå fram till kyffet, som för övrigt saknade förstuga. Vi göra en titt dit in en god stund efter besöket på »Hotell Köln». Hotellvärdinnan och »gårdfarihandlaren» hade haft turen att stöta samman utanför porten och kommo sålunda in samtidigt. De mottogos av värden på stället, som framförde några ursäkter för det han bodde så trångt. Gårdfarihandlaren förvånades över det litet smått förnäma sätt, varpå stackaren uppförde sig. Gumman förklarade å bådas vägnar, att det var ingen fara med trängseln, huvudsaken vore, att det nu kunde bli affär av. Detta sade sig Svenson hoppas. Han visade på en utomordentligt snygg koffert och förklarade:
-- Den här är med hela sitt rika innehåll ett nytt, lyckligt förvärv. Jag har nyss öppnat den, och allt ligger som det legat, icke en sak är rörd. På utanskriften kan man emellertid se, att den tillhört en ung dam; och jag har anledning tro, att det är idel förstklassiga artiklar.
-- Ja, ja, icke prata nu, utan låt oss se i godsakerna, föreslog med en hyenas rovgirighet den gamla kvinnan.
»Den lantlige», som visade sin lantlighet med att icke ens ha tagit av sig mössan, förblev lugnt sittande på den stol man ställt fram för hans räkning i omedelbar närhet av kofferten. I grund och botten måtte det likväl ej ha varit så helt med lugnet, ty han sågs gång på gång vrida sitt öra mot dörren, som om han ivrigt väntat att få höra steg utanför. Handgångne Svenson lyfte nu upp locket till kofferten. En doft, såsom av liljekonvalj slog ut i rummet. Så långt det kunde ses, var allt inlagt med utsökt omsorg. Överst mitt i kofferten låg något i ett lager av silkespapper inlindat. Svenson tog upp det med varsam hand.
-- Det här måtte vara något för sig särskilt, sade han. och började veckla ut papperet. Om några ögonblick höll han framför sig ett dyrbart fotografi inom ram, klädd med blå sammet. Kabinettsfotografiet visade bilden av ett par makar vid medelåldern med de allra vänligaste drag, mannen sittande och kvinnan stående invid, stödd mot sin makes skuldra. Nederst till vänster var faststucket ett visitkort, varpå stod skrivet med prydlig handstil: »Pappa och mamma bedja alltid för sin egen lilla Märta». Karlen höll fotografistället framför sig en god stund. Plötsligt sågs han ansikte förvrida sig som av inre smärta. Han sänkte glasskivan mot pannan och gav till ett stönande såsom i djup ångest, varpå han lät fotografistället falla tillbaka i kofferten, vacklade själv in i ett hörn av kyffet, där han sjönk ned på en stol och började snyfta högt. »Den lantlige» blev högeligen förvånad och visste ej, huru han skulle tyda mannens egendomliga uppförande.
-- Se så där, nu fick han ett av sina anfall igen, yttrade fru Blom. Stackaren går och bär på några minnen från sin barndom. Det påstås, att han skall ha sett bättre dagar. Vi bry oss inte om honom, han må sitta där och åma sig. Det här kunna vi göra upp utan honom. Förhållandet är nämligen det, att vi ha dessa affärer ihop, Svenson och jag.
Gumman talte med otäck inställsamhet, som gjorde henne gränslöst förhatlig för den »lantlige». Det började koka inom honom, när han såg henne böja sig över den öppna kofferten och begärligt stirra på innehållet; och han erfor med ens, att han icke skulle kunna med lugn åse, att hon med sina icke, ens rena nävar vidrörde de utsökt rena och fina persedlarna. I alla händelser kunde han icke hindra, att hon sträckte ned handen och lyfte upp den allra näpnaste morgondräkt i ljusrött med äkta spetsar och perlgarnityr. Gummans fingrar sågo i denna stund ut som en gammal fågels klo. Hastigt som tanken hade »den lantlige» rest sig och med en ordentlig smäll föll hans knutna hand mot kvinnans handled.
-- Släpp den, oförsynta fruntimmer, utbrast han med en förtrytelse, som hon nog aldrig kunnat tilltro honom.
Dräkten föll ögonblickligen ur den gamlas hand tillbaka ned i kofferten. Själv grep hon med sin andra näve om den tilltuktade handleden liksom för att hindra den uppenbarligen rätt betydande smärtan och sjönk, lika mycket av häpnad och ilska som av smärta, ned på den stol, varpå »den lantlige» nyss suttit. De rysligt fula ord, hon i sitt ursinne började utsäga, hade »gårdfarihandlaren» intet intresse för, ty hans uppmärksamhet riktades nu helt och hållet mot dörren. Ifrån gården hördes nämligen något buller såsom av snubblanden över skacklar och hjuldon, och i nästa ögonblick märktes tydligen att någon fumlade på utsidan av dörren efter låset.
-- Den onde själv må ta' sig fram på tockna här vägar, hördes en grov basröst säga, i det samma dörren rycktes upp och tvenne medelålders män trädde in i kyffet.
-- Huru som helst, så synes vi i alla händelser ha träffat på hålan, inföll den andre, med det samma han drog igen dörren efter sig.
-- God afton igen, herr Björk, hälsade den av de båda, som först inträtt. Herr Björk fick vänta en smula, men det var inte så lätt att hitta hit skall jag säga.
-- Ingen fara, herr kommissarie, herrarna ha emellertid kommit just i rätta ögonblicket.
-- Nå, huru förhöll det sig med den där historien?
-- Jo, jag är nu i tillfälle att visa, att jag icke farit fram i ogjort väder. Kofferten där med hela dess innehåll har denna kvinna genom lika listigt som samvetslöst förfarande frånhänt en hit till huvudstaden i söndags anländ ung dam.
-- Jaså, fru Blom, yttrade den till synes äldre av de båda detektiverna på ett sätt, som tydde på föregående bekantskap, de förra minnesbetorna ha inte betagit er lusten att gå på i ullstrumporna i samma stil. Det här blir ingen leksak, det garanterar jag.
-- Och du, Svenson, karlstackare -- polismannen, vände sig till den på sin stol alltjämt ihopsjunkne mannen -- har inte kunnat slå dig fri från detta troll till fruntimmer. Den senaste långholmssejouren borde dock ha kunnat bringa dig till förnuft. I alla händelser stå vi nu inte här och parlamentera. Vi få tacka herr Björk för hjälpen. Det här herrskapet ta' vi med till polisstationen, och vi nödgas också bedja herr Björk följa oss dit i och för några anteckningar, sedan ska' vi icke mera besvära för i dag.
»Den lantlige», som genast vid de båda polismännens inträde ryckt av sig den vanprydande vadmalsmössan och därmed låtit oss igenkänna vår hurtige och godmodiga seminarist, Helmer Björk, bugade sig till tecken på, att han stod till förfogande.
* *
*
Några timmar senare sågs Bernhard Simonson sitta fördjupad i sina studier i det rum han delade med Helmer Björk däruppe på Östermalm, då dörren flög upp med hast och vår gårdfarihandlare trädde in.
-- Klarat skivan, gosse, voro de ord, varmed den instormande hälsade kamraten. I det här laget sitter gumman från Hotell Köln hos Polisen, och kofferten skall inom kort vara hos sin rättmätiga ägarinna.
Medan han talte, slängde han av sig bondmössan och ränseln, och på dessa följde efter vart annat allt, som tillhörde den för tillfället anlagda habiten, och i en handvändning var Helmer Björk förvandlad till den till sitt hela utseende sympatiske unge man, som vi redan tidigare lärt känna.
-- Tillåt mig gratulera dig, Helmer, yttrade Simonson, så snart den andre gav honom rum för ett ord. På det sättet har du nu för andra gången gjort dig förtjänt av fröken Ohlrichs tacksamhet och beundran. Hör, du, broder! Det där slutar bestämt aldrig väl -- eller också riktigt väl, återtog han med hast. Men, hör, du måste komma ihåg, att även jag var med och hittade henne under granen.
-- Det var du, Bernhard, men vem var det som föreslog, att vi skulle smita ifrån alltihop, om inte du? Dock, skämt åsido, flickan må väl ha anledning att tacka Gud. Det hela har varit hans kärleksfullt ledning.
-- Det är just, vad det varit, och det har förunnats dig att vara det särskilda medlet i hans hand. Konstigt i alla fall, att jag inte känner mig det allra minsta avundsjuk på dig.
Det där sista undgick Helmers uppmärksamhet. Han hade plötsligt försjunkit i allvarliga tankar.
-- Vad går åt dig, min vän, sporde kamraten, du blir i hast så allvarsam?
Herr Björk tog nu till orda och förtäljde om de intryck han fått av den stackars karl, som varit fru Bloms handgångne i det brottsliga förfarandet med fröken Ohlrichs egendom.
-- Och just då jag stod färdig
att lämna polisstationen, så slöt han sin berättelse
om den beklagansvärde dryckenskapsslaven, bad den arme att få
säga ett ord till mig. Då detta tilläts, kom han mig alldeles
inpå livet, och under det hans bleka panna sökte stöd mot
min skuldra, snyftade han fram: »Om ni tror på en Gud, som
övar barmhärtighet, så bed för mig. Även jag
hade en gång föräldrar, som älskade mig och bådo
dagligen för mig. Det var detta som fotografiet med visitkortet i
hörnet erinrade mig om, och denna erinran blev mig för stark.»
Jag känner mig gripen av medlidande med honom, tillade Helmer Björk,
och en stund senare hade de båda studiekamraterna knäböjt
i bön för mannen som var det olyckliga redskapet i en satanisk
kvinnas hand.
