Gästgivaren i Sjöberget hette Leon Frey och var en i sitt fack rätt ovanlig man. I hela länet fanns blott en enda absolut nykter och på Kristus troende gästgivare, och denne var Leon Frey. Tidningarna, som funnit denna omständighet anmärkningsvärd, hade omnämnt saken i en notis under rubriken: »En absolutistisk gästgivare». Män i sådan samhällsställning bruka nämligen icke intaga denna ståndpunkt till nykterheten och religionen. Att det likväl gick för sig att idka gästgiveri utan rusdrycksförsäljning med ty åtföljande mer eller mindre ruskiga uppträden, det hade Leon Frey ådagalagt. Frey var som kristen mycket lycklig och deltog gärna i de troendes i socknen verksamhet; och andliga sammankomster höllos t. o. m. i själva gästgivargården understundom.
Sålunda, hade det fortgått redan i flera år och det väckte därför rätt mycken uppmärksamhet bland de troende vännerna på trakten, då det blev känt, att gästgivar Frey plötsligt förändrats till sitt lynne. Från att vara öppenhjärtig, glad och verksam hade han börjat visa sig tungsint och fridlös och undvek umgänget med sina vänner. Någon förklaring på detta egendomliga förhållande gavs icke, och Freys gamla vänner hängåvo sig åt allehanda gissningar men utan att kunna utforska hemligheten. Så väntades en predikant, pastor Fredström, till socknen, och man sökte arrangera det så, att denne skulle få bo i gästgivargården. Leon Freys vänner hoppades på den vägen möjligen kunna vinna ljus i saken. Då gästgivaren tillfrågades, om han ville härbärgera pastorn gav han därtill genast sitt samtycke; och han gjorde det med en beredvillighet, som var större än vad hans vänner under närvarande omständigheter vågat hoppas. Ja, det var tydligt, att han själv beredde sig att med pastor Fredström få samtala om sina bekymmer Den broder och församlingsmedlem, som skjutsade pastorn, gjorde honom förtrogen med det bekymmersamma förhållandet rörande broder gästgivaren, och bad honom att allvarligt tala vid denne.
Pastor Fredström blev vänligt mottagen i gästgivargården, och efter det han blivit omsorgsfullt förplägad, följde honom hans värd en trappa upp, där gästrummet var beläget.
»Jag tänker det är icke värre bråttom än att Frey kan sitta ned hos mig en stund», yttrade pastor Fredström, då han såg gästgivaren bereda sig att återvända ner.
»Åh, icke är det någon brådska för mig inte», svarade Frey, »men jag tänkte pastorn skulle behöva få ro och vila efter resan.»
»Jag hinner nog få det med», svarade predikanten. »Men då jag så nyss ätit, föredrager jag att sitta ner och språka en stund. För övrigt har jag ännu icke studerat dagens bibeltext, och det kan ju passa att vi göra det tillsammans här. Var så god och sitt.»
Tigande och med ett sorgset uttryck i sitt anlete, satte sig gästgivaren på närmaste stol. Pastor Fredström tog fram sin internationella bibelläsningslista. Texten för dagen var Abrahams och Lots skilsmässa. Pastorn läste den välbekanta berättelsen eftertänksamt och okonstlat. Han lade därpå bibeln ifrån sig och yttrade.
»Ja, det där är märkliga ting det där, broder Frey. Det synes, som att Gud hade en synnerligen utpräglad omsorg om Abrahams både andliga och timliga väl. Märkligt är ock att se, huru patriarken litade till just denna omsorg».
Gästgivaren svarade härtill ingenting, där han satt med armbågarna stödda mot sina knän och med händerna sammanknäppta.
»Eller hur, vad säger broder Frey härom», fortfor predikanten, som var besluten att vid detta ställe söka komma sin värd in på livet.
»För mig är icke gott att säga något», svarade Leon Frey, »mig synes Gud alldeles ha övergivit. Det är endast mörker omkring min själ. Med min forna glädje och fröjd är det sedan flera dagar alldeles slut.»
»Det där låter mycket beklagligt, det, broder Frey. Likväl kan jag icke tro, att det är så ledsamt, som det låter. Så mycket tycker jag mig dock ha funnit även jag, sedan jag kom hit i afton, att ni befinner eder i någon svår frestelse, min broder. Dock vet jag, att vad saken än månde gälla, så kan och vill Gud råda bot och återföra broder Frey till forna dagars frid och fröjd. Ni tar säkert ej illa upp, att jag vänligast frågar: Har ni själv någon som helst vetskap om, vad som kunnat vara orsaken till, att ni förlorat eder glädje i Herren?»
»Jag är åtminstone ej säker därom?»
»Men undrar likväl?»
»Ja, det gör jag.»
»Väl, broder Frey, Gud är både till sitt väsen och till sina egenskaper oföränderlig. Det finnes ej grund för en tanke på, att han skulle ha övergivit er. Det mörker, som sänker sig över er själ, härrör sig därför helt säkert av något edert eget förhållande till Herren; och det vore mig synnerligen kärt, om ni ville visa mig edert förtroende i detta ämne.»
Efter flera sekunders ömsesidig tystnad tog gästgivaren till orda:
»Jag kan åtminstone berätta», sade han, »under vilka omständigheter jag kom att förlora mitt hjärtas frid. Pastorn må sedan uttala sig om betydelsen av dessa omständigheter. Det är flera veckor sedan jag började reflektera över, huruvida jag ändock icke borde med min gästgiverirörelse förena rättigheten att sälja öl till mina gäster. Som bekant, har jag hittills drivit min rörelse på absolutistisk grund och ehuru jag ju icke precis har orsak till klagan, ty arbetet har ju burit sig, och jag har haft min och de minas försörjning därav, så är det dock tungt att icke ha liten smula mer av all sin stråvan, än man lever upp. Jag ser t. ex. på mina kolleger i häradet. De bereda sig genom sina ölrättigheter en fin-fin inkomst, som ställer i utsikt för dem någon smula behållning även för gamla dagar. Nog av, jag övervägde noga saken och började tycka, att jag icke hade fullt bärande skäl för att frivilligt avstå från den ökade inkomst, som ölprivilegierna skulle skaffa mig. Att mitt samvete var till freds med resonemanget skulle vara orätt att påstå, men jag lät ej dess röst göra sig gällande. Så för någon vecka sedan fattade jag mitt beslut och insände till länsstyrelsen min ansökan om rättighet att sälja och servera öl. Det var dock förunderligt, ty, i samma ögonblick, som brevet med bemälda ansökan föll till bottnen i brevlådan, lyfte fridens duva sin vinge till flykt från mitt hjärta. Jag inser väl nu och bekänner, att jag med denna ansökan har gjort orätt. Men att Gud för detta skulle så helt övergiva mig är mera än vad jag kan fatta. O, det är förskräckligt att ej mera höra hans röst i min själs innersta!»
»Gott, broder Frey», började pastorn, »jag förstår nu synnerligen väl eder ställning. Gud har dock ej övergivit eder, min broder. Ej heller har han slutat att tala till er. Men väl har han slutat till en tid, och huru lång den tiden blir, beror närmast på vad broder Frey efter detta vill företaga. Låtom oss erinra, vad vi nyss läste om Abraham! Det sades, att när Abraham skilt Lot ifrån sig, då talade Gud till Abraham. Gud har ännu så ofantligt mycket att säga eder, min broder, men han dröjer nu i förbidan på att ni skall skicka i väg Lot, det vill säga den världsliga vinningens ande, ty det var denna ande, som Lot representerade. Ni har själv tillstått, att ni av edert arbete njutit eder och eder familjs försörjning och det i en grad, som åtminstone uteslutit orsak till klagan. Tanken på ölprivilegierna var därför en olycklig tanke, en frestelse till världslig vinningslystnad. När ni satte tanken i verklighet genom att insända eder ansökan till länsstyrelsen, blev Guds helige Ande bedrövad och är det ännu. Det är därför det är så mörkt och öde i hjärtats djup. Vad ni, broder, här har att göra är fullt klart. Ni återkallar hos länsstyrelsen eder ansökan.»
»Ja, jag märker, att jag får lov tänka därpå.»
»Nej, säg hellre, att ni ämnar göra det med ens, här på fläcken, det är enda sättet för oss att få en dyrbar bönestund tillsammans i kväll.»
Gästgivaren satt flera sekunder alldeles orörlig. Det var tydligt, att det inom honom pågick en hård kamp. Plötsligt reste han sig hastigt upp och gick fram till en chiffonier, vars klaff han fällde ner. Penna, bläck och papper togos fram, och skrivningen började. Helt kort hänvände han sig till länsstyrelsen med framställning om att den tidigare gjorde ansökan om rättighet att vid Sjöbergets gästgivaregård sälja öl återkallades på grund av oberäknade tillstötta hinder för sådana rättigheters utövande.»
Medan Leon Frey skrev, satt pastor Fredström försänkt i tyst bön och tacksägelse till Gud för vunnen seger. Då skrivelsen var färdig, lästes den upp för pastorn, som hade nöjet skänka även dess sammansättning sitt gillande. Lugnt kuverterades och frimärktes skrivelsen, varpå gästgivaren öppnade ett fönster och ropade ut till en drängpojke, som var sysselsatt ute på gården. Då denne inträdde i rummet, räckte husbonden honom brevet med tillsägelsen:
»Lägg det i brevlådan vid järnvägsstationen, så att det går med nattåget.»
»Det kännes som om en börda hade fallit från mina skuldror», yttrade Leon Frey, då han åter tog plats på stolen mitt framför pastor Fredström.
»Ja, och det kommer att kännas så för en hel del av edra vänner med», svarade pastorn och tillade: »Själv kan jag å Guds saks vägnar ej nog glädjas över vad som skett. Det har ju varit allmänt bekant, att ni drivit eder gästgivarrörelse utan någon som helst rusdrycksservering, och detta förhållande har länt er själv till mycken heder, det har länt Guds sak till prydnad och hans namn till ära. Tänk, om detta förhållande nu skulle ha brutits! Vad skulle Guds fiender då ha sagt?»
»Ja, därpå törs jag nu ej tänka», svarade Frey.
»Nej, men väl må vi av hjärtat prisa Herren, vars hand förmår att allt förvandla».
De båda männen nedföllo i bön. Och för första gången alltsedan den olycksaliga dag, då det första brevet avgick till länsstyrelsen, kunde Leon Frey låta sitt hjärta fritt flöda. Han bad, och hans bön, blandad med tack och lov, vällde fram såsom den länge tillbakahållna flod, vars dammluckor plötsligt öppnats.
