Kristi himmelsfärds dag räknas väl ej till årets stora högtidsdagar, men det ligger likväl över denna dag någonting så skärt och rent, att dess firande får någonting särskilt och hoppingivande över sig. I biblisk mening är det t. o. m. icke orätt att kalla den för kronan bland årets dagar. »Vad vore», utbrister en av våra främsta skriftforskare, »det hemlighetsfulla människoblivandet, ångesten, lidandet, döden och uppståndelsen, om det icke allt fört fram till himmelsfärden».
Himmelsfärdsseenen från Oljeberget är ju ock så särskilt tilltalande. »Lantfolket har», så skildrar samme skriftforskare tilldragelsen, »i den tidiga morgonstunden ännu ej börjat vandra bergstigen framåt med sina varor till Jerusalems torg; solen går upp bakom Moabs berg och övergjuter med sitt guld de vita skyarna, vilka bida som vagnar, redo för konungen. Inom synhåll ligga byarna Betfage och Betania, från vilka måhända en eller annan av Jesu lärjungar begiver sig, inbjuden att sluta sig till den lilla skaran, som församlas på den utsatta mötesplatsen. Så kommer Herren själv, mera kärleksfull än någonsin, meddelar den sista undervisningen, giver det sista uppdraget och försäkrar sina lärjungar om sin ständiga närvaro. Nu sträcker han sina händer ut över dem. I samma ögonblick han uttalar välsignelser, viker han för sitt ursprungliga hems dragningskraft och begynner stiga uppåt. Men de nådefulla orden strömma alltjämt över hans läppar, händerna äro fortfarande upplyfta till välsignelse, då skyn omsluter honom likasom en förlåt, hängande för ingången till det sannskyldiga tabernaklet, som Gud har upprest och icke någon människa».
Det ligger stämning, oförliknelig stämning över tilldragelsen på Oljeberget. Och då nu lyckan vill, att vi fira dagen i maj, i spirande grönska, bland knopp och blom, så får den just detta vårligt ljuva över sig, som låter även oss känna oss färdiga att vika för vårt ursprungliga hems dragningskraft.
Ut, ut i naturens sköte, ut i skog och mark, ned i dalar och upp på bergshöjder det är lösen Kristi himmelsfärds dag för allt nordens folk. Och stockholmarna utgöra härvidlag intet undantag. Sättet att draga ut i naturen i tidig morgonstund Kristi himmelsfärds dag skulle t. o. m. kunna kallas specifikt stockholmska. Men så äro ock få stora städers invånare lika lyckliga som Stockholms uti att alldeles inpå knutarna äga de för sådant ändamål mest inbjudande platser.
Av allt vad Märta Ohlrich skrivit i sitt brev till Helmer Björk, var det intet som denna tecknade sig med större fröjd till minnes än det där om »en stund för oss själva». Kristi himmelsfärds dag inföll redan ett par dagar efter de båda småländskornas ankomst till huvudstaden. »Stunden för oss själva» beslöto de båda unga människorna därför att förlägga just till Kristi himmelsfärds dag och Lilljans. Fröken Sjöström hade nyss förut meddelat, att hon av en kamrat från seminarietiden i Skara, med vilken hon av ren händelse sammanträffat, var inbjuden att i sällskap med ett litet kotteri stockholmskolleger vallfärda ut till Haga. Detta hade Helmer och Märta funnit vara en förträfflig ödets skickelse, eftersom de därmed voro befriade från sina sällskapsförpliktelser just då.
En i naturhänseende mera tjusande himmelsfärds dag skulle huvudstadsborna svårligen kunnat tänka sig. Små grupper av högtidsfirare syntes också redan vid femtiden på morgonen från alla delar av staden styra bort mot utvalda platser i naturens rymliga tempel. Särskilt erbjöd Valhallavägen en livlig anblick vid denna tid. Män och kvinnor av alla åldrar, klädda i vårliga dräkter och alla till synes sprittande glada syntes oupphörligt korsa denna remarkabla promenadplats och försvinna in i Lilljansskogen, där Ugglevikskällan torde för de flesta ha varit målet. På området däromkring började ock, allt eftersom morgonen skred, livet bli mer och mer rörligt med lek och sång och skrammel av allehanda kaffeattiralj. Uppe på en av höjderna i riktning mot staden sutto sida vid sida tvenne lyckliga unga människor. De voro Helmer Björk och hans småländska väninna. Helmer hade någon timma förut hämtat fröken Ohlrich vid hennes tillfälliga bostad och tagit henne med hit ut. Under promenaden hade de talat endast föga med varandra. Det hade icke varit konversationsnöd i egentlig mening. Det hade hellre varit så, att det överfyllda hjärtat krävt att få tala ut i ett mellan dem stående ämne först, innan andra och mindre viktiga ting kunde få bli föremål för samtal. Att Gud skulle till ett förbund för livet lägga den enes hand i den andres hade de båda i veckotal bedit om var för sig, och här smög sig nu över dem en tilltagande visshet om att Han i dag så ville göra. Tryckt var därför icke stämningen men starkt känslomättad. Helmer hade, då de nu efter några månader på nytt sammanträffat, tyckt sig finna att den unga kvinna han på djupet av sitt hjärta så varmt älskade hade utvecklats till större själslig mognad. Hennes hjärtevärme glödde igenom allt och hennes väsensadel gav stil åt allt. Enkelhet och smak blev på den vägen särdraget över allt hennes uppträdande.
Där de slagit sig ner på höjdsluttningen med god överblick av källan och trakten däromkring, funno de nöje uti att ge akt på folklivet där nere i dalen. De sågo en skara män fylka sig till sång, och detta intresserade, dem mycket. När de sågo taktpinnen höjas, reste de sig upp likasom till honnör för sångareskaran. Ögonblicket därpå ljöd genom den tysta i vårstämning bidande skogen:
»Sköna Maj, välkommen till vår bygd igen!Sköna Maj, välkommen, våra lekars vän! Känslans gudaflamma tändes vid din ljusning!
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --»
Det var kläm, det var takt, det var värme och liv. Skogens egna sångare, de bevingade små, hänrycktes, svingade sig från gren till gren, drillade och kvittrade och bjöd på en koloratur, vitt ljudande, som om de i en handvändning velat kalla samman hela sin orkester till tävlan.
Om och om igen ljöd sången nere ifrån dalen: »-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Känslans gudaflamma tändes vid din ljusning.»
Det föreföll, som om den benådade första tenoren hållit på en viss rätt, att, ehuru med bevarande av samstämmigheten med de övriga, ge sig ut på flykt vida omkring för att sjunga in detta faktum i allt vad liv och anda har.
-- Vilken härlig morgonstund, Helmer, kunde efter en stund Märta viska fram. Det var verkligen en lycklig idé av dig att ta' mig med hit ut. Och tänk, du, att det var här i denna vackra skog, som du hittade mig en septembermorgon.
-- Ja, Märta, det var det.
Vid dessa ord hade den unge mannen vänt sig till flickan och fattat båda hennes händer i varma fasta grepp. Denna stund svartnade det icke för hans ögon, hans knän sviktade icke, ej en darrning förspordes i stämman. Manligt och fast och med den själens värma, som röjdes även i hans tjänstutövning, upprepade han orden:
-- Ja, Märta, det var det; och tänk, att jag ännu ej fått min hittelön.
-- Har du inte! Då bör du ta' den själv, den står här för din räkning.
Här bröt känslans gudaflamma fram genom sitt stängsel. Dottern av Småland slöts till den utkorades manliga bröst; och förbundet invigdes och beseglades med vad en av våra skalder kallar »ett barn av evigheten».
Men nere från dalen ljöd ännu en gång:
-- -- -- -- -- -- -- -- -- - Känslans gudaflamma väcktes vid din ljusning, Jord och skyar stamma Kärlek och förtjusning.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Någon timme senare sågos de naturälskande skarorna i spridda grupper återvända från skog och mark, från dal och höjd för att tillbringa återstoden av dagen i hem och helgedom. Även Helmer Björk och hans trolovade återvände till staden. De sågo icke ut att ha gått in i något sällhetens drömliv. En obeskrivlig lycka njöto de, men denna var tillräckligt fast rotad, tillräckligt verklig för att utan skada för sig själv tillåta dem den andens nykterhet, som de var för sig sedan länge ålagt sig, och vilken de ansågo nödig inför de uppgifter, i vilka de stodo beredda att ingå.
Likväl erforo de en outsäglig sinnets lättnad vid att det nu fått komma till denna ömsesidiga meddelelse av tankar och känslor, vilken likasom rensat luften och gjort utsikten framåt klarare.
Sina steg styrde de i riktning mot Staden mellan broarna. Helmer sade sig ha fått en idé; han ville låta Märta få vara med om något, »som skulle påminna om en himmelsfärd», mer kunde hon inte få veta. Genom Västerlånggatan, som i dag var ovanligt folktom, gick promenaden vidare fram över Slussen och rakt in i en av Katarinahissens passagerarekorgar, som ögonblicket därpå sakta höjde sig. De båda unga människorna ställde sig att se ut genom glasrutan. Perspektivet vidgade sig, där Gamla sta'n, Klara, Östermalm, Vasastaden, Kungsholmen! Komna högst upp, sökte de sig ut på terrasser. Märta gav till ett utrop av hänryckning inför den bedårande syn, som här utbredde sig inför hennes blickar.
-- En härlig idé, Helmer, en härlig idé! utbrast hon, i det hon ryckte av sig hatten och lät de friska fläktarna smeka kinden och leka i burret kring tinningarna.
-- Jag väntade just, att du skulle tycka det, älskade, svarade han och fortsatte: Du hade en gång en dröm, som du förtäljde mig i ditt senaste brev. Välan, jag hade ock nyligen en dröm, som jag nu vill berätta för dig. Jag drömde, att jag satt på en soffa i Kungsträdgården, försänkt i djupa tankar. Vädret var soligt och vackert som i dag, och människorna gingo mer eller mindre brådskande sin väg av och an. Då såg jag i folkvimlet än sällsam gestalt. Det var Kristus. Jag kunde ej misstaga mig. Det överjordiska i hans blick röjde honom. I övrigt var han till utseende och klädsel alldeles sådan vi vant oss att se honom på tavlan Kristus inför Pilatus. Han rörde sig majestätiskt. Det föreföll mig så underligt, att ingen tycktes fästa sig vid honom. Jag fann, att han närmade sig mig. Jag betogs ett ögonblick av fruktan, men denna upphörde, ju närmare han kom. Då han stod alldeles invid mig, fäste han på mig en blick, som jag icke ens vill försöka beskriva, ty det står i ingen människas makt. Jag minnes blott att med den blicken gick en våg av salighet genom min själ. Lika litet skall jag försöka beskriva karaktären av den stämma, med vilken han talte till mig och sade: »Följ mig!» Jag räckte honom utan tvekan min hand, och i samma ögonblick lyftes jag upp från jorden och under åtnjutandet av en outsäglig glädje svävade jag vid hans sida genom luften för att om få sekunder se mig ställd jämte min himmelska vän här på denna terrass. Perspektiven glänste som i dag i solens strålar. Kristus pekade mot olika delar av staden och talte över dem sorgens och kärlekens ord. Rent av outgrundliga var det sorgens djup, som avspeglade sig i hans anlete, då han såg ned på Staden mellan broarna och sade: »Detta är den stora stadens ihopklämda bröst». Det uttrycket kände jag igen, det hade jag en gång hört pastor Fingal använda om just denna stadsdel. Men aldrig skulle det ha kunnat göra ett sådant intryck på mig, som det gjorde nu. När Kristus så hade visat mig stadens olika delar och sagt mig sitt hjärtas tankar om de sociala förhållandena i var och en, vände han sig plötsligt till mig och sade: »Och nu, käre vän, allt detta skall jag giva dig, om du faller ner och tillbeder mig». Vid dessa ord blev jag förskräckt och såg med förvåning på honom. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig sådana ord annat än i ett visst sataniskt sammanhang. Kristus märkte min förskräckelse och fäste på mig en kärleksfull, lugnande blick. »Du rädes», sade han, »medan du kommer ihåg, att jag en gång med detta tal frestades av djävulen. Frukta likväl icke. Tro allenast på mig och detta är den tro, varmed du övervinner världen.»
Därmed var min dröm slut, och jag vaknade. Det var ännu ett gott stycke fram till den tid jag vanligen stiger upp, och jag dröjde därför ännu länge kvar på mitt läger och försökte tolka drömmen. Jag fann därvid, att den bäst tolkade sig själv. Min Mästare hade velat säga mig, att det var i ett arbete utfört i oavlåtlig tro till Kristus, som segern var given. Då den kristna församlingens i Stockholm liv blir ett trosliv i sant biblisk mening, skall det betyda hela stadens fullständiga sociala och andliga förvandling.
-- Ja, detta är nu min dröm och dess tydning; vad säger då du därom, älskade?
-- Jo, först och sist det, att i detta trosliv och detta trosverk, som skall lägga denna stad och hela vårt folk till Kristi fötter, vill jag för all framtid vara vid din sida.
-- Välan, Märta, i tron är då allt detta redan vårt! Den lycklige unge mannen sträckte vid dessa ord ut sina händer mot Mälaredrottningen.
-- Ja, vårt för att givas
åt Kristus, svarade Märta.
