Bearb. från engelskan.
De engelska pastorerna och predikanterna åtnjuta bland sitt folk en mycket stor aktning och respekt. Till och med i de som allra farligast ansedda stadsdelarna i London kunna dessa gå fram nattetid utan att blifva antastade. Men dessa frälsningens förkunnare måste ock stundom visa prov på stort mod och mycken nitälskan, kallade, som de ofta bliva, att stå ansikte mot ansikte med det värsta England och London har av brott och nöd. Sådana te sig också i Englands och dess huvudstads många fabrikscentra kanske bjärtare än någonstädes på jorden.
Pastor F. J. Hornfield berättar själv följande karaktäristiska skildring från sin pastorala verksamhet:
Jag hade icke just uppehållit mig länge på mitt nya verksamhetsfält, då jag hade att göra en ganska egendomlig erfarenhet. Mitt verksamhetsområde omfattade flera stora fabrikscentra i norra England. Det inneslöt dessutom en del trakter av avgjort dåligt rykte. Sålunda fanns där en gata, vid vilken reste sig endast byggnader av den allra lägsta och ruskigaste typ, och vilka utgjorde tillflyktsorter för de mest bortkomna individer, både manliga och kvinnliga. Fönstren till dessa logement voro mestadels på ett eller annat sätt betäckta, så att det oftast var omöjligt att utifrån se, vad som försiggick därinne.
Om invånarne vid denna gata och deras liv voro så ruskiga historier i omlopp, och det låg över stället någonting så kusligt och hemlighetsfullt, att det var icke utan räddhåga jag - en ung och oerfaren predikant - begav mig dit även fastän det var mitt på dagen.
En lördagskväll så sent som kl. en kvart över 11 hände likväl, att jag stördes av ett hårt bultande på ytterporten till vårt hus. Jag reste mig hastigt och gick ned för trappan för att höra, vad som var på färde. Därutanför porten svarade mig en kvinnoröst med förfrågan, om jag ville komma och se till en man vid just den omförmälda ruskiga gatan. På min anhållan att få veta orsaken, upplyste den besökande, att mannen i fråga föregående natt haft besök av djävulen själv, som sagt den stackars mannen, att han skulle komma och taga honom kl. ett denna samma natt, och nu vågade den uppskrämde stackaren icke möta det ödesdigra klockslaget, med mindre jag stannade hos honom.
Till en början antog jag, att det hela var ett ovärdigt skämt med min person, och jag var just färdig att hota kvinnan med tillkallande av polis, om hon icke genast gick sina färde, men det låg, då hon upprepade sin framställning, någonting så uppriktigt vädjande i hennes röst, att jag fann för gott att anslå en mildare ton och sökte nu övertyga henne, att mannen i fråga sannolikt druckit för mycket och nu hade ett anfall av delirium.
Jag uppmanade henne att gå hem och försöka få honom till sömns.
Men nej, hon bedyrade att han på hela dagen icke smakat en droppe starkt. Hon försäkrade mig att mannen icke skulle kunna förmås att gå till sängs med mindre någon Guds tjänare komme och besvure den onde att lämna honom i fred. Eftersom där icke syntes någon möjlighet att förmå kvinnan avlägsna sig, beslöt jag mig för att trotsa faran och följa henne.
Av försiktighetsskäl beslöt jag mig för att väcka min far, vilken bodde hos mig, och bedja honom följa bakefter oss, medförande sin duktiga promenadkäpp. Han samtyckte till min plan, och innan kort stod jag färdig att ge mig av i sällskap med kvinnan och en hennes kamrat, som jag fann hon hade med sig. Vi gingo i riktning mot det uppgivna stället. Det var en mörk och ruskig novembernatt. Det var så mörkt, att man endast med svårighet kunde se några få alnar framför sig. Plötsligt försvann den ena av kvinnorna helt hastigt från oss, utan att jag fick veta av vad orsak eller vart. Till min stora förfäran stannade kvinnan, som ännu höll sig i mitt sällskap, framför dörren till det hus, som hade rykte om sig att vara det farligaste vid hela gatan. När hon bad mig stiga in, häjdade jag mig ett ögonblick och bad henne vänta mig i fem minuter, varefter jag skyndade tillbaka till ändan av gatan, där jag träffade min far åt vilken jag överlämnade min klocka samt de penningar jag hade på mig. Därefter tog jag hans käpp och vände åter till n:o 58. På vägen mötte jag en vänlig poliskonstapel, vilken jag sporde, om han kände något rörande en vid nämnda husnummer boende familj, som flyttat dit föregående dag. Att familjen i fråga så gjort, hade jag nyss förut fått veta av kvinnan,
»Ja väl», svarade polismannen, »jag har reda på det där följet. Vi förutsätta att de ämna öva rofferi, och vi söka just hålla ögonen på dem. Men av vad orsak spörjer ni efter den familjen?»
Jag svarade honom helt kort, att mannen av en eller annan orsak önskade se mig. Den vänlige polismannen sökte enträget avråda mig och försäkrade mig, att det vore mycket vanskligt för mig att ensam besöka det ruskiga stället vid denna tid på dygnet.
Jag svarade, att jag likväl måste gå. Jag hade lovat och kunde av denna orsak nu icke göra ändring. Han erbjöd sig då att följa med mig, men jag avböjde detta. Sedan han emellertid lovat infinna sig, i händelse jag dröjde så länge, att det kunde ge anledning till farhågor, lämnade jag konstapeln och begav mig av mot det illa beryktade huset.
Dörren öppnades, så snart jag knackat, och döm om vad jag kände, då genast efter det jag trätt in genom dörren, denna reglades av kvinnan, som varit mig följaktig, varefter hon stack nyckeln på sig.
Huru skall jag kunna beskriva den syn, som här mötte mig? Jag rätade upp mig till mina fulla fem fots höjd. Jag avböjde en mig erbjuden sittplats och, fattande posto med ryggen mot väggen, grep jag fastare om mitt enda försvarsvapen - min promenadkäpp
En mycket skrynklig och solbränd gammal kvinna satt vid ena sidan om den flammande eldhärden och rökte sin lerpipa, medan hon blickade framför sig lik en av gamla tidens leda häxor. Bredvid henne ställde sig kvinnan, som varit mig följaktig. Hon var betydligt yngre och tydligen moder till de tre, i det närmaste nakna barn, vilka lekte på bara golvet i det flammande skenet från härden. Mitt emot den gamla kvinnan satt en man, uppenbarligen samme en, som jag kommit för att se till. Han satt och jämrade sig för sig själv, medan han vaggade av och an med kroppen. En blick på honom sade mig genast, att han var rov för en outsäglig smärta, andlig eller fysisk, och ehuru jag på förhand kände av vad orsak man kallat mig dit, frågade jag likväl så lugnt och vänligt jag kunde, vad som fattades honom.
Det dröjde länge, innan jag kunde få något annat Svar än ett jämmerfullt grymtande, men till sist kunde jag förmå honom att förtälja mig sin historia.
Han hade gått till sängs, sade han, kl. 10 kvällen förut, då han, Just som han skulle till att falla i sömn, vaknade vid en häftig skakning. Då han såg upp, hade han sett djävulen stående invid sig.
»Huru visste ni, att det var djävulen?» sporde jag.
»Oh, det kunde icke vara något tvivel om den saken», förklarade han, »han sade själv, att han var djävulen.»
»Väl,» invände jag, »men det är dock intet bevis, vem som helst kunde ju sagt så.»
»Kan så vara, men Jag vågar säga, att jag såg det på hans händer och på den förskräckliga glöden i hans ansikte. Rummet vart ock uppfyllt av svavellukt.»
»Och vad sade han,» frågade jag, som nu fann det lönlöst att försöka taga mannen bort från hans föreställning.
»Oh, han sade mig, att jag var en ond och stor syndare, och att min tid härefter vore mycket kort, ty han skulle komma och taga mig med sig nästa natt kl. precis ett. Han tog ifrån mig alla pengar jag hade förtjänat under dagens lopp, och - ja nu är klockan snart ett och jag vågar icke gå upp på mitt sofrum.»
Jag ansåg det tjäna till intet att vidare argumentera med den uppskrämde stackaren. Religion hade den beklagansvärde mannen ingen, och Guds namn kände han endast såsom stundom använt i svordomar. Vad bön beträffar, så fattade han knappast innebörden av detta begrepp.
Just medan vi fortsatte vårt samtal, knackade det hårt på dörren. Mannen sprang upp och, darrade av förskräckelse, medan han ropade högt:
»Han kommer, »han» kommer, jag visste han skulle komma. Se till, att dörren är väl stängd! Håll i dörren!»
Det tog flera minuter, innan jag någorlunda kunde lugna honom.
Den knackande var, som man kan förstå, ingen annan än min vän polismannen, vilken, på grund av mitt långa dröjsmål därinne, började känna oro för mig. Och han kom för att göra sig underrättad om, huruvida jag behövde hans hjälp. Jag ropade ut till honom. att det med mig var allt gott och väl, och att jag fort nog skulle komma ut. För ett ögonblick villrådig, lyfte jag mitt hjärta upp till Gud i bön om, att han måtte uppenbara för mig, vad jag hade att göra. Med ens grep mig en tanke. »Varför icke», sade jag till mig själv, »möta mannen i hans nöd på hans egen ståndpunkt?»
»Tror ni på andemakter, både onda och goda?» frågade jag mannen.
Ja, naturligtvis gjorde han det.
»Väl, då vill jag säga eder, vad ni har att göra. Om satan skulle komma igen, så ropa högt och ur djupet av er själ: »Herre, fräls oss ifrån ondo», och han skall genast fly ifrån eder. Min uppfattning var, att mannen varit utsatt för några onda förnimmelser; och att just därför, att han nu sysselsatt sina tankar därmed så mycket, skulle dessa antagligen till natten återkomma; och om han kunde förmå sig att, även om han ej fullt förstod bönens hemlighet, likväl uttala de bedjande orden, skulle de obehagliga förnimmelserna skingras och ro vinnas. Det dröjde en stund innan jag kunde övertyga honom om lämpligheten av mitt råd, men han började dock för sig själv upprepa orden, till dess han var viss om, att han kunde dem. Efter ännu några försök att lära honom förstå bönens betydelse, förmådde jag honom att uppsöka sitt sovrum och. gå till sängs. Själv lovade jag stanna, till dess han hunnit lägga sig. Hans hustru uppmanade jag att stanna hos honom, till dess han helt insomnat. Gumman följde honom upp och återvände rätt snart med hälsning, att allt nu var gott och väl, och att han sov lugnt.
Ett ögonblick därefter hade jag lämnat huset och träffat min vän polismannen ute på gatan, för vilken jag förtäljde hela historien med mitt dröjsmål därinne. Till min både överraskning och missbelåtenhet brast konstapeln ut i ett skallande skratt.
»När ni,» sade han, »har varit här på orten litet längre, skall ni lättare genomskåda dylika spratt.»
»Jag förstår er icke,» förklarade jag.
»Den där mannen har icke spelat mig något spratt.»
»Nej, herr pastor, men grannarna i gården ha spelat ett spratt - och det ett ganska vanligt sådant - med honom. När helst någon ny familj av det där tattaresläktet flytta in här, bruka de förutvarande männen i huset förmå någon av de sina att kläda sig i en fantastisk dräkt, varpå han bestryker sina händer med fosfor och går in till den sovande »tattarfadern» och ger till ett det hemskaste rop, så att offret plötsligt vaknar och, seende den hemska uppenbarelsen, gömmer han skräckslagen sitt huvud i sängkläderna, medan den förmente »djävulen» tömmer hans börs eller hans kassalåda, varefter tjuven försvinner, och rovet delas mellan de sammansvurna.»
Mannens egen uppgift om förlusten av sina pengar, ävensom en del andra omständigheter, övertygade mig om, att han just varit utsatt för detta slags illdåd, och att polismannens meddelande just var den verkliga förklaringen på vad som synts mig så mystiskt.
