- Project Runeberg -  I broderligt sällskap /
Inför biktstolen i Kölnerdomen

(1909) [MARC] Author: John Wahlborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

INFÖR BIKTSTOLEN I KÖLNERDOMEN.

En underskön augustiafton sågs å Rhenfloden en ståtlig ångare sakta glida in emot Köln, en av det tyska förbundsrikets största städer. På övre däcket stod en ung man, en främling från norden. Han blickade ut över staden, dess tinnar och torn; och i hans blick låg allvar, nästan sorgset allvar. Över den stora staden med dess flera hundra tusentals invånare härskade katolicismen, döljande frälsningens väg för därefter djupt hungrande hjärtan. Därav det sorgsna allvaret i främlingens blick. Högt över allt annat lyfte den ryktbara Kölnerdomen sina mäktiga konturer mot skyn. Denna kyrka är ett av katolicismens allra starkaste fästen. Och som om hon själv vore därom medveten, lyfter hon sina tvänne kraftiga torn, vittnande om den mest utvecklade byggnadskonst, mot himlen, likasom ropande ut till jordens barn: allenast hos mig finnen I vägen dit upp!

Skymning föll över Rhendalen redan, då ångaren förtöjde vid storstadens hamn. Främlingen från landet i nord steg i land och började sakta vandra upp mot katedralen, vilken, då han befann sig i dess omedelbara närhet, tvang honom att stanna i beundran inför dess ofantliga proportioner, produkten av hundraårigt arbete. Tvekande gjorde han sitt inträde i den väldiga dômen, vars inre var stort, så rikt och så mångfaldigt att en hel vecka näppeligen gett tid nog till en någorlunda fullständig kännedom om, vad som här fanns samlat och ordnat av alster av vetenskap och konst i kor, i annex och kryptor och i de höga valven. Dock, en veckas studier inom dessa murar skulle ådagalägga, att man här mycket tänkt, mycket arbetat och lyckats förträffligt lyckats att med denna massa, denna mångfald dölja för arma människosjälar den fria, härliga frälsning, som åt dem vunnits i Kristus.

Sakta skred främlingen fram mellan pelare och förbi altaren. Mörkret föll hastigt på därinne; och de få ljus, som tändes, förmådde väl tjäna främlingen till någon smula ledning men kunde ej upplysa det ofantliga rummet. Här och där stötte han på någon ensam individ, som knäböjd inför någon helgonbild mumlade fram sina böner, därvid oupphörligen görande korstecknet.

* *

*

En stund senare än den allvarliga främlingen, smög sig tyst och obemärkt in i kyrkan en ung kvinna. Hon såg sig omkring, och ångest låg över hennes bleka drag. Som jagat villebråd söker sig in i grottan till skydd mot döden, så hade detta människobarn smugit sig in bland dômens pelargångar, förföljd av blodröd skuld. Då och då tog hon några stapplande steg fram och stannade åter, lät veka skuldran stödja sig mot en pelare medan tårsköljt öga irrade omkring i halvdunklet, och samvetet dömde hårt för synd så röd som purpur. Förbi altaren och helgongrupper smög hon djupare in i dômens mystiska dunkel, till dess hon stötte samman med ett 20-tal andra unga kvinnor och män, vilka intagit ett smärre bänkparti, där de lågo på sina knän och blickade i vemod fram mot dômens högkor, som dock med sin mångfaldighet i utsmyckningen endast föga skönjdes. Just där skaran samlats och knäböjt, fanns vid ena långväggen en skåpliknande byggnad. Det var biktstolen. Ett litet gallerfönster vette utåt kyrkan. Innanför detta kunde ses ett ansikte, tämligen själlöst och med stela, kalla drag. Det var en prästs, en biktfaders ansikte. Fram till biktstolen smögo de, en efter annan av dessa unga människor; på en för ändamålet ditställd liten pall knäföllo de, sänkte sina läppar till gallret och viskade i prästens öra om synder, hemliga och uppenbara. Av prästen mottogo de svar och tillsägelser. Vad som yttrades å båda sidornaom gallerfönstret blir väl aldrig röjt. Men från biktstolen gingo de betungades steg bort till katedralens vinklar och vrår, där de inför stumma belåten upprepade dem ålagda böner, allt emellanåt görande korstecknet. Sist kom turen till den skrämda varelse, som blek och darrande segnat ner i sin bänk, skakad då och då av häftiga snyftningar. Hon dröjde längre än de övriga i bikten och fick höra mera än någon om böner och avlat, om späkningar och botövningar - men intet om den underbara kärlek, som i Kristus Jesus öppnat en källa till rening från purpurröd synd.

Då hon reste sig upp, föreföll det som om bördan tryckte tyngre än förr, ty gestalten var mera böjd och stegen mera stapplande. Från bikten sökte hon sig bort över midskepps till ett litet altare, över vilket en Mariabild bredde ut sin kalla, hjälplösa famn. Här sjönk hon ner och försökte lägga sin slitna själ i stoftet.

* *

*

Främlingen från midnattssolens land hade, då han sett ungdomsskaran inför biktstolen, stannat med ryggen stödd mot en pelare och blicken lyftad mot de höga valven, nu mörka som en oktoberhimmel i natten. Hans hjärta var beklämt och statt i nöd för de arma i katolicismens svarta dok insvepta själarna. Hans tankar växte sig starka, togo herraväldet över hans själ och upprulIade för hans trånande syn växlande scener, dem murar och valv ej förmådde fördunkla. Han såg en nordisk skogspark, där friska vindar höjde ståtliga granars grönskande kronor, därvid åstadkommande detta oförlikneliga melodiska sus, som så kan kalla till ro upprört sinne. Han såg, samlad bland trädens stammar, mellan tuvor och på hällar, en mångtalig skara, dragen hit ut i Guds egen katedral att honom prisa och lova och förtälja om hans under med människors barn. Han hör klangen av deras sång, som växer tydligare för hans själs öra:

»I jublande vårdag, i ungdomens tid,
då alla de sköna löften knoppas,
du söke Guds rike, dess sällhet och frid
och ej på ålderns sena frälsning hoppas.»

Främlingen kände sig som lyftad högt över gruset, då han plötsligt väcktes ur sin ljusa dröm av en suck så djup, så tung, så smärtouppfylld. Denna suck återförde honom till syn på mörkret däromkring, som lät pelare, bilder och altaren endast till sina konturer skönjas. Det tycktes honom, som om denna suck trängt ur hela den katolska massans bröst och inneslutit en bön om frigörelse ur den påvliga träldomen.

Sakta, tyst smög främlingen in mot högaltaret. I dess närhet fann han den unga flickan ännu knäböjande, gråtande och snyftande framför madonnan. På det lilla altaret brann ett enda ljus, vars blekröda låga spridde sitt matta sken över gruppen, Maria-bilden och den snyftande spensliga gestalten där framför. Han stannade en stund och betänkte sig; därpå trådde han fram och lade milt sin hand på flickans skuldra,

Den skuldbetyngda spratt till och såg upp.

- Min sörjande vän, så talade mannen från fjärran ort, fly bort från detta förvillelsens mörker. Stumma beläten kunna intet hjälpa. Jesus Kristus, vår korsfäste Herre och Frälsare, vill i kärlek taga er emot och förlåta er synd, om den ock vore röd som blod.

Den olyckliga reste sig upp.

- Ack, utbrast hon, ni är protestant!

- Ja, jag är protestant. Jag protesterar mot otro och synd, mot förvillelse, list och bedrägeri. Kom!

Han fattade hennes hand och drog henne med sig. Tvekande följde hon. Det hela föreföll henne så sällsamt och underbart, att hon ej var mäktig något motstånd. Hon hade bedit av uppriktigt hjärta, det visste hon, - hon hade bedit om frälsning ur sitt djupa syndafördärv - var detta svaret på hennes bön?

Han ledde henne förbi annex och kryptor, bildgrupper och konstalster och viskade då och då ett ord i hennes öra om Golgata kärlek, denna källa till rening från synd, blodröd synd. Genom högvälvda portar gick deras vandring ut och bort från katedralens mörker. Mot floden styrde de sina steg, Rhenfloden, över vars oförlikneligt härliga stränder elektriska båglampor kastade sina ljusknippen, belysande en mångfaldig och tjusande vegetation, som fyllde luften med den härligaste väldoft.

- Kära själ, så fortfor protestanten, hos Kristus är frälsningen, den fria härliga frälsningen, oss given av nåd endast, ej med penningar eller botövningar förvärvad.

Detta och mycket annat täljde han detta barn av katolicismen. Och som friska morgonvindar slita nattens dimhöljen och sprida dem i flikar bort i fjärran, så revs för kraften av frälsningens budskap det katolska bårtäcket bort från frälsningshungrande själ, revs och slets i stycken och försvann i det okända.

Kvällens timmar skredo, och vid midnattstid skulle främlingen fullfölja sin färd mot hemmet i nord. I skygd av en lummig trädgrupp stannade de båda.

- Ej mer vi råkas på jorden, så talade mannen av nord till dottern av söder, men i himlen hos Gud kunna vi återses. Men Kristus allena är vägen dit. Tag honom därför emot. Bed!

- Jag kan ej bedja.

- Låt oss knäböja! Så skedde. Sakta och känsligt bad främlingen om tillgift, om frälsning för henne, som trycktes av synd. Till sist uttalade han följande sångens ord, dem hon med ödmjuk stämma eftersade.

»Med min svett och möda jag
aldrig fyller upp din lag.
Om mitt nit blir aldrig matt,
om jag grät båd dag och natt,
syndens fläckar stå dock kvar.
Blott i dig jag frälsning har.»


Project Runeberg, Mon Jul 16 20:55:35 2001 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/broderli/koln.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free