- Project Runeberg -  I broderligt sällskap /
Pastorns flyttning

(1909) [MARC] Author: John Wahlborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

PASTORNS FLYTTNING.

Pastorsfrun kunde höra de jämna, starka hammarslagen från rummet bredvid, där hennes make höll på att spika igen lårarna, i vilka han nedpackat sina böcker. Varje slag likasom träffade hennes hjärta.

»Dora», jollrade hon med den rödkindade lilla, som lekte för sig själv på golvet, »kan du tänka dig, att vår lilla pappa har sagt opp. Om icke du varit den »lillstumpa», som du är, hade du kunnat vara med på församlingsmötet och höra, när han gjorde det, och hade då kunnat tala om för mamma, om det var någon som grät eller såg ledsen ut. Någon måtte väl ha blivit ledsen, men pappa vill ingenting säga därom, ser du.»

Ehuru lilla Dora visst icke fattade innebörden av de ord hennes moder talade lika mycket med sig själv som med henne, sträckte hon likväl med ett jubelskri fram sina små händer, precis som om hon verkligen kunnat glädjas åt den förestående flyttningen.

»Ack, det kännes, som om han dreve spikarne in i mitt hjärta. O, Dora, du lilla oskyldiga stackare, du sitter där på golvet och skrattar du och förstår icke, vad din mamma känner, då hon tänker på att pappa sagt opp. Det är ingenting att skratta åt det, du.»

Hammarslagen fortforo, och den sorgsna frun kände sitt hjärta klämmas samman.

Betty Warner var varken ung eller gammal, »just i blomman av sin ålder», hade hennes make förklarat.

Hennes nätta ansikte tycktes kunna ge rum för både tårar och leenden. Just nu syntes övervägande tårar. Helt hastigt upphörde bultandet där inne i pastorns rum.

»Han kommer, Dora, pappa kommer, låt mig se, att du skrattar och är riktigt glad nu. Mamma skall försöka sjunga hon.»

Samlande all sin själs styrka, började pastorns fru sjunga:

»Lyss, från de högre landen tonar en himmelsk....»

Hastigt avbröt hon sig själv och tog i stället upp:

»Jag vet ett land, ett härligt land - - - »

Hennes vackra röst trängde hennes make till mötes, innan han ännu hunnit in till de sina, och han kände sig hugsvalad därvid.

»Jag är glad, att Betty tager det lugnt», suckade han för sig själv; »det är en stor lättnad för mig.»

»Där är mitt hem, mitt rätta hem - - - »

Pastorsfruns röst darrade märkbart. På golvet slog lilla Dora vilt omkring sig med sin skallra, liksom om moderns sång satt liv i varje fiber av hennes lilla varelse.

»Redan packat ned dem alla?»

Med dessa ord avbröt fru Warner sin sång, när hennes make visade sig i dörren.

»Om det icke varit för »fröken lillstumpa» här, så hade jag gått och hjälpt dig. - Kära David, jag hoppas att du kommit ihåg att vika papper om hörnen på böckerna!»

»Ja men, min älskling, det har jag visst kommit ihåg det - jag har kommit ihåg allting i afton.»

Stackars David! Det var med hans hustru som med honom. Hennes glättighet var låtsad och framträdde blott som en hastigt svinnande ljusglimt. Hon förstod, hon kände, att han stått och kommit ihåg, vad hon kommit ihåg, nämligen de två små gravarna där ute i ett hörn av den invid havsstranden liggande kyrkogården. Med ens föll hela hennes nyss visade mod ohjälpligen i stoftet; och det lidande, kvidande hjärtat blottade sig.

»O David, huru skola vi kunna lämna dem!» grät hon och lade sina händer mot hans skuldror. »Det är detta, som är det värsta, David, allt annat får jag väl försöka lämna - rummen, där de föddes, och träden, i vilka de brukade klättra, och havet, vid vars strand de lekte. Alltsammans - men detta!»

Han slöt henne ömt i sina armar.

»Ja, Betty, jag förstår, jag förstår. Men jag gladde mig nyss åt, att du var så duktig, jag trodde ej du hängav dig så åt sorgen. Jag tyckte jag hörde dig sjunga alldeles nyss.

»Ack ja, jag sjöng alldeles nyss. Vill du att jag skall sjunga mera, David? Det skall kanske hjälpa mig hålla modet uppe. Hjälp mig sjunga du!»

Han slöt henne närmare sitt bröst.

»Stackars min älskling!» Smärtan i hennes röst och hennes blick hade kunnat göra honom olycklig.

»Ack», klagade hon, »jag vet, att jag gör synd med att sörja på detta sätt. Nyss var jag ju så stark. Jag uppmanade Dora att skratta och mig själv att sjunga. Vi skulle hjälpas åt att icke göra pappas börda tyngre, än den redan är. Men, David, varför sade du opp din plats?»

Pastor Warner lyfte upp den fallande lilla Dora och satte henne på sitt knä. Han var tydligen mycket tankspridd, och ur hans djupt liggande ögon lyste fram en blick som från en själ, den där nyss haft en hård strid att utkämpa.

»Skall jag gå genom det allt ännu en gång, min vän?» frågade han undergivet. »Jag sade opp, emedan jag ansåg det vara min plikt och visste, att församlingen önskade det, fastän de alla varit för hänsynsfulla att säga det ut. Dessutom - - - »

»Håll!»

Hans hustru hade ilat till och lagt sitt finger över hans läppar. I hennes ansikte hade bitterheten lämnat rum för ett milt känslofullt leende.

»Pastorn gör alltid det som är riktigt», sade hon halvt skämtsamt. »Gör han icke, Dora, du lilla slarva, gör pappa något orätt kanske? När pappa flyttar, så flytta vi. - Nu när jag säger 'tre' så skratta vi allihop. En, två, tre!»

Alla tre skrattade och Dora mest. För återstoden av aftonen talade ingen något mera om flyttningen. Nedpackningen försiggick utan alla kommentarier. Så förflöto flera dagar. Till följd av att hon hade liten Dora kunde fru Betty ej hjälpa till så synnerligen mycket, men hon hörde numera hammarslagen utan klagan, och det var blott det en god hjälp för pastorn.

De båda makarna visste knappast riktigt själva, huru allt tillgått; och huru ingripande i deras liv och förhållanden den dag blev, på vilken de redde de två små gravarna därute på kyrkogården.

Pastorn och hans fru hade ej gjort fullt klart för sig, att från och med denna förskräckliga dag, gick kraften ut av pastorns predikan. De visste blott att åhörarskaran i det lilla väderbitna kapellet där på havsstranden hade betydligt smält samman, och att de trogna få, som likväl hållit ut, sutto där och lyssnade till predikan utan att visa några tecken av den forna entusiasmen och rörelsen. De voro mestadels endast fiskarfolk, men pastorn och hans hustru hade läst i deras ansikten, och så hade det kommit till uppsägning.

Pastorn hade icke hört av någon kallelse från annat håll, och ingen på platsen utom hans egen hustru hade visat ledsnad över flyttningen.

»Om detta icke är det hårdaste, så är det i alla fall hårt nog», suckade fru Warner. »Det skulle kännas litet lättare, om det funnes en enda, som visade sig komma att sakna oss.»

Dag efter dag väntade hon, att någon skulle komma och säga dem:

»Så ledsamt, att ni ska' flytta ifrån oss.»

Även pastorn själv gick och väntade, ehuru han knappast velat tillstå det ens för sig själv.

»Har ingen varit här i dag?» frågade han en afton, då han, trött efter träget packningsarbete, kom in till sin hustru, Jag menar, om någon varit här i något ärende, jag tyckte jag hörde, att det ringde.»

»Ja, det gjorde det ock» - det var ingen entusiasm i fru Warners röst - »det var fru Moll. Hon kom för att begära mitt råd i fråga om tapeter. Hon ville veta om creamfärgad botten med blomster i violett var artistiskt. Fru Moll är så angelägen om det artistiska hon.»

»Ja visst, jag vet» det låg lika litet av entusiasm i pastor Warners röst »hon har nu kommit så långt med sin nybyggnad, att hon har att tapetsera rummen för att snart flytta dit in.»

»Du tycks inte veta rätta förhållandet därmed, David. Fru Moll kommer icke att flytta dit. Hon har ändrat sig i det fallet. Huset skall säljas. Har icke du hört det, David?»

Den ifrågavarande byggnaden hade allt från det den rika, förnäma damen kommit tillbaka dit till sin födelsebygd för att resa den upp, varit i pastorsfamiljens tankar. De hade hela tiden gått och på ren lek föreställt sig, att det var deras hus. Medan väggarna restes upp, gingo de där och jollrade om hurudana rummen skulle vara och senare gingo de och i andanom möblerade rummen. De kallade det för »sitt nya hus», emedan det byggdes med deras härliga utsikt framför fönstren, den utsikt, som de så mycket älskade.

»Låt oss låtsa, David - våra små gossar brukade alltid låtsa sådant - att det är vårt nya hus, och att vi stå i beredskap att flytta in där och bo där för att morgon och afton blicka ut över det härliga landskapet. David, kan du icke låtsa det, alldeles som vi brukade göra förut!»

Men pastorn hade glömt huru det var förut, innan han »sade opp». Hans tankar sträckte sig nu till det primitiva lilla hem, han hade skaffat sig och de sina, och dit de hade att gå så snart de packat. Det låg i en närbelägen by. Han hade vidtalat en gammal fiskare, medlem av församlingen, att skjutsa dem dit en kväll, sedan alla förberedelser avslutats. Möblerna jämte alla husgerådssaker för övrigt gingo i förväg, så när som på några småsaker, dem de beredde sig att taga med på sin skjuts.

Var det nya hemmet låg, huru det såg ut m. m., hade pastorsfrun föga bekymrat sig om. Hon hade tagit notis om ingenting utom det, att det låg så till, att havets brus hördes dit.

»När vi ge oss i väg», sade hon en gång med ett milt småleende, »så låt det gå för sig så lätt och omärkligt som möjligt. Icke allt på en gång, David, ty det skulle kanske komma mitt hjärta att brista. Just så där litet småningom ta' vi det, David. Jag är så glad över, att vi fara på kvällen. Om det är riktigt mörkt, så behöva vi icke tillsluta våra ögon, men om det är månljust, då sluter jag mina. Jag uthärdar ej att se mig själv lämna denna plats.

Utan att hon själv tillade det, förstod hennes man, att hon mente, det hon icke heller ville att någon annan skulle bevittna deras avfärd. Hennes känsliga hjärta pinades av, att ingen av församlingens medlemmar visade tecken till sorg.

Pastorn förstod detta, ty han var också känslig. Även han var glad åt, att det skulle bära i väg på kvällen; och han kände, att han skulle komma att tillsluta sina ögon.

När det icke är så värst mycket att packa ned, behöver packningen icke taga så lång tid. Då allt var klart, och pastorn för sista gången lade ned sin hammare, gjorde han det med en suck, den längsta han någonsin tillåtit sig. Pastor Warner var icke den, som ofta beklagade sig själv.

Där återstod nu ingenting mer för honom, än att följa med sin hustru till kyrkogården för att taga farväl av de små tvillingsönernas gravar. Fru Betty stod redo och väntade. Hon tog lilla Dora på sin arm och så vandrade pastorn och hans fru tysta, sida vid sida, bort till den helgade platsen. Ingen av dem språkade utom den lilla. Dora gav till riktiga jubelskrin av förtjusning, då hon kände den salta, friska havsluften blåsa sig i ansiktet.

Då de hunnit fram till de båda tvillinggravarna, dröjde de en god stund vid sidan av dem; i tystnad mestadels, ty sorgen och saknaden hindrade dem att tala. Med tunga steg återvände de till det hem, som de dock härefter ej mera skulle få kalla så. Fru Warner begagnade den korta stund, som ännu återstod av deras tillvaro i det bristfälliga men kärt vordna hemmet, att gå från rum till rum och betrakta kakelugnarna och de tomma väggarna. Hon hade aldrig kunnat tro, att hon var så fästad vid detta gamla hem som hon var. Sina tårar av saknad var hon ej i stånd att kunna återhålla.

Vid mörkrets inbrott kom den gamle fiskaren, vilken pastor Warner hade vidtalat att skjutsa dem därifrån. Han medförde häst och en skranglig gammal trilla. Då de väl suttit upp i åkdonet, var mörkret becksvart, ej en stjärna lyste.

»Jag hade berett mig att blunda, då de kära föremålen skulle försvinna», yttrade fru Warner, »men det behöver jag dess bättre icke.» Liten Dora blundade dock. Hon hade nämligen insomnat.

Så drogo de åstad, medan havsvågornas stilla brus ljödo dem i öronen och fläktarna från samma hav smekte deras ansikten. Det lilla ressällskapet försjönk snart i tystnad. Skjutskarlens försök att inleda samtal ledde till föga resultat. Vågornas brus och vagnshjulens slammer var snart allt som hördes. Pastor Warner tyckte, att vägen gick i så ovanligt många krokar och undrade över vad detta berodde på. Hans hustru satt med beklämt hjärta och undrade över ingenting, blott tryckte den slumrande lilla Dora allt närmare sig. En gång bröt hon tystnaden och yttrade:

»Jag ser ljus tindra här och där, och jag som tänkte att vägen skulle gå till större delen genom skog.»

»Ja, detta förvånar även mig, men förmodligen är detta en annan väg.»

Ingendera av dem kom sig för att fråga den gamle fiskaren, och denne fann ej heller skäl att avge någon förklaring. Då han äntligen höll in skjutsen, meddelade han kort och gott »nu äro vi här».

»Tänk så förskräckligt mörkt här är, David», sade fru Warner, »men se där», utropade hon, »det är någon därinne, som tände lampan nu».

Ett vänligt sken lyste upp ett av fönstren och lade en smal blek ljusväg ut till de resande. I detsamma hörde de ljudet av fotsteg och viskande röster såsom från några, vilka passade tillfället att smyga i väg i mörkret.

»Det var säkert någon av grannarna, som av ren tjänstvillighet sprang in och tände lampan av rent deltagande med oss, som kommo så här i nattens mörker», ansåg skjutsbonden helt filosofiskt. »Var så god och stig in, pastorn, med frun och Dora. Jag får lov tillse att hästen får litet att äta.»

De båda makarna stego in. Därinne var både ljust och varmt. De hade skickat sina möbler och sitt husgeråd förut och väntade nu att få se möbler och lårar stående huller om buller i rummen. Då emellertid pastorns fru fick se allt stå på sin plats och allt med smak ordnat, gav hon till ett rop av förvåning.

»Titta, David, titta», utropade hon, »månne här har varit änglar!»

De ljusa, varma rummen tycktes sträcka välkomnande armar emot dem. På golvet voro mattor utbredda, och för fönstret hängde gardinerna och - och det var det märkligaste av allt - på spisen i köket stod tékitteln och puttrade.

»Icke har du vetat, att allt skulle vara såväl ordnat för oss, David? Mattorna äro för övrigt icke våra och icke heller gardinerna; vore det icke för sängarna och tékitteln, så skulle jag tro att vi alldeles tagit miste. Men kitteln är vår, det kan man höra på själva puttrandet. Men nog är allt det här förunderligt. Jag förstår ej.» - - - - - - - - - - - - - - - »

Antagligen äro vi för trötta för att kunna förstå, Betty», svarade pastor Warner. »Låt oss dricka en kopp té och sedan gå till sängs. I morgon bittida skall kanske allt klarna för oss.»

»Dora», viskade modern till den lilla, som nu vaknat, »låt oss göra som pappa säger, pappa har alltid rätt. Låt oss nu vara ytterst försiktiga med mattorna och gardinerna till dess, att vi få klarhet i allt det här.»

Och vid nästa dags inbrott förstodo de båda, vad dock mannen redan kvällen förut hemligen anat.

Betty Warner sköt undan gardinen och blickade ut genom fönstret och såg havet med solen strålande däröver. Hon ropade av undran och häpnad.

»O, David, vad är det jag ser! Jag visste vi voro i havets närhet. Jag låg länge och lyssnade till dess dova sång. Men jag visste ej det var vårt hav, våra stränder.»

Även pastorn blickade ut. Hans glada förvåning mätte sig med hennes.

»Det är ju det nya huset, David. Det där som vi låtsat vara vårt. Vi äro hemma. Vi foro ju ingen stans. Vi foro blott runt i mörkret och så landade den gamle mannen här med oss. O, vilken överraskning! Nu förstå vi, varför församlingen tagit saken så lugnt och icke visat någon sorg. De hade beslutit blott flytta oss till ett boställe. De vilja icke bli av med dig, David».

Vid närmare efterseende funno de ett brev framlagt å ett bord, och det sade dem allt. Detta var, hette det, det nya pastorsbostället; och församlingen ville av hela hjärtat välkomna dem. De kunde ej tro att pastorn ville flytta, så länge han bevisligen var älskad och avhållen av alla. Om de ej visat sin kärlek tillräckligt klart förut, så ville de göra det nu.

»Välkomna, välkomna.» Så slöt brevet.

Makarna voro för djupt rörda för att kunna säga någonting vidare åt varandra.

»Låt oss bedja», föreslog mannen, och därmed föllo de ner på sina knän. Men allt vad han förmådde säga var:

»Gud, vi tacka dig!»

»Amen,» tillade pastorns fru.

Därpå reste hon sig, tryckte lilla Dora till sitt hjärta och utbrast.

»Hör, lilla älskling, pappa har inte sagt opp.»



Project Runeberg, Mon Jul 16 20:55:30 2001 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/broderli/flytt.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free