- Project Runeberg -  I broderligt sällskap /
Resebilder

(1909) [MARC] Author: John Wahlborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

RESEBILDER.

Nu väntar kanske läsaren att i andanom få bestiga Mont Blanc och från dess topp skåda en soluppgång utan like, då dagens drottning kastar ett härligt strålsvall över den eviga snön, eller kanske att i förtrollande månsken färdas i gondol genom Venedig, »staden utan gator», eller att efter en gungande färd över Medelhavets bölja få landstiga i Joppe och under en fotvandring till Jerusalem då och då dröja vid helgade minnesmärken.

Ja, allt detta må du gärna vänta, men icke av mig.

För övrigt ha vi på reseskildringar av ovannämnda slag en sådan rikedom, att vi näppeligen behöva mera. Skulle du däremot vilja med mig i kupéer och på däck studera svenskt folklynne, då ämnar jag här ställa mina på detta område gjorda iakttagelser till tjänst.

På svensk botten har jag verkligen rest litet både härs och tvärs och från varje resa för så vitt möjligt hemfört något minne, som gett anledning till reflexioner. Av de mer eller mindre obehagliga små äventyr vi råka ut för i livet står en stor del i sammanhang med någon resa, och på samma sätt förhåller det sig även med många av våra ljuvaste hågkomster.

Ju mera jag intresserar mig för reselivet, tycker jag, att hela mitt liv kan liknas vid en resa. Och det gives för reselivet vissa nödiga regler, vilka överflyttade på det andliga området bliva av stort värde.

Vi nämnde, att många av de obehag vi uppleva stå i sammanhang med dessa resor, men vi böra ock tillstå, att för dessa obehag få vi i allra flesta fall skylla oss själva. D. v. s. de bero på någon försummelse från vår sida. En av de vanligaste försummelser hos den resande allmänheten är den med avseende på

ATT PASSA TIDEN.

Vi känna igen dem, dessa odrägliga människor, vilka på våra enträgnaste uppmaningar att »raska på» alltid ha samma svar: »Äsch, jag hinner väl». Inga påminnelser om tidens flykt ha betydelse för dem. Blott de hinna kasta sig på tåget, om ock icke förr än i sista minuten, så äro de nöjda och kunna då med en viss självbelåtenhet utropa: »Se, så väl jag hann ändå!»

Men det kan då ej falla dem in, att de kunna vara till förargelse för biljettförsäljare, pollettör och konduktör genom att komma så där i sista ögonblicket. Emellertid kan det, såsom vi veta, hända, att den sig försummande får stå med en viss ansiktsdel litet längre än vanligt och se på när tåget eller båten, som de skulle ha varit med - går.

En gång hade jag stigit ombord på en ångare, som låg färdig att avresa från Riddarholmen. Jag stod på övre däck och gav akt på, huru befäl och besättning beredde sig till avfärd. Kaptenen stod redan på kommandobryggan och gav sina order. Nere vid landgången, som ännu ej var indragen, stod en ung kvinna och såg upp till kaptenen med ett bedjande uttryck i sitt ansikte. »Snälla kapten», sade hon, »var god och vänta blott två minuter till, så är nog min syster här. Jag bad henne skynda sig, och hon skall ovillkorligen vara här snart.»

Kaptenen såg missbelåten ut men var icke obeveklig. Han dröjde således ett par om inte tre minuter. Under tiden blickade den unga kvinnan ivrigt än upp till kaptenen på kommandobryggan och än uppåt Riddarholmskyrkan, utan att dock hennes syster syntes komma. Slutligen sade kaptenen vänligt men allvarligt: »Det gör mig ont, fröken, men jag kan, jag får ej dröja längre. Klockan har redan betydligt överskridit den tid, jag har order att lägga ut.» Den unga kvinnan såg, att här lönade sig ej mödan att längre anhålla om anstånd utan brast ut i tårar. Möjligen gällde resan något viktigt ärende.

Kaptenen sänkte sina läppar till talröret, maskinen frustade och sakta men säkert backade ångaren ut från land. Jag kände medlidande med den gråtande flickan, vars missräkning nog måtte ha gått henne djupt till sinnes.

Men vad hände! Där uppe från Riddarholmskyrkan kommer en kvinna springande och viftar åt ångaren med sitt parasoll; men vår kapten hade nu kommenderat »full maskin», och snart sågo vi ej mer en skymt av stranden, där sammanträffandet mellan de båda systrarna nog ej blev det angenämaste.

Man skulle ju kunnat tänka, att här ett faktiskt hinder verkligen tillstött, men då vi känna, vilken oförklarlig böjelse många människor ha för att aldrig vilja bli i ordning, är det antagligast, att det förelåg ren försummelse.

Men nu gick där säkerligen flera båtar, och det är att hoppas, att det skedda missödet på något sätt kunde avhjälpas, ehuru försmädliga följder av försummelsen väl icke alldeles kunde utebliva.

Allvarligare synes det oss vara, om denna kvinnas allmänna svaghet var att i livets mera eller mindre viktiga angelägenheter vara försumlig. Då var hon icke att lyckönska, såsom icke heller någon med samma olyckliga böjelse är det. Mest ödesdiger är försummelsen, om den blir en orsak till förlusten av evigt liv. Denna förlust låter sig ej av något ersättas.

Min vän! Tiden ilar, och här har du ingen varaktig stad. Medel finnas, genom vilka det är möjligt för dig att komma i säkerhet för de faror, som hota ditt både timliga och eviga väl. Hitintills har du kanske försummat dessa medel till räddning och frälsning, tröstande dig med det falska »jag hinner väl». Nu är det verkligen hög tid, att du börjar med allvar tänka på döden, domen och evigheten. Ännu ligger evangelii skepp förtöjt i nådens hav, färdigt att taga dig ombord.

Vi dröjer du längre? Kom!

* *

*

Jag har lagt märke till ett annat slag av resande, vilka, om de icke äro att hänföra till de försumliga med avseende på att passa tider, äro försumliga i fråga om att se till, att de komma

PÅ RÄTT TÅG.

Att överlämna sig åt slumpen är i alla händelser förkastligt, men att göra det vid företagandet av resor är ingenting mindre än dåraktigt, ty då om någonsin får man ha reda på sig. Ibland kan jag nästan tycka själv, att jag är tafatt och dum, då jag vid mindre kända stationer med många tåg, anser mig oupphörligt behöva fråga: »Är detta tåget till X?» jag har emellertid aldrig haft skäl att ångra detta försiktighetsmått och därför använder jag det fortfarande.

Jag har ej lust att göra samma erfarenhet, som jag såg en herre göra vid Krylbo i Dalarne. Det var en lust att genom kupéfönstret se honom komma marscherande mot tåget med »en min, som ej för skämt var gjord». Benkläder hade han, som gott kunnat utom sin ägares fortkomstledamöter rymma en halv tunna potatis, en rock så gott som utan sömmar, och en ståndkrage, som med fördel kunnat användas som anslagsplats för annonser om »Pears soap» eller »Röda korsets kakao». Sådan trädde vår man in i kupén, slängde upp några effekter på hyllan, satte sig bekvämt i ett hörn och lade benen i kors, varefter han tände en cigarrett och vecklade upp ett nummer av »Söndagsnisse». Sedan han kommit så långt i ordning, såg vår man ut som hade han litat på, att »alla vägar bära till Rom» eller åtminstone menat, att det tåg, han täcktes bestiga med sin fot, skulle ha belevenhet nog att gå just dit han ämnade sig. Avgångssignal gavs och vår ånghäst »knogade i väg». Hur det nu var, kom vår man att efter några minuter se upp från »Söndagsnisse» och frågade: »Det här är väl rätta tåget till Kärrgruvan?» En medpassagerare, som såg ut att vara en fyndig lantman, fann sig och inföll: »Jo, det är så dags att fråga om den saken nu.»

»Vad», utropade herrn med ståndkragen, »är jag då på orätt tåg?»

»Ånej», gäckades vår lantman, »inte är tåget orätt inte, det är nog rätt på sitt sätt, men se, till Kärrgruvan kommer det då aldrig.»

Jag glömmer väl aldrig, vilken uppsyn mannen fick, då han nu med ens förlorade inträsset för både cigarrett och »Nisse», rev sig bakom örat och sade: »Huru i all världen skall jag bära mig åt, då jag skulle ha varit i Kärrgruvan i afton?»

»Huru ni ska bära er åt», fortfor vår aldrig förlägne lantman, »ni håller naturligtvis god min i elakt spel och sitter lugn, tills vi komma till nästa station, där stiger ni av och inväntar nästa tåg tillbaka till Krylbo.»

Konduktören, som nu inträdde, hade ej annat råd att ge han heller och så blev det därvid.

Karlen hade råkat ut för ett förargligt missöde, och något liknande skulle ju kunna hända även mig, därför ansåg jag mig ej ha rätt att skratta, men nog hade jag svårt för att låta bli. Vad hade han haft annat att göra än att se och höra sig för, innan han steg på tåget?

Men trots det löjliga i uppträdet ger denne man anledning till allvarliga reflexioner. Han påminner om en del människor, vilka visserligen ge intryck av att vilja nå himmel och salighet men aldrig ådagalägga någon angelägenhet om att finna de rätta medlen, de rätta vägarna dit.

De äro på sin höjd inträsserade för sin egen andliga utrustning och beundra gärna sin egen djupsinnighet, i vilken de gå åstad och mena, att varje medel, varav de behaga betjäna sig, nog skall samverka till deras eviga välfärd. Varje ny väg, som förkunnas, äro de färdiga att kasta sig in uppå. Huru eller vart det bär, därom bekymra de sig föga; åtminstone tills de av någon kraftigare händelse väckas till besinning och mera allvarligt spörja om sin belägenhet. Stor blir då merendels den missräkning och sorg de känna, då det blir dem klart, att en fortsättning på den inslagna banan skulle ha fört dem i fördärv. Det är gott, om detta uppvaknande sker, medan ännu tid och tillfälle givas till sinnesändring och frälsning.

Där detta själviska och lättsinniga handskande med evighetssaker förekommer, kan man vara viss om, att den sanna kärleken till och hänförelsen för varje kristens härliga mål, en fullkomlig och salig förening med Gud, saknas.

Jag har redan antytt, att jag vid mina resor är angelägen att vara på rätt väg. Denna angelägenhet är dock aldrig så stor, som då mitt mål är hemmet och återföreningen med mina älskade. Min kärlek och mitt inträsse är då likasom före mig hemma och drager mig efter sig, och vid varje station, där ett misstag skulle kunna begås, är jag särdeles vaksam.

Så ock med den på Kristus troende, han kan ej vara nöjd med att blott låta det gå. Av Guds ord och erfarenheten har han lärt, att möjligheter till avfall givas, och att han därför bör hava akt på sig själv, ja, »skaffa med fruktan och bävan, att han må varda frälst».

Sin skatt och sitt hjärta har han i himlen och att där leva i förening med sin frälsare är hans dyrbaraste hopp, och därför förstår han och lyder sångarens ord: »Fråga dig varenda dag: Lever jag?»

Min vän! Världen är som en enda stor station, där konduktörer av alla slag ropa ut sina tåg. »Tåg till Nöjena», tåg till Rikedomen», »tåg till Äran», »tåg till Makten». Har du någonsin bland detta virrvarr av röster hört en, vilken älskande och allvarsamt kallat dig till frälsningens tåg, som förer till det eviga livet?

Jo, säger du, jag hör den rösten ofta ljuda i min själs öra.

Verkligen! Följ då den rösten, den leder dig ej på orätt tag.

* *

*

NÅGOT OM RESSÄLLSKAP.

Ju större tågtrafiken och folkträngseln äro, desto mera böjda äro vi för att praktisera ett ordstäv, som användes på vissa håll i Västergötland: »Frakta vann se», det är: »Var och en sörje för sig.» Och nog sticker själviskheten fram allt för tydligt, då det är trångt om utrymme vid resor. Men för att få en angenäm resa lönar det sig dock bättre att visa hjälpsamhet och förekommande artighet mot medresande. Till sist få nog alla ändå plats i kupén, och den, som då i trängseln och villervallan visat sig vara mest hjälpsam och minst självisk, blir nog på ett eller annat sett firad, medan den, som burdus trängde på för att fortast möjligt få sig en god plats, oftast får sitta och känna en viss skam över att ha spelat en tarvlig roll i ressällskapet. Och denna känsla är icke den angenämaste, men skammen är just själviskhetens lön, såsom äran är självuppoffringens.

Då vi säga, att vi haft en angenäm resa, betyder väl detta närmast, att vi haft trevligt sällskap. Ty utan sådant kan en resa svårligen vara rätt angenäm. Då vackra växlande naturscenerier öppna sig för vårt öga, kan det goda intrycket därav förtagas av ett otrevligt sällskaps närvaro, och där dylika naturscenerier saknas, kan i trots därav resan göras angenäm genom det trevliga sällskapet. Men för den, som verkligen önskar trevligt sällskap, gäller en stående regel: Var trevlig själv! Och huru? Ja, se icke lyckas det genom att hylla satsen: »Frakta vann se», men väl genom lydnad för det bibliska budet: »Sen icke var och en på sitt eget bästa utan var och en på andras.»

Om vi på vår ålderdom önska se tillbaka på en angenäm färd genom livet, böra vi redan från ungdomen lägga an på gott sällskap. Skulle omständigheterna föra oss i längre eller kortare umgänge med trumpna och knotande resenärer mot evigheten, så låt oss så långt möjligt taga allt från den glada sidan. Och efter återupprepade bevis på självuppoffrande kärlek vore det väl underligt, om icke till sist samklang skulle uppstå mellan oss och våra reskamrater. Mer tålamod och flit höves oss. Ser du flickan, som håller på att stämma sin guitarr? Hon skruvar och skruvar och knäpper och knäpper och slutligen får hon den samklang hon söker för att till guitarrens toner sjunga Herrens lov.

Du råkar en broder, vars hjärtas strängar äro slappa och skrälla vid första vidrörande. Du bör då genom vänliga ord och handlingar i kärlek »skruva upp» din broders hjärtesträngar. Men det kan ock hända, att du genom att »skruva ned» dina egna en smula fortare når jämnhöjd. Onödiga bekymmer kunna ha tryckt ned din broders, medan något tillfälligt känslosvall kan ha kommit dina att springa upp väl högt. I bören gå varandra till mötes, du från dina överdrivna känslors höjd och din broder från sin misströstans djup. På detta sätt kommen I båda under nådens inflytande och det blir samklang, då Guds helige Ande vidrör hjärtats strängar och I kännen eder manade att stämma upp och sjunga:

»Vad gör det väl, om resan är besvärlig,
Hon varar blott en liten, liten tid,
Men sedan skall så mycket mera härlig
Guds rolighet och vila för oss bli.»
* *

*

Jag har ännu ett ord till dig:

VAR ALLTID REDO ATT STIGA AV.

Du har kanske lagt märke till, huru en del resenärer, då de uppmanas att göra sig redo för avstigning, äro så, kvicka med sin invändning: »Jag hinner väl!» De ha hört signalen, de märka, huru bromsen är satt i verksamhet, men först när konduktören ropar stationens namn och tillägger »en minut», börja de röra på sig. Men det kan då visa sig, att förberedelserna för avstigningen kräva mera tid, än de beräknat. På en hylla ha de en filt, som skall rullas ihop och sättas i bärrem, på en annan ha de en hatt, som skall in i sitt fodral och på bänken bredvid sig en del saker, som skola ned i kappsäcken, och allt på en minut. Ofta har jag sett, att sådana resande måst taga sina saker huller om buller och rusa ut, därvid beredande sig själva och andra obehag. Själv brukar jag gärna vid stationen närmast den sista plocka tillsammans mitt »pick och pack» och göra mig komplett i ordning för avstigningen och icke heller detta försiktighetsmått har jag haft orsak ångra.

Värre är det, då det går såsom med en ung man, vilken jag träffade på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg. Då jag steg in i kupén vid Vingåker, satt yngligen i ett hörn och sov. Han fortfor att sova, tills vi kommo till Kilsmo. Där vaknade han, gäspade, sträckte på sig och frågade: »Är det här Vingåker?» Då han blev upplyst om, att vi redan farit två stationshåll förbi V., blev han med ens vaken, svor ert grov ed och störtade ut.

Min vän! Din levnads tåg ilar mot den sista stationen, döden. Är du redo att möta den? Måhända svarar du med mången annan resenär mot evigheten: »Det är väl ingenting, som brådskar.» Ja, så ha verkligen många svarat, tills de legat för dödens portar. Då äntligen ha de kommit under fund med, huru allt vad dem tillhört varit i oordning och ingen tid har för dem återstått att bringa reda i sina själars angelägenheter. De träffas av döden, följda av sina egna synder och hamna i fördärvet.

De vaknade visserligen ur sin slummer, men vaknade - försent.



Project Runeberg, Mon Jul 16 20:55:29 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/broderli/bilder.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free