- Project Runeberg -  I broderligt sällskap /
En alpbestigning

(1909) [MARC] Author: John Wahlborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

EN ALPBESTIGNING.

I Genève fick jag snart veta, att man för oss delegerade vid endeavorkongressen planerat en gemensam bestigning av Mont Saléve. Uppstigningen skulle ske i ett slags hissvagn, som löper på kuggar och drives med elektrisk kraft, och det hela skulle försiggå under förut i alpvärlden väl orienterad ledare. Jag såg allt det där i programmet men kände mig icke tilltalad. Då nu för en gång i livet alperna lågo framför mig, hade jag ingen lust att i skock föras in i en väl tillstängd bur för att sedan hissas i topp, och så på kommando gno omkring däruppe en viss bestämd tid för att slutligen åter stoppas in som ett vädrat plagg och hissas ner igen. Nej, det där syntes mig icke bliva någonting att vare sig tala eller skriva om. Mera för mitt kynne var då den alpman, som kom och bjöd mig att sitta upp på en åsnas rygg för att såmedelst bäras upp. Den mannen ville emellertid företrädesvis tjäna francerna, och jag var då ej det rätta objektet, ty dessa tröto fruktansvärt ändå, och därför - nej. Mol ensam ville jag företaga uppstigningen och det med hjälp av allenast mina båda ben och en duktig stav, följeslagare från Norden. Mitt beslut tillkännagav jag för min värdinna och de finska reskamrater, som delade hotell med mig. Alla funno de saken betänklig och avrådde företaget, helst som jag icke kunde ett ord franska, vilken omständighet, i händelse jag komme på villospår, kunde bliva ödesdiger nog. Men min medfödda envishet stod sig även för söderns sol, och onsdagen den 1 augusti strax på eftermiddagen lät jag mig med tåget föras till den lilla förtjusande byn Veryel, liggande alldeles invid Mont Saléves fot. Efter att här ha dröjt en stund vid några förfriskningar, varunder jag med den tysktalande värdinnan gjorde mig litet underrättad om vägen, anträddes uppstigningen, som redan från början tog en mycket tvärbrant form.

I Genève hade jag under skämtets form men med en mening av allvar därunder frågat, om de trodde, att jag hade anledning frukta några alprövare. Jag fick emellertid aldrig härpå det svar, som skulle ha gett mig fullgod visshet i denna delikata sak; och att fordra ett sådant svar kunde ha gett anledning misstänka en fruktan, som jag icke skulle ha velat tillstå mig äga, och så fick ämnet falla i glömska, ända till dess att ur buskagen, just där stigningen började, en ruskig individ med mörk uppsyn framträdde och började uppstigningen några meter framför mig. Upptäckten var icke över sig behaglig, och jag lät honom distansera mig, vilket blev honom lätt nog, då han tydligen hade god vana vid sådan vandring. Jag följde emellertid efter och tänkte på, att det äventyrliga i min färd väl egentligen behövde en rövare, och så fick han bli min.

Allt smalare och allt brantare blev stigen, som efter en halv timmas klättrande började löpa allt närmare den lodräta bergväggen, mot vilken solens strålar brände med en hetta, vars make jag aldrig förr i mitt liv prövat. Jag tog, av mig min rock, men fann snart, att jag måste sätta den på mig igen. Detta ökade visserligen svettbadet, men hindrade i alla fall solstrålarna att som glödhettade nålar stinga axlar och armar. Jag tar upp min klocka och finner, att hon är klibbig av svetten, som nu trängt genom kläderna. Mot min präktiga käpp stödde jag mig med en tyngd, som gav mig blåsor i händerna. Jag såg mig om och föredrog vid åsynen av stupet under mig att icke tänka på nedstigandet. Högt över mitt huvud upptäckte jag en med buskar och träd beväxt platå, som tydligen erbjöd både vila och skugga. Rygg och ben värkte, och hjärtat bultade, men med ökad ansträngning nådde jag dit upp för att kasta mig ned under första buske, som skänkte ett ringa skydd för de mig alltjämt jagande och pinande solstrålarna. Som jag låg där och stönade halvhögt, hörde jag högt över mitt huvud ett sällsamt klirrande och knakande ljud. Det var hissvagnen, som utefter bergväggen sakta kröp likt en igelkott på sina kuggar upp mot höjden. Jag såg dess säkra smygande skritt mot alpens topp och var färdig fördöma min envishet, då jag tänkte mig de i mjuka soffor tillbakalutade passagerarnas behagfulla förnimmelser.

En odräglig törst började nu tillika plåga mig. På den högsta plats mitt öga var i stånd att se rakt upp över mitt huvud var rest ett stenkors av kolossala dimensioner, och i dess omedelbara närhet stod en pittoresk liten byggnad, som jag på goda grunder antog vara ett förfriskningsställe, och från dess tak vajade den schweiziska flaggan. Det var målet. Efter en och annan felslagen ansträngning lyckades jag till sist åter komma upp på benen; och så, medan svetten fortfor att flöda, gick vandringen uppåt, ständigt uppåt.

Det väldiga stenkorset var stundom dolt för ögat men uppenbarade sig igen likasom vinkande och manande: »Här är vilan, här är vederkvickelsen och här äro de härliga utsikterna; Trötte vandrare, kom, kom!» Jag visste, att jag skulle få se Mont Blanc där uppe, och tanken därpå livade och stärkte mig, och efter tvänne timmars ansträngning kunde jag sänka mina bultande tinningar ned i det svala gräset vid korsets fot. Efter det mina livskrafter återkommit till normal funktion, reste jag mig upp och stapplade fram till restaurationsstället, från vars trappa den unga schweiziskan hälsade mig med det soliga leende, som jag under de dagar jag redan vistats i alplandet blivit så van vid. Av hennes franska tilltal förstod jag icke ett ord men höll god min och begärde på tyska först lemonad och sedan kaffe. Hävdande sina landsmäns och landsmaninnors språkskicklighet slog hon genast in på tyskan och serverade mig det begärda kaffet i ett långt spetsglas. Jag sporde flickan efter Mont-Blanc, och hon pekade mot en av den nu dalande solen härligt belyst grupp av vita moln, bakom vilka bergens majestät för tillfället dolde sig. Naturligtvis var jag besluten att invänta den stund, då molnens ridå skulle vika åt sidan för att uppenbara ett av jordens underbaraste scenerier. Det dröjde ej heller länge, förr än så skedde. Det var en högtidsstund av oförgätligt värde. Sakta dela sig skyarna, och Mont Blanc framträder i sin sublima härlighet, lika vit som de omgivande skyarna men skild från dessa genom sina kallare konturer. Vilken tavla låg icke för övrigt upprullad för mina fötter, där jag satt 4,000 meter över havet! Det är helt enkelt obeskrivligt. I min tanke återfördes jag till tidigare ungdomsdagar, då man ofta sjöng ett så lydande kväde:

»O store Gud, när jag den värld beskådar, som du har skapat med ditt allmaktsord - - - då brister själen ut i lovsångsljud, o, store Gud, o, store Gud.»

Länge vågade jag ej dröja på Mont Saléve, ty jag fruktade det hastigt fallande mörkret. Medan jag åter och återupprepade för mig själv nyss anförda strof gick färden ned för stupet lyckligt och väl; och då jag åter befann mig vid den lilla byn vid alpernas fot och såg upp, kunde jag skönja det väldiga korset i månens försilvrande glans.



Project Runeberg, Mon Jul 16 20:55:27 2001 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/broderli/alp.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free