Man ställde sig förr mindre beroende av de professionella predikanterna, än vad man nu gör, då det gällde att mötas till andlig uppbyggelse. Hade man ingen annan råd, så läste man predikningar och andra uppbyggelseartiklar, men mötas måste man i alla händelser. Så var ock fallet med de troende i den lilla västgötasocknen i Mariestads närhet, varest jag 1887 och 1888 hade mitt hemvist. Vi brukade samlas varje söndags eftermiddag; ingen av oss predikade, men undertecknad brukade läsa, oftast ur tidningen Sanningsvittnet, predikningar av Spurgeon och Karl Palmberg m. fl.
Det var en söndag i mars. Jag hade i nyssnämnda tidning utsett en predikan av Palmberg, om »den borttappade penningen», som jag var besluten att föreläsa vid eftermiddagens sammankomst i missionshuset. Jag genomgick den redan tidigt på morgonen och lade sedan tidningen i en å vår verkstad befintlig låda, där den var avsedd att förvaras, tills jag återvänt från staden, dit jag ämnade mig på besök under förmiddagen. Kl. fattades fem minuter i 3, d. v. s. den tid, då sammankomsten var utsatt att hållas, när jag gick för att taga min predikan för att gå och »föreläsa». Men tidningen låg ej på sin plats. Den var och förblev borta. Min dåvarande »mäster» hade varit uppe och tagit den. Nu fanns han ej hemma och ingen annan i huset heller. Jag blev förklarligt nog ganska rådvill. Vad skulle jag få fatt uti i stället? En skomakareverkstad är ju intet bibliotek, och att ge sig ut i socknen och »låna eld» nu, när människorna redan hade börjat samlas, ställde sig ej heller så lämpligt. Situationen var kritisk nog. Då uppstod inom mig för första gången tanken: Varför skulle jag icke kunna lämna mig i Herrens hand och gå för att predika med ledning direkt ur min bibel? Ja varför? Jag grep min bibel och slog upp den för att låta mitra ögon falla på det välkända stället i Apg. 4: 12. »Och i ingen annan är frälsningen, ty det finnes intet annat namn under himmelen människorna givet, i vilket vi skola bliva frälsta. »Tiden var allt för knapp för att börja »leta efter text». Denna fick vara mig nog. Jag gick således till sammankomsten för att, som en känd predikant uttrycker sig, bege mig ut på »extemporerandets vida hav». Huruvida mina åhörare kände belåtenhet med min omkastning av programmet, har jag intill dato aldrig kunnat riktigt få klart för mig. Att se på dem var ju ej möjligt, då jag, allt från det jag trädde upp i talarestolen, fäste mina ögon vid läktarskranket och sedan icke vågade taga dem därifrån, förrän de vid »predikans» slut gledo ned till den därunder väntande dörren - en härlig tingest efter en sådan stund.
Om denna predikan torde här icke böra sägas mera, än att den var den första och att, om det var mig klart, att den var dålig, så var jag likväl efter dess slut fattad av en förtärande lust att snarast möjligt hålla en bättre. Snart 22 år ha svunnit sedan den dagen, och under denna icke så oansenliga tid ha ej tillsammans 10 söndagar förrunnit, under vilka jag icke fått nåden avlägga ett längre eller kortare vittnesbörd om min dyre mästare. Outsägligt tacksam mot Gud är jag för det mått av hälsa och kraft han beskärt under denna tid och som gjort, att icke ens det oansenligaste bönemöte, som jag satts att leda, behövt försakas för sjukdom. Icke en dag har jag legat till sängs för sjukdoms skull. Och likväl har ofta mina vänner kallat mig »den bleke stackaren». »Hör du», har det hetat, »du kan då aldrig vara riktigt frisk, som är så blek». Det är särskilt de senaste 10 åren, som denna visa sjungits mig i öronen daglig dags. En tid var jag så trött därvid, att jag gick till tre olika läkare på en vecka och besvor dem att, för så vitt de kunde det, säga mig, om jag verkligen gick »på gravens brädd». Alla tre gåvo mig friskbetyg, och sedan dess har jag tänkt: »Samma för mig huru jag ser ut blott jag får vara frisk». Dock »hälsan av oss skattas kanske först, när den oss fattas», heter det så sant i en läkares anteckningar; och jag har tyvärr anledning frukta, att denna sats en dag skall befinnas tillämplig på mig så väl som på många andra av vårt samfunds yngre predikanter.
Nog av, till de första veckornas predikoverksamhet söker sig ofta min tanke tillbaka och dröjer därvid, medan jag allvarligt spörjer mig själv, om den ovillkorliga tro på löftesordet till frälsning, som då drev mig till verket, förmått hålla i sig se'n dess och allt fort utgör den till verksamhet för Kristi skull framåt drivande kraften.
På de stora och rikt befolkade trakter, som ligga mellan städerna Mariestad och Skara, funnos vid här åsyftade tid inga baptister; och någon predikant av vårt samfund hade, så vitt jag kunnat utforska, icke heller gått fram här. Föreställningarna om baptisterna voro ock i allmänhet sådana, att man under vanliga förhållanden ej heller skulle ha gett rum för någon av dem utövad predikoverksamhet. Troende, sammanslutna i missionsföreningar, funnos litet varstädes och bekände sig dessa mestadels till den valdenströmska läroriktningen. Hos dessa vänner mottogs jag egendomligt nog mångenstädes och tilläts predika, trots min baptistiska bekännelse. Detta hade, enligt vad jag efter hand fick veta, sin grund förnämligast däri, att man hyste den sällsamma tanken att i följd av min ungdom och oerfarenhet - jag var 18 år jag näppeligen kunde vara mera »inväxt» i baptismen, än att det skulle gå an att få mig därur. Jag erinrar mig för ögonblicket så väl, huru värdinnan i ett hem, där jag njöt mycken gästvänlighet, sporde rent ut en gång, medan vi sutto till bords, huru länge jag egentligen hade för avsikt att kvarstå inom baptistsamfundet. Frågan förbluffade mig fullständigt, och sedan jag något så när hämtat mig, avgav jag med all den tillförsikt, som var mig möjlig, en förklaring, som jag åtminstone avsåg skulle vara ämnad att för framtiden betaga min förträffliga värdinna lusten att spekulera i dylik riktning. Huru det vart därmed, kan jag icke så noga säga, men stämningen mot mig i det hemmet var från denna stund betydligt mindre hjärtlig. Samma resultat följde på flera ställen, där jag fick osökt anledning att ge skäl för min baptistiska samfundsståndpunkt.
Vad själva planen för min predikoverksamhets bedrivande beträffar, så var den av det där gamla primitiva slaget, som vanligen måst prövas, där det gällt att byta fält. Man bestämde sig under veckan för den trakt man ville besöka; begav sig så tidigt på söndagsmorgonen åstad i avsikt att först och främst få någon öppen dörr för predikans hållande, vilket oftast ställde sig svårt nog. Sedan detta likväl lyckats, kunde det hända, att man fick spisa sin frukost ur medhavd matsäck och sittande på någon sten ute å fria fältet. Därnäst var man förpliktigad att »buda folk», för vilket ändamål hela förmiddagen åtgick. Efter väl förrättat värv i detta avseende unnade man sig liten middagsro, tills strax på eftermiddagen, då sammankomsten började. Rörande denna, så var det oftast omöjligt att förutse karaktären av densamma, och man gjorde sig oupphörligt frågor, huru det hela skulle komma att avlöpa. Man fick nämligen ej uppträda med anspråk i något avseende. Iakttogo åhörarna uppmärksamhet och stillhet, berodde detta på deras goda vilja, och man fick känna sig tacksam. Behagade det någon yngre manlig individ att med sitt klavér slå sig ned omedelbart utanför stugan, där sammankomsten skulle hållas - vilket skedde åtminstone ett par gånger för mig - för att låta predikan beledsagas av de karaktäristiska tonerna från detta välkända gamla instrutment, kunde man få lov vara nöjd med det också. Efter predikans slut kände man sig böra erbjuda sig att ställa stugan i ordning efter sig; och så var det att taga av rocken för att i blotta skjortärmarna börja flytta ut bockar och bräder, innan man företog den stundom milslånga vandringen hem.
Ja, så där tedde sig i huvudsak verksamhetsschemat; men härligt var, trots allt, arbetet; och det hände, att, då jag sent på söndagskvällen praktiserade mig upp i min skomakarbrits under taket, jag var halvt vanmäktig av trötthet, men lycklig likväl - ja, lyckligare i mitt hjärtas djup, än jag varit mitt under den välvilja, som mött mig under senare tiders predikobesök genom trakter, där allt var så att säga »klappat och klart» för sammankomsternas hållande.
Icke ofta, det är sant, men någon gång likväl då och då har det hänt, att jag under mina resor genom skilda delar av landet förts samman med personer, vilka närvarit vid en eller annan av dessa primitiva sammankomster, och som vittnat om, att de därifrån medfört intryck till frälsning.
Från samma tid följer mig minnet av en händelse, som, närhelst jag ställer den inför mig, låter mitt hjärta känna sig beklämt. Jag hade en kamrat, arbetare på samma verkstad som jag själv. Ganska tidigt hade denne, som jag nu kallar B., lämnat sitt hjärta åt Herren; och i följd av en mindre vanlig sångröst, varmed han var begåvad, sågs han gärna på de troendes sammankomster. Han var till sin natur mycket känslig; och då han sjöng om den frälsning, som är i Kristus Jesus, var det ingen, som tvivlade på att den sången gick från hjärtat. Han var även en bedjare, och hans böner voro liksom hans sång uppfyllda av liv.
B. blev mig ofta följaktig på mina predikovandringar ute i byarna. Den hjälp han beredde mig med sin sång och sina böner syntes bäst av mötenas karaktär. För mig uppstod en väsentlig skillnad mellan, då han var med, och då han var borta. Människorna i trakten kallade oss på skämt »prästen och klockaren». Min kamrat föreföll, trots allt, ofta melankolisk. Endast Gud känner, vad det var som då tryckte så tungt hans sinne. Jag minnes, att jag vid återupprepade tillfällen träffade på honom i en liten skrubb, där han låg knäböjd i tårar och bön.
Då i början av 90-talet min väg gick uppåt Södermanland, skildes vi åt och träffades icke förrän efter trenne år och då under mycket sällsamma omständigheter. Det var i Ebenezer vid Bläcktornsgränd en söndags eftermiddag. Jag hade just avslutat min predikan i nämnda lokal, då jag blev tillsagd att infinna mig i kyrkans mottagningsrum för att möta en av mina åhörare, som skyndat dit för att få samtala med mig. Vem möter mig i samtalsrummet om icke min gamle vän B! Det var ej någon lätt sak att känna igen honom, ty han hade förändrats betydligt, och förändringen bestod förnämligast däri, att han icke längre älskade Kristus. Stackars B., friden hade flyktat från hans själ, och hans hela varelse hade på samma gång råkat i förfall. Utan omsvep berättade han mig, att han numera upphört att leva en kristens liv. Han var nu en lastens fullständige slav. Sitt liv såg han helt och hållet förfelat och hade redan länge varit besluten att med egen hand göra en ända därpå. Senast dagen förut hade han i denna avsikt stått på Norrbro, varifrån det var hans mening att kasta sig i strömmen. Medan han sålunda stått och överlagt med sig själv om sitt hemska uppsåt, hade en gosse kommit och erbjudit honom att köpa en tidning. Väl, han köpte en sådan och så kommo hans ögon att falla på predikoturerna, och där återfann han bland andra namn även mitt. Vid åsynen av detta dök en hel del lyckliga minnen från flydda år upp för hans inre syn, och han beslöt sig för att söka upp mig.
Lömska frestelser, mot vilka han ej fört den uppriktiga viljans och trons kamp, hade lett hans själ in i mörkret. Tillfället gjorde det icke lämpligt för oss att länge samtala, varför vi överenskommo att jag skulle uppsöka honom i hans hem följande dag. Detta skedde. Jag träffade honom efter den anvisade adressen i ett kristligt sinnat hem. Han var kanske något ljusare i sitt sinne än dagen förut, och vi samtalade under flera timmar, varunder jag naturligtvis ansträngde mig till det yttersta för att övertyga honom om, att, om han också hade skäl att anse sitt liv hitintills förfelat, så vore han ju ändock en ung man, och levande Guds barmhärtighet skulle omsluta honom, blott han ville övergiva synden och ställa sig tillgänglig för Guds helige Andes verk i sitt hjärta. Han lyssnade men kunde intet lova. Vi böjde våra knän i bön, men han kände, så vitt jag kunde se, ingen djupare sorg och erfor därför ej heller någon tröst. Efter detta skildes vi åt och råkades aldrig mer. Några veckor senare fann honom hans värdinna död i sängen, då hon en söndagsmorgon gick in för att bjuda honom kaffe. I handen höll han ännu den revolver, med vilken han jagat en kula genom hjärtat. Den en gång »ljuvlige sångaren i Israel», jagade sig själv in i dödens mörker med en i synd och last besudlad själ. Vilket varnande exempel! Unga nådessyskon, ställen eder därinför ett ögonblick, medan I samlen eder kraft till bön - till vaksamhet och bön.
Innan vi förflytta oss med våra skildringar till en helt annan landsända, vilja vi dröja vid ännu några strödda minnen från arbetet nere i Västergötland. Hågkomsten av denna tid manar oavlåtligt till tacksamhet mot Gud, som täcktes i nåd hägna det värv, vilket, ehuru utfört i stor svaghet, likväl var uppriktigt avsett till ära för hans namn. En hel del små händelser framstå nu, då jag efter 20 år på nytt skärskådar dem, i annat ljus, än vad de då för stunden gjorde. Och jag kan blott beundra den Guds nåd, vilken lät det ena som det andra tjäna till vägledning vid fortsatt strävan framåt på missionens stridsfält. Mina predikovandringar förde mig, givetvis i beröring med en hel del personligheter av de mest olika lynnesarter. De högsinta, fördomsfria och gästvänliga kallar jag fram inför mitt minnes syn och känner mitt sinne värmas därvid. De trångsynta, ovänliga och småsinta kommer jag ihåg och önskar, att varje smula bitterhet mot dem måtte vara borta från mitt hjärta. Det är i alla fall förunderligt, vad sådant där »hänger med». Den sådd vi bära ut i ovänlighet och småsinthet - vad av outsäglig skada vi därmed åstadkomma! Och hur svårt är det icke att rycka upp med rötterna de bitterhetens plantor, vilka framväxa av sådan sådd.
Vänlighet! Mänsklighet! Gud läre oss bådadera! Gärna försöker man, då man åratal efter kallar för sitt minne gjorda erfarenheter, tyda allt till det bästa. Detta lyckas ibland, men ibland icke. Det är en ganska gängse uppfattning, att unga predikanter böra »hållas efter» och underkastas sträng kritik, »ty», heter det, »de tåla så väl vid, vad de få». Gott, det där låter nog rätt så bra, blott vi besinna, huru ofantligt nödvändigt det är att låta den stränga kritiken vara besjälad med vislighet. Ingen behöver vara så lik Jesus som den vilken åtagit sig att taga en annan i upptuktelse. Det olyckliga är, att så gott som varenda en, vilken fått som det heter - »något att säga till om», anser sig vara skickad för detta uppdrag.
Jämt ett år hade jag fortsatt att på fri hand och egen sold göra mina predikoresor nere i västgötabygden, då jag började känna ett allt starkare behov av att komma i förbindelse med någon samfundets mera organiserad missionsverksamhet. Jag antager, att jag rott med fria åror just så länge, som jag hade gott av.
En afton i februari 1889 talade jag å baptistförsamlingens i Mariestad dåvarande lokal. Bland mina åhörare befann sig en gammal man, »garngubben» kallad av den orsak, att han drog land och rike omkring för att sälja garner. Den gamle mannen var från Vingåker, av vars baptistförsamling han tillika var medlem. Gubben måtte ha lytt en högre instinkt, då han omedelbart efter predikans slut steg fram, presenterade sig för mig och uttalade som sin mening, att jag borde söka komma upp till hans hemort, där en stor och stark baptistförsamling med betydande söndagsskol- och ungdomsverksamhet, allt under en verksam och duglig pastors vård, skulle ge behövligt hägn och stöd åt mina fortsatta försök på predikantens ansvarsfulla stråt. Samtidigt tippgav han namn och adress på Vingåkers församlings dåvarande föreståndare, John Cederoth, till vilken han ansåg jag ofördröjligen borde skriva och anhålla om hjälp till anskaffande av arbete däruppe. Den gamle hedersmannens framställning kom så okonstlad och med en angelägenhet, som om den varit mig ett direkt bud, sänt av Gud själv. De flydda åren ha ock stadgat mig i övertygelsen att så var. Efter en kort brevväxling med förutnämnde församlingsföreståndare var saken klar, och 14 dagar senare lämnade jag min födelsebygd, dit jag aldrig mera åter vände annat än för någon helt kort visit.
I Vingåker mötte mig nya erfarenheter, av församlingsliv och församlingsgemenskap. Vingåkers baptistförsamling är sedan länge en av våra största landsförsamlingar, vilken alltid njutit det bästa anseende. Sans och lugn ha alltid präglat denna församlings verk, och sina predikanter har hon oftast omfattat med bestående kärlek. I Vingåker blev det mig förunnat att första gången på närmare håll blicka in i en baptistpastors liv och arbete. Den trevnad, som bereddes mig i umgänget med John Cederoth och hans familj, och all den hjälp och det stöd C. som pastor och vän blev för mig under den närmast härefter följande tiden, tillhör de 20 årens ljusaste minnen. En av mina vänner, som stått och står John Cederoth ganska nära, yttrade för en tid sedan till mig personligen på tal om C: »Vad Cederoth beträffar, så uppträder han i allt som en kristen.» Nu för tiden torde ett sådant betyg få lov anses som det bästa man kan giva.
På vissa områden ha mina och min forne pastors och lärares åsikter kanske kommit att differera rätt mycket, men sådant är dess bättre möjligt utan rubbning av gammal vänskap, och åt det arbete för ungdomens sak, vilket John Cederoth utfört som pastor, litteratör och lärare, är jag glad att helst med samtliga mina läsare få tacka Gud.
Vingåker ligger i Södermanland men mycket nära gränserna till å ena sidan Östergötland och å andra sidan Närke. Här stöta sålunda samman trenne provinser, inom vilka baptisternas verksamhet av gammalt haft god framgång, och där fördomarna mot oss i det väsentligaste äro hävda. Jag hade heller icke uppehållit mig länge i denna landsända, förrän den stora skillnaden i de kyrkliga förhållandena här och i västra Sverige märktes. Medan det på vissa platser å sist nämnda ort gott kunde erinras om Frälsarens ord: »den som dräper eder skall mena sig göra Gud en tjänst», befanns häruppe baptisterna i allmänhet ha förståtts såsom berättigade till sin plats i ledet av de krafter, vilka endast vilja mänsklighetens lyckliggörande. Att se, huru flera våra bröder här njöto de högsta medborgerliga förtroenden, var för mig en verkligt uppbygglig överraskning.
Verksamheten i Vingåker och socknarna däromkring befann sig redan denna tid i en jämförelsevis stark utveckling, och det saknades ingalunda tillfällen för mig att tjäna i ordet och läran. Predikofärder inom den vidsträckta Vingåkers socken företogos ofta i pastor Cederoths sällskap. Givetvis voro profetlärlingens både uppträdande och framställningssätt behäftade med icke så få oarter, och att detta gav C-th anledning till åtskilliga påpekanden är naturligt. Detta skedde dock med den mest utpräglade hänsynsfullhet och i en ton så uppriktig och kamratlig, att den kunde föda endast känslor av tacksamhet.
Inbjudningarna att komma och predika ingingo i allt större flertal även från socknar mer eller mindre långt från Vingåker, och mina resor ut blevo allt flera och allt vidsträcktare, och nya bekantskaper med predikanter och församlingar blevo resultatet. Många av dessa bekantskaper har det varit min outsägliga förmån att få uppehålla och stärka allt intill denna dag. Min vän Cederoth väckte fort nog min tanke å nödvändigheten av att skaffa mig utbildning för predikokallet, och hans berättelser om livet och studierna vid Bethelseminariet födde hos mig en förtärande lust att där få ingå som elev. Detta lyckades ock omsider, och därmed inträdde ett nytt skede i min utveckling som predikant och varom jag senare vill berätta.
