Petrus Fredrik Smed var sin moders ende son, och hon var änka. Fru Smed hade sedan många år tillbaka vilat vid Guds löften och både sin hela fröjd i att vandra i Kristi efterföljd. Detta var tyvärr icke förhållandet med hennes son Petrus. Vid barnaåren hade han visat böjelse för de andliga tingen och ingav både föräldrar och lärare hopp om en framtid i Herrens tjänst. Vid fadrens död, som inträffade, då Petrus var omkring 12 år gammal, hängav sig den djupt sörjande änkan åt hoppet om att i sin hittills så välartade gosse få ett gott stöd till ersättning för det hon förlorat i sin så ömt hängivne make. Och det såg till en början icke annorlunda ut. Ännu några få år syntes det, som om den älskande moderns varma böner för gossen skulle bliva hörda och hennes förmaningar tycktes falla i god jord. Men icke desto mindre hände det, att Petrus Fredrik vid omkring 15 års ålder började visa en påfallande benägenhet för sällskaper av det slag, som lätt blir en ynglings fördärv. Verkan av dessa sällskapers inflytande uteblev ej heller; och de visade sig till att börja med i en vanart, som hör till ungdomens allra fulaste och som av alla vanarter av Gud straffas mest eftertryckligt. Petrus började bli ohöflig mot sin mor och mötte hennes förmaningar med snäsor. Men den som tror, att sådant skulle komma henne att upphöra med sina förmaningar och förböner för sin son, den känner ej uthålligheten av en moders kärlek. Hon bad ännu ivrigare och förmanade ännu kärleksfullare, och på sonens fortsatta farliga sällskapsliv verkade hennes förmaningar som besvärande och återhållande bojor och band. Dessa bojor och band beslöt han ock att göra sig kvitt. Men detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Han slet väl i bojorna och ryckte i banden, men de voro förunderligt starka och lämnade den unge mannen aldrig någon sinnesro. Till och med när det såg ut, som om han kastat sig som mest hejdlöst i de själsförgiftande nöjenas virvel, kände han, huru det drog i de band, som den barmhärtige Guden slagit om hans liv, och dessa band voro hans moders kärlek och böner. Men banden beslöt han dock oupphörligt att kasta av sig. Såsom »furstarna» i den andra psalmen, så ville Petrus handla. »Låtom oss sönderslita deras bojor och kasta deras band bort ifrån oss.» Kom så en dag, då vår vän trodde sig ha lyckats.
Det var midsommarafton. All ortens ungdom hade samlats till midsommarfäst ut i en hage, vilket ju gott kunde ha varit dem tillåtet, om det ej skett vid gillen och dryckeslag. Bland skaran av dansande, lekande och stojande ungdom syntes en högrest ung man som förstod att fästa mycken uppmärksamhet vid sig, där han gick lugn och värdig fram bland ynglingarna och samspråkade förtroligt med dem. Han var klädd i ett Stockholmsgardes uniform och bar en svajig plym i mössan. De unga männen sågo med en stilla avund, att den uniformsklädde vann för sitt ståtliga yttre de unga tärnornas oförställda behag. Under aftonens lopp syntes främlingen och Petrus Smed allt mer och mer inträssera sig för varandra. Till sist drogo de sig bort från de övriga och sågos sida vid sida promenera fram och åter, ivrigt samtalande; och när de slutligen skildes åt, slogo de varandra kraftigt i hand såsom då något riktigt viktigt är uppgjort. Därefter avlägsnade sig Petrus Smed från midsommarfästen och syntes icke mera till på hela kvällen eller rättare natten, ty glammet fortgick till fram på morgonen.
Dagen efter, då Petrus infann sig vid frukosten, yttrade hans mor:
»Jag lade märke till, att du kom ovanligt tidigt hem i går afton, Petrus. Det var snällt gjort av dig, min gosse. Som du vet, så har jag mycket svårt att sova med ro, när jag vet, att du inte är inne. Jag bad som vanligt Gud för dig, att han icke skulle låta dig vederfaras något ont.
»Kan just förstå det», snäste henne den unge mannen, »men så har jag då fått nog av dessa evinnerliga böner och förmaningar; och med detta bedrövliga saggel om min själs frälsning är det härefter punkt, det är så mycket ni vet, mor. Jag har tagit värvning som gardist och reser om någon vecka redan till Stockholm. Och därmed måtte jag väl ha fått min frihet att leva en ung mans liv utan böner och botpredikningar.»
Det oväntade meddelandet föll tungt och smärtsamt över moderns känsliga själ. Så mycket förstod hon grant, att sonens värvning till gardist icke var ämnad att öka utsikten om hans frälsning, snarare tvärtom. Och att han tagit detta steg utan så mycket som ett ord till henne i förväg, detta gjorde henne obeskrivligt ont. Fanns det då ej ett uns av sonlig vördnad och kärlek kvar? Ej ett bittert ord följde likväl till svar.
»Jag kommer att sakna dig mycket, min gosse», förklarade hon senare, och sedan hon lyckats tillkämpa sig välde över sina känslor. »Men», tillade hon, »min kärlek följer dig, kom det ihåg; och ej en dag jag försummar att bära dig fram inför Gud på mina förböners armar.»
Denna förklaring oroade väl Petrus för stunden, men inom sig själv tänkte han, att gardistlivet och Stockholmslivet nog skulle hjälpa honom att bli kvitt den gnagande oro, som en bedjande och förmanande moders närhet ingav.
Dagen för avresan kom och änkefru Smed var sin son behjälplig med att utrusta honom för färden. Med sorgens tystnad packade hon hans koffert. För varje liten artikel hon lade ner där, gick ur hennes blödande hjärta en bönesuck till all nåds Gud, att han måtte bevara den stackars gossen från fördärv. Att så sända honom bort hade hon dock aldrig för ett ögonblick beräknat. När hon väntat sina böners svar, tycktes detta ligga henne mera fjärran än någonsin, och likväl, att det skulle komma, därpå tvivlade hon ej ett ögonblick.
*
Fjorton dagar hade förflutit, sedan Petrus Smed intagit sin plats bland gardisterna i huvudstaden. Det var en söndagseftermiddag, och vår vän hade för första gången lyckats få permission. Mol ensam företog han en promenad ut i den stora myllrande stad, om vilken han ännu kände så föga. De föreställningar han gjort sig om ett all inre oro bedövande sällskapsliv visade sig ha varit bedrägliga. Petrus Smed hade aldrig känt sig ensammare än nu, där han i sakta mak drog Malmskillnadsgatan fram. Han erinrade sig hembygdens ängar och vägar, där varje mötande hade en nick och ett ord för honom. Av de tusen sinom tusen, som här skyndade gatan fram, kunde han övertyga sig om, att det icke fanns en enda som ens såg honom, ännu mindre ägnade honom en tanke. Petrus undrade, om han icke borde försöka göra sig bekant; och i detta syfte tog han sig för att tilltala några unga flickor, som stannat för att beundra de utställda föremålen i en juvelerares fönster. Men töserna sågo blott på honom för ett ögonblick med det djupaste förakt, varpå de svängde om på klackarna och försvunno. Petrus fortsatte sin promenad med ökad inre beklämning. Hans tankar sökte sig till hembygden och med tydlighet trädde för hans själs syn bilden av hans mor, och han måste tillstå inför sig själv, att om han plötsligt mött hennes böjda lilla gestalt här på gatan, så skulle han ha fällt tårar av glädje. Och så drog det på nytt i banden. Han, som trodde, att han med flyttningen till Stockholm hade i ett enda stort tag kommit banden att brista, märkte nu, att de höllo och besvärade mer än någonsin.
Sedan han vandrat gatan fram ännu ett gott stycke, stannade han utanför en hög byggnad, genom vars portar en oavbruten ström av helgdagsklädda människor tågade in. Samtidigt ljöd däruppifrån tonerna av en sång, som sjöngs med liv och hänförelse. Hade detta varit på hemorten skulle vår man ha med en föraktlig knyck på nacken dragit stolt förbi. Men här, där han mitt i ett mäktigt pulserande folkliv led ensamhetens och övergivenhetens kval, här föreföll honom anblicken av ett bönehus och tonerna av en sång nästan välkomna. Sången, som ljöd honom till mötes ut på gatan var honom ej heller främmande. Den var honom ett minne från barnaåren, då han själv med barnslig vördnad för dess innehåll instämde däri.
»Se himlens port dig öppen står
Och genom himlens salar
En fridens röst från korset går
Och blott om kärlek talar.
O, djup av kärlek underlig
Står porten öppen ock för mig
För mig, för mig
Ja, öppen ock för mig,»
Petrus smög sig in till en av mötesbesökarna och frågade, vem som skulle predika. Han blev genast upplyst om att det var en överste, som skulle så göra. Detta inträsserade den unge gardisten mycket; och nästan instinktmässigt sade han till sig själv, att, »då en överste skulle predika, anstode det en gardist att höra på.»
Sålunda trädde han resolut upp i kyrkan, varest sången nästan bedövade honom. Sedan han intagit sin plats i bänken, erfor han en mäktig känsla av förflyttning tillbaka till barnaåren; och över den tid, som svunnit sedan dess, kände han en stilla men mycket djup ånger. Översten-predikantens text var om den förlorade sonen, och likt åskviggar trängde de mäktiga sanningar, som uttalades, genom mörkret i gardistens själ. Som blixten för ett ögonblick lyser igenom mörkret och låter oss skåda föremålen, som hållits dolda av nattens skuggor, så trädde för sanningens strålar förflutna dagars synder, hittills av glömskan dolda, inför Petrus Smeds inre syn och stor fruktan grep honom. Men mitt ibland moln och blixtar skönjde hans blick den bedjande moderns gestalt, och detta kom hans hjärta att vekna för varje minut.
Efter predikans slut förmådde den unge mannen icke sitta kvar. Han reste sig hastigt och gick ut. Vid det han vandrade med brådskande steg genom gatorna hörde han just intet och såg intet av vad som rörde sig omkring honom. Han längtade efter att få vara för sig själv och han hoppades kunna få det vid denna tid, då han visste, att det stora flertalet kamrater voro permitterade. Han gick sålunda utan dröjsmål hem till sitt logement, där han snart fann sig alldeles ensam vid sin koffert. Utan att ens själv veta varför öppnade han denna och började plocka bland sina där förvarade artiklar. Och först nu upptäckte han det exemplar av Nya testamentet, som hans moder lagt dit. Begärligt grep han efter boken, som föll upp av sig själv i hans hand, till följd av att modern gjort ett duktigt veck vid 1 Joh. Med röd blyerts hade hon strukit under de ord, som därför så mycket hastigare lyste Petrus till mötes: »Jesu, Kristi, Guds sons blod renar oss ifrån alla synder.»
Som en hälsning från mor trängde orden till hans hjärta, och nu drogos banden till med kraft - ja, med sådan kraft, att vår unge man segnade ner på sina knän vid den öppna kofferten och bekände sin synd och bad Gud om förlåtelse.
Senare på kvällen skrev Petrus Smed sitt första brev hem till mor.
