Tiden hastar, och vi äro redan vid dagen före julafton. Vid seminariet uppe å Östermalm är det liv och rörelse. Studierna ha redan dagen förut avslutats för terminen, och eleverna bereda sig för avfärd i olika riktningar från huvudstaden med utsikt att vara framme på sina skilda bestämmelseorter under julafton. De blivande pastorerna ha fått sig var och en sitt verksamhetsfält tilldelat för julferierna och resa nu ut att försöka sig. Denna utplacering hade skett redan för flera veckor sedan. Det hade varit en med mycket intresse motsedd stund, då verksamhetsfältens fördelning ägt rum. Bland de mest intresserade hade Helmer Björk varit. Skulle det för honom bära norrut eller söderut? Han hade haft sitt djupt liggande skäl att spörja därom. När så den gamle rektorn ropat upp hans namn och yttrade: »Du, Björk, reser ned till Småland. Våra församlingar därnere behöva dig att resa ut över distriktet med ordets förkunnelse», då hade hjärtat börjat klappa litet hastigare in vanligt; och det ögonkast han med det samma fått av sin rumskamrat, Simonson, hade icke kunnat missförstås. Och nu var dagen för avresan kommen. Helmer Björk ämnade sig med södergående nattåget för att vara i Småland julaftonen på morgonen. Han kände en översvallande glädje inför resan. Sedan ett par veckor tillbaka bar han på sig ett brev av följande lydelse:
Käre Herr Björk!
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Så roligt, att Ni blir i Småland under Edra julferier. Jag är nu härmed av mina föräldrar ålagd att på det enträgnaste ombedja Er att ordna det så, att ni tillbringar julaftonen hos oss här på Blomsäter. De fordra att få se Er och tacka Er för allt, vad Ni gjorde för mig under mitt, trots allt, lärorika besök i huvudstaden. Personligen längtar jag obeskrivligt efter tillfällen till samtal med Er. Minnet av de få dagarna i Stockholm med dess så skiftande upplevelser är städse inför mig och blir mig alltjämt en anledning till allehanda reflektioner över människolivet. Jag har därvid gjort en upptäckt även rörande mig själv, som bereder mitt inre stor frid, och det är den, att jag saknar varje känsla av bitterhet mot dessa, som beredde min ofärd däruppe. Det var ju ej alldeles så, då jag lämnade Stockholm, det medger jag. Men i det nya liv av ett trosförhållande till Gud, i vilket jag förts in genom efter hemkomsten flitigt övad bön och träget bibelstudium, har varje bitter känsla blivit omöjliggjord. På tal om trosliv, så får jag lov säga, att allt sedan min barndom troslivet tett sig bra nog grumligt för mig, och på min titt och ofta framställda fråga, vad tro är, har ingen kunnat ge det svar, som tillfredsställt mig. Ännu då jag kunde tro mina synders förlåtelse och sålunda njöt en salig erfarenhet av den tro, som är till frälsning, var det ej fullt klart för mig, vad det innebar. Men det skulle bliva klart. Jag bad innerligt och outtröttligt till Gud därom. Så kom jag att stanna inför ett uttalande i trosfrågan av en till kristendomen omvänd jude. Så här yttrar han: »Nu synes tron vid första ögonblicket vara någonting mycket enkelt; det är ingenting annat än att mottaga Guds ord. Vi veta vad det är att mottaga en människas ord, att tro utsagor, även om de äro och övergå vår erfarenhet, emedan vi med vördnad och förtroende betrakta den som gör dem. Att tro på Guds ord är att mottaga Guds vittnesbörd. Men låtom oss då komma ihåg, att likasom Gud är större än människor och Guds ord himmelsvitt olika allt mänskligt ord, så är det med nödvändighet stor skillnad mellan att tro detta ord och att å andra sidan mottaga ett mänskligt ord eller vittnesbörd. Sådan rösten är sådan är ekot, sådant sigillet är, sådant är avtrycket, sådant ordet eller uppenbarelsen är, sådan är tron. Det gudomliga ordet frambringar i människohjärtat en tro, som är gudomlig till sin natur och kraft. Då Gud talar, då Gud för själen öppnar de andliga verkligheternas och kommande välsignelsernas värld, skapar just detta ord ifrån honom i själen en ny värld av fruktan, blygsel, ånger, åstundan, vördnad, trängtan, hopp, tro, som ingen annan värld kunde frambringa, fullkomligt enastående till sitt väsen, liksom Guds ord till sitt väsen är enastående. Att samtycka till Guds ord är därför detsamma som att inträda i ett alldeles nytt liv, i ett alldeles nytt sätt att vara till.»
Knappast hade jag läst dessa ord en första gång, förrän de framstodo för mig såsom början till lösningen på trosfrågan. Det var särskilt ett ord där, som oupphörligt ringde mig i öronen, och det var detta: »Sådant sigillet är, sådant blir avtrycket». Innebörden av denna bild blev mig mera praktiskt klar en dag, då jag satte mig ned för att lacka igen ett nyss slutskrivet brev till en väninna. Jag strök eld på en tändsticka och höll lackstången över lågan. Denna började smälta för hettan, och de tunga, röda dropparna föllo ned på kuvertets baksida, där de sedan bildade en liten oformlig massa. Jag tog så sigillet och tryckte till, och i detta ögonblick gingo på nytt orden genom min själ: »Sådant sigillet är, sådant blir avtrycket». I nästa ögonblick såg jag, att så var, och allt blev med ens så levande för mig. Jag var vid tillfället ensam på mitt eget, lilla rum och var glad, att så var förhållandet. Min beseglingsstund var kommen, och det var då lägligast, att jag fanns bakom stängd kammardörr, i det fördolda, på det min Fader, som ser i det fördolda, måtte utan hinder av något företaga med mig, varhelst han fann för gott. De minuter, som nu följde, kunna helt enkelt inte beskrivas. Där jag låg på mina knän och utgöt mitt hjärta i bön, erfor jag, huru våg efter våg av varm, gudomlig kärlek slog in i mitt liv. Jag försmälte för denna glöd och tyckte, att jag låg där i stoftet samma oformiga intet som nyss lacket på kuvertets baksida. Då välde fram ur mitt hjärta, jag tror mest som ett direkt verk av Guds egen helige Ande denna bön: »O, Gud, tryck ditt eget, heliga ords stämpel in i mig». Härtill kan jag blott säga, att jag tror så skedde. Jag hörde Guds röst tala outsägliga ord i min själ, och jag erfor, att mitt eget liv härefter kunde bli och måste bli ekot, återljudet av denna röst. Hans ord var intryckt i mitt liv. Jag var stämplad därmed. Mitt liv måste härefter bli avtrycket, bilden av Gud själv. Där jag stod upprest ifrån bönen, var jag fast besluten att taga konsekvenserna av »detta nya sätt att vara till». Och en av de första blev, att jag hos härvarande baptistförsamling anhöll om att få bli döpt och med samma församling förenad. Detta steg innebar en brytning med många och med mycket. Men det kunde ej hjälpas. Ordet, intrycket i mitt liv, föreskrev det och då måste det tagas. Mina föräldrar, som äro kristna av luthersk uppfattning, voro ej glada däråt. Men då de under inga förhållanden skulle kunna neka mig friheten i sådana ting, ha de icke gjort det minsta för att hindra mig.
En annan konsekvens av detta nya liv är, att jag ser människorna i ett helt och hållet nytt ljus, och jag ser dem sådana, att jag måste älska dem. Jag får lov tala om någonting för Er. Jag gör det, emedan jag vet, att Ni skall förstå mig. Här äro inte många, som förstå mig. Sistlidne lördag måste pappa företaga en affärsresa ned till Malmö och han erbjöd mig att följa med. Vi stannade kvar i staden över söndagen. Det var samma dag drottningen anlände från Tyskland, och väldiga folkskaror voro i rörelse på gatorna. Även vi beslöto att gå ut och se på ståten. Vi bodde vid en gata, som ledde ned till hamnen. Då vi kommo ut, och jag fick se det böljande folkhavet, blev jag mäktigt gripen av denna syn. Jag tyckte, att mitt hjärta slog ut i en enda låga av kärlek till dessa människor. Jag föll i häftig gråt. Pappa blev full av förundran och ville veta, vad det var åt mig. Jag insåg, att jag aldrig skulle ha kunnat nöjaktigt förklara anledningen till mina tårar inför honom, och därför bad jag honom blott att icke vara orolig, jag skulle snart åter komma i jämvikt. Och om Ni ej blir trött på mig, vill jag berätta ännu en liten händelse. Det var för övrigt i går. Vi ha här en grannfamilj, som för någon kort tid sedan mottog i sitt hem en ung dam, som blivit dem sänd från Stockholm. Stackars liten, hon har råkat ut för en bedragare och befinner sig i synnerligen ömmande omständigheter. Våra grannar ha åtagit sig vården om henne. I går var jag inbjuden till familjen på eftermiddagskaffe. Vid kaffebordet möttes vi, den främmande, unga flickan och jag. Vår värdinna presenterade: »fröken X., fröken Ohlrich!» Flickan räckte mig sin hand, som kändes så liten och späd i min. Då jag blickade ned i hennes vemodsfyllda drag, greps jag återigen av denna överväldigande kärlek, och mina ögon fylldes av tårar. Så stod jag i flera sekunder och såg på henne genom tårarna, alltmedan jag kvarhöll hennes hand i min. Mitt uppförande måtte ha gjort på flickan ett djupt intryck, ty hon drog plötsligt sin hand tillbaka, och överväldigad av rörelse vände hon sig bort och skyndade upp på sitt rum, där hon hängav sig hela aftonen åt sorgen över sin ställning. Hon kunde av intet förmås att gå ned. I dag på morgonen har jag varit dit igen och har då fått både samtala och bedja med henne och tror nu fullt och fast, att Gud fått göra nåd med henne.
Ibland tänker jag, att om jag någonsin får återkomma till Stockholm och stanna där, skulle jag vilja bo i Staden mellan broarna. Jag vet ej om jag någon gång talade om, att jag sent en kväll följde syster Signhild dit på ett sjukbesök, och att vi sedan företogo en rond genom stadsdelen. Vi voro inne på en del ställen, dit jag icke skulle ha vågat gå ensam, men syster Signhild var en modig kvinna. Det behöves litet solljus där, och att sprida sådant är nu min lust.
Ja, detta brev blev ofantligt mycket längre, än ämnat var. Men jag har velat, att Ni skulle på förhand känna något av de ting, om vilka jag gläder mig åt att få samtala med Er, då vi träffas. Hjärtligt välkommen. Låt oss med snaraste veta, huru det blir.
Eder tacksamt förbundna
Märta Ohlrich.
Ja, så hade hon skrivit, småländskan, och det hade lyckats Helmer Björk att träffa sådana åtgärder, att han kunnat förklara sig mottaga inbjudningen och reste nu direkt till Blomsäter för att där fira julafton. I vederbörlig tid hade han intagit sin plats På södergående nattåget. Detta krånglade sig ut från Centralbangården, fram över strömmen och genom tunneln och hade snart gjort sig kvitt hela huvudstaden, varpå det i nattens mörker brusade vidare hän genom sörmlandstrakt och östgötabygd mot Småland.
I den proppfulla kupén satt den unge seminaristen i sitt hörn och kunde endast med möda hålla sitt sömntyngda huvud upprätt. I ett sådant halvt drömmande tillstånd gå timmarna fort; och då han för ett ögonblick ruskade sömnen av sig och försökte se ut genom rutan, märkte han gryningen till en ny dag. Denna växte med varje minut och gav hopp om den allra vackraste vinterdag. Helmer såg ut över det småländska landskapet i vinterskrud och menade, att om han ej vetat, att det var julafton, borde han kunnat se det i naturen och känna det i den luft, ut till vilken han längtade. Klockan närmade sig 8. Nattens skuggor hade väl flyktat, men dagens fullhet dröjde ännu. Det vilade ett stämningsfullt något av både natt och dag över de nejder som kaleidoskopiskt utbreddes för de resande, som sutto invid kupéfönstren.
Då tåget passerat den
station, som låg näst hitom den, vid vilken vår vän
Helmer Björk hade att stiga av för att därifrån färdas
ett stycke landsväg fram till Blomsäter, var han först riktigt
vaken. Skulle hon stå där, den vackra morgongryningen lik? Ja,
så frågade han sig själv; och en känsla, sådan
endast en vårlig ungdom kan erfara, och som för övrigt
undandrar sig all möjlighet till beskrivning, genomfor honom och försatte
hans hjärtedjup i ett ögonblicks ljuv darrning. Han genomgick
ännu en gång i minnet, vad hon skrivit och i den gestalt, vari
hon genom detta framstod, närmade hon sig inför honom idealet.
Att äga denna kvinnas aktning var honom i detta nu värt mera
än vad som helst annat; och det var med en stor tillfredsställelse
han kunde ge sig själv det erkännandet, att så vitt han
själv förstod, han ingen gång tappat huvudet under sällskapsstunderna
med fröken Ohlrich i Stockholm. Likväl, även det var han
beredd att erkänna, hade han någon gång varit rätt
nära att göra det. Ur dessa reflektioner tvangs han, då
han märkte, huru bromsarna började arbeta. Även terrängen
därutanför röjde stationens närhet. Något livligare
trafikerad var aldrig stationen närmast Blomsäter, och även
i dag tedde den sig öde, där den låg, omgiven av högrest
barrskog. Helmer Björk drog ner fönstret, medan tåget sakta
gled ut på stationsområdet, och spanade framåt. Endast
ett fåtal mötande voro tillstädes. Hans öga överfor
fåtalet. Och där stod hon! Han kunde icke misstaga sig på
den imposanta gestalten, harmonisk och med nordisk friskhet över sig,
en sveatyp, sådan man önskar sig, där man vill framställa
Sverige i en kvinnas gestalt. Över skuldrorna vilade den vackra, vita
boan, nyss uppknäppt vid halsen, som efter en hastig och svettdrivande
marsch. Nedanför den klädsamma, lilla vita mössans kant
utbredde sig i frihet ett burr av lockar prunkande i rimfrost. Fram ur
lockar och rimfrost blickade ett par stora, klarblå ögon, spanande
mot det framglidande tåget, och de elastiska ansiktsdragen forma
sig plötsligt till ett leende ett riktigt julaftonsleende.
