Ej mindre strålande i sin vinterskrud ingick årets mest efterlängtade dag över huvudstaden. Måhända var den blott en smula bistrare häruppe. Det såg åtminstone så ut på den vithåriga, gamle man, som med uppfälld rockkrage genom Norrtull styrde sina steg ut till Nya kyrkogården. Tydligen i syfte att hålla sig varm gick han med brådskande steg och sågs då och då med händerna gnida sig om de av kölden röda öronen. Den gamle var pastor Fingal. Då han hunnit fram till Haga grindar, vek han av till vänster och gick fram till en gammal kvinna, som redan denna tidiga timma på dagen ställt sig här med ett förlag av kransar, förfärdigade av granris och frusna rönnbärsklasar. Kvinnan kände den vackra seden att smycka anhörigas gravar på julafton och måste göra sig nytta av den. Den gamle missionären valde åt sig en krans och köpte den. Då han trätt in genom kyrkogårdsporten, saktade han sina steg betydligt. Den hastiga marschen från staden syntes ha gjort honom varm, och kölden besvärade honom icke mera. Ute på griftegården hade han de sist förflutna åren trivts synnerligen väl, likasom han gjort i allt, som inneburit en erinran om livet bortom tidens gräns. Efter makans och dotterns död hade han säkrare än förut ankaret inom förlåten; och det var aldrig någon lätt sak att väcka hans intresse för ting, som icke förbliva. Vid sina år och efter allt, vad han genomgått vid utförandet av sitt livsverk, gjorde han anspråk på att ha gjort upp räkningen med denna närvarande värld och samtidigt att ha ordnat medborgarskapet i den tillkommande. Som en gäst och en främling gick han här, i tal och svar, i göranden och låtanden, i allt rörande, att tiden gått och alltjämt gick honom förbi. Bland de med hans livs historia mindre förtrogna kom han just härigenom att betraktas som »litet underlig». Andra återigen, som visste om den sorgens skola han genomgått, betraktade honom med djupaste vördnad. De hade utforskat hans obenägenhet för mycket sällskapande och drogo sig därför försynt undan. En var av dessa, i hans livs prövningar invigda, skattade likväl varje tillfälle till samtal med den gamle dyrbart, då sådant verkligen gavs. En verklig Johannestyp, en kärlekens apostel! Sådant var intrycket Om sina sorger och prövningar talte han men utan suckan och utan knot. Besökande, som visste om allts samverkan till det bästa för dem som hava Gud kär, förstodo, att denna gamle, helige tagit tuktan till helgelse. En skicklig hand målar väl de vackra linjerna och blommorna på porslinet. Men ingen målares skicklighet kan giva beständighet åt dessa linjer och blommor. Varaktighet få de genom porslinets insättande i den heta ugnen. Färgerna brännas in. Den forne missionären hade i sin ungdom mottagit heliga intryck till sitt livs förskönande. I sorgens och prövningens heta ugn hade färgerna, korsets färger, kärlekens, trohetens och renhetens, fått varaktighet. Likasom porträttet skulle, om det ej, omedelbart efter att det tagits, förts in i mörker, ha dunstat bort, så skulle Kristi bild ej skådats så klar i den gamle, om den ej fästats vid honom i mörka sorgedalen.
Men en stunds umgänge med den gamle ådagalade ock, att, om han låtit tiden gå sig förbi, så hade det skett i den meningen, att han icke kunnat bli barn av sin tid. Tiden var icke främmande för honom, han kände den och kände den sådan, att den behövde Kristus först och sist. Det var rätt långt till dotterns grav, men den gamle gjorde sig ingen brådska. Han hade dagen för sig och berodde av ingen. Han njöt av att se den ans och vård man ägnat denna de dödas stad och anslöt sig i sitt innersta till den utsaga, som gjort gällande, att ett samhälles estetiska uteveckling till god del kan avläsas i det sätt, varpå det vårdar sig om sin griftegård. De talrika monumenten runt omkring honom voro i många fall konstnärliga mästerprov och ofta trons, hoppets och kärlekens symboler. Han fann huru evighetsbegreppet inspirerat till de vackraste och mest trösterika tankar dem konstnären sedan fattat och givit gestalt. Sålunda gick den gamle mannen som i en de höga, vackra och hugsvalande tankarnas värld; och detta födde i honom känslor, som nära nog värmde honom mot kölden. Allt djupare in bland gravar och vårdar förirrade han sig. Kom så bort till ett särskilt område, där i skydd av en myckenhet tårpil och hängbjörk de symboliska monumenten stodo tätare än annorstädes. Träd och hagtorn gnistrade i sin rimfrostskrud. Det var så oändligt tyst här och så glänsande vitt allt, marmorn, kiselstenarna och snön.
Här stannade den gamle i betraktande av ett konstverk, rest vid en inhägnad grift. Konstverket, som var hugget i marmor, föreställde en kvinna sittande på sin sockel en smula framåtböjd, medan hon sträcker ut sin arm över griften, beredd att låta den blomma falla hon håller i sin hand. Gestaltningen var den mest fulländade i harmonisk skönhet. Den utsträckta armen tedde sig med sina linjers mjukhet, ledens naturtrogenhet och det vackra, avsmalnandet i en aristokratisk liten hand så livs levande, att man kunnat vänta se den röra sig vilket ögonblick som helst. Anletsdragen uttryckte ett omätligt djup av saknad och sorg, vartill slöt sig i odelbar förening ett lika omätligt djup av kärlek, hopp och tro.
Men som grupp upptog monumentet något mera. I kvinnans sköte sågs ett barn, litet nog för att sakna uppfattning av känslovärlden i moderns själ. Barnet, som satt i moderns knä och vänt åt henne, hade just med knubbiga små händer fattat modern vid bröstet i tydlig ansträngning att lyfta sig upp till större möjlighet att blicka in i de kära dragen, måhända för att utforska djupet där bakom.
Stödd mot gravstängslet, betraktade pastor Fingal gruppen, som tycktes honom vackrare och mera talande än någonting annat, som han sett i den vägen. Det var så högtidligt tyst här inne bland tårpil och hängbjörk i rimfrost. Helgad mystik bredde sig ut över stället. Gamle mannen blev alltmera glömsk av allt därbortom och hängav sig åt meditationer över liv och död. En stråle från nyuppgången midvintersol smög försynt fram över de dödas stad, hann omsider även hit och spred ett blekt, darrande skimmer över marmorgruppen, modern och barnet. Då såg den gamle en syn. Det tycktes honom, att skimret växte till en rodnad, som spred sig över gruppen, som därmed fick liv och rörde sig. Blomman föll ned på graven, armen sänkte sig och fattade om barnet, som lyftes upp därpå. Kärleksdraget i moderns anlete tog överhand. Hon log barnets blick i möte. Den späda rösten talte:
-- Säg, mor, är icke döden någonting förskräckligt?
-- Jo, mitt barn, någonting mycket förskräckligt, hördes det från de läppar, över vilka ett kärlekens och sorgens leende vilade, döden är vår fiende. Den sänder människor bort i evigt mörker. Människor gå genom hela livet som trälar under dödsfruktan.
-- Och min fader är död! Stackars min fader!
-- Din fader är icke död. Han har blott brutit upp för att vara med Kristus. Din fader levde i Kristus, levde Kristi liv, och var därför oåtkomlig för döden. I Kristus är dödens kraft, dess udd, bruten. Även den som hade döden i sitt våld är i Kristus tillintetgjord.
-- Men säg, min moder, gick då icke min käre fader bort genom döden?
-- Icke genom döden men väl genom dödsskuggans dal. Kristus mötte och tillintetgjorde själva döden, de som leva i Kristus ha att möta skuggan blott. Det är sant, att den är mörk nog, men i alla fall blott en skugga. Ett vilddjurs skugga kan ingen skada åstadkomma. Där det finnes en skugga måste någonstädes finnas ett klart ljus. Genom skuggan gå vi fram i ljuset.
-- Men blir då ej min faders kropp till intet här i graven?
-- Nej, älskade, icke till intet men förvandlad. Det dödliga ikläder sig odödlighet. Hans förnedringskropp förvandlas till likhet med Kristi härlighetskropp. Din faders stofthydda har för en kort tid lämnats öde, på det att han må återinflytta i den samma, sedan den blivit underbart omdanad och förskönad. Det dödliga går att uppslukas av livet. »Träkol och diamant äro samma sak; med den skillnaden dock, att det ena är kol i sin förnedring och det andra kol i sin härlighet. Så är ock det tälthus, i vilket vi nu bo i jämförelse med den boning, som är från himmelen.» Allt detta blir klart i uppståndelsen.
-- I uppståndelsen! Min fader skall sålunda uppstå ur graven?
-- Ja, skriften säger så.
-- Ah, han skall uppstå som Lasarus uppstod, som änkans son och som Jairi dotter, därom har du berättat mig, mor.
-- Icke som dessa, mitt barn. De uppstodo alla för att dö igen och hamna i graven. Han skall uppstå som Kristus. Om honom säger skriften: »Kristus, som är uppväckt från de döda, dör icke mer, döden har icke mera makt över honom».
-- Och sedan, mor, och sedan?
-- Sedan! Ah, mitt barn, sedan!
Här tycktes det den gamle, som om ett sken från himmelen plötsligt strålat ned över modern och barnet. Toner av överjordisk musik trängde in i hans själ och försatte den i hänryckning, medan han hörde en röst som ej kunde vara en människas, tala och säga: »Se Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk, och Gud själv skall vara med dem, deras Gud. Och Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon, och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller nöd varder mer, ty det första har gått till ända.»
Helt fattad av den starka inbillningskraften och överväldigad av visionen hade den gamle låtit sitt huvud falla mot de över gravstängslet korslagda armarna. En plötslig och genomträngande frossbrytning bragte honom till klarare medvetande om sig själv. Han lyfte upp sitt huvud och såg sig omkring. Där stodo tårpil och hängbjörk som förut, och rimfrost gnistrade som pärlor i deras kronor. Kring graven ringlade sig raden av kiselsten, och på sitt fundament tronade marmorgruppen, modern med barnet strävande efter en blick in i ansiktet, som uttryckte en hel värld av saknad och sorg, av kärlek, hopp och tro.
Upphettad av den hastiga gången ut från staden, hade den gamle trätt in på kyrkogården, där han sedan tagit det med ro. Men nu hade kölden trängt genom märg och ben. Han började med brådskande steg gå i riktning mot sin dotters grav, alltjämt medförande den enkla kransen av granris och frusna rönnbärsklasar.
Familjegraven, som gömde stoftet av Sofia Fingal, låg på alla sidor omgiven av andra gravar. Högresta vårdar stodo där runt omkring, och allehanda träd prydde tillika området. Då pastor Fingal kom närmare stället, saktade han åter sina steg. Det var så mycket att minnas här. Här låg det hjärta brustet, som en gång var hans och missionsfältets förhoppning.
Försiktigt, tyst, som om han fruktat att störa de döda, smög han fram på den smala stig som ledde mellan grifterna bort till dotterns tysta vilorum. En egendomlig känsla av någons närhet trängde sig inpå honom, och denna känslas riktighet blev fort nog styrkt, ty på knappa hundra stegs avstånd skönjde han mellan de avlövade träden och vårdarna en man, stående invid hans dotters grav med blicken oavlåtligt riktad mot gravkullen. Om han var gammal eller ung var ej lätt att avgöra. Den något framåtböjda gestalten tydde på framskriden ålder, då anletsdragen, sådana de kunde ses från sidan, snarare röjde en mognad ungdom. Den gamle stannade full av undran över, vem denne främling kunde vara. Han erinrade sig nu en upptäckt, som han gjort under tvenne tidigare besök vid familjegraven. Där hade nämligen vid båda tillfällena funnits nyligen ditlagda blommor, om vilkas ditkomst han med säkerhet visste blott det, att han icke själv fört dit dem. Skulle det då kunna vara denne främling, som börjat med honom dela omsorgen om Sofias grav. Pastorn stannade, obenägen att störa främlingen. Han tänkte t. o. m. avvakta det ögonblick, då mannen skulle avlägsna sig från stället. Men mannen stod kvar. Minut efter minut förflöt, och han stod lika orörlig som gravmonumenten omkring honom. Då beslöt den gamle att närma sig. Han gjorde detta med ljudlösa steg och vek samtidigt in på en sidostig, som förde honom till en punkt, där han befann sig blott ett tjugutal steg bakom främlingen. Han hörde honom plötsligt snyfta. Han såg honom draga upp en näsduk, den han bredde ut på marken invid granen, och knäböjde på, medan han utgöt sin själ i bön och tårar. Nu förstod den gamle allt. Den förkrossade, knäböjde var hans dotters förförare. En känsla av bitterhet och avsky grep honom, men blott för ett ögonblick. Han avvisade den beslutsamt. Han var ju icke mera än människa och behövde därför anstränga sitt inre till kontroll över de framstormande känslorna. Anblicken av den djupt ångerfulla mannen, där denne låg på sina knän och vätte med sina tårar mullen över den grav, som gömde stoftet av den kvinna, vilken han visste sig ha bragt till lidande och död, var oemotståndligt gripande. Den första känslan av bitterhet var hos missionären snart förbytt i en livlig åtrå efter att få omfamna den olycklige och säga honom ett ord av hugsvalelse. I denna nya känsla steg han vördnadsfullt närmare den bedjande. Denne, som måtte haft en plötslig förnimmelse av, att han ej var den ende levande här bland de döda, reste sig och vände sig om. Anblicken av den vithåriga gamle skrämde ingalunda Paul Arnoldson, men överraskade honom desto mera.
-- Säg, min vän, så talte åldringen, vem är då ni, som jag finner bedjande vid min dotters grav?
-- Er dotters grav! Ni är då missionär Sven Fingal?
-- Ja, så är jag.
-- Och kommer för att nedkalla himmelens förbannelse över mitt huvud, eftersom jag är er dotters förförare?
-- Min vän, jul är inne, fridens och försoningens högtid. Att förbanna höves i dag ingen, men att älska och förlåta höves alla. Se här, räck mig din hand!
Den gamle hade stigit fram och ställt sig vid den motsatta sidan av den obetydliga, lilla gravkullen, och sträckte sin hand över mot den andre.
Paul Arnoldson fattade den, men kunde för rörelse icke få fram ett ord. Detta behövdes icke heller. Såsom deras händer möttes ock deras hjärtan i de blickar, som i djup förståelse sågo in i varandra.
I denna stund kände dessa män,
som om Johan Olof Wallins ande, hans, som en gång invigde griftegården
för dess ändamål, hade svävat över rummet. Ty
klara stodo för dem båda dennes ord:
»Jordens oro viker för den frid, som varar. Graven allt förliker, himlen allt förklarar.»
