Hela långa dagen hade hon vandrat fram och tillbaka på huvudstadens gator. Varje tjänstebyrå, hon kunnat få reda på, hade hon besökt, men utan resultat. Man hade icke kunnat skaffa platser åt ens hälften av dem, som sökt sådana. Nu hade hon nästan givit hoppet förlorat, där hon med värkande fötter och ben slagit sig ned på en soffa i Humlegården. Huru bittert hon nu ångrade sin Stockholmsresa! Platsen hos handelsmans i Stenkärr hade nog dugt, fastän den icke var i staden. Hon hade gärna kunnat lyda sina föräldrars råd att flytta dit. Tänk, då hade hon kunnat, om hon velat, gå hem för att hälsa på far och mor minst en gång i veckan, och nu, nu var det omöjligt att gå hem, och en resa pr järnväg gick till över åtta kronor. Där i hemtrakten kände hon alla och alla kände henne, men här var hon helt och hållet en främling. Män och kvinnor passerade alltjämt platsen, där hon satt, men ingen kände henne, ingen ägnade henne, den lantliga flickan i den omoderna vinterkappan, ens en blick. Då hon så en god stund reflekterat över sin ställning, erfor hon en känsla av bitter självförebråelse och ångerns tårar banade sig väg över hennes kinder.
Oktobervinden lät sina kalla ilar draga fram genom Humlegårdens träd och buskar. Den unga kvinnan tillknäppte omsorgsfullare sin kappa. Det kändes så kyligt. Hon hade nog velat stiga upp och gå sig varm, men det var så skönt för de värkande fötterna att få vila, därför satt hon ännu en god stund och såg i lyktskenet den ena spårvagnen efter den andra komma upp från Biblioteksgatan och stanna framför Kungl. Biblioteket.
Upp ifrån Östermalm kom en yngling bärande på armen en packe röda affischer, av vilka han utdelade ett ex. åt en var som han mötte. Även den unga kvinnan, som satt där så drömmande på soffan, erhöll ett exemplar. På affischen lästes:
»I U. S: salen, Tunnelgatan 12, håller Viktor E. Lennstrand föredrag i afton den 28 okt. kl. 8 e. m. över ämnet: Finnes det ett liv efter detta?»
Vår unga vän läste kungörelsen flera gånger om, och utan att just fatta ändamålet med det så annonserade mötet, undrade hon över att just hon blivit inbjuden, och då hon blivit inbjuden, menade hon i sin enfald, att hon också borde gå. En kort stund därefter hör hon klockan i Hedvig Eleonora slå halv 8, varför hon reser sig från sin viloplats och stapplar på sina värkande fötter ned till Humlegårdsgatan, där hon av en poliskonstapel får veta vägen till Tunnelgatan. Då hon vandrat genom den kalla, halvmörka tunneln och därifrån kommit ut på Tunnelgatan, börjar hon läsa på husnumren, tills hon funnit den utpekade lokalen. Hon stiger upp för flera trappor, får vid ingången erlägga 10 öre som inträdesavgift och blir därpå anvisad plats i lokalen. Ännu hade blott några få personer infunnit sig och av dem, som redan kommit, voro de flesta unga män, vilka fördrevo tiden med högljutt samtal, vari svordomar och andra oanständiga uttryck ofta fälldes. Detta föreföll den lantliga, med stockholmslivet ännu så obekanta flickan mycket underligt, ty ännu väntade hon med visshet, att det föredrag, som skulle hållas, skulle vara ett kristligt sådant. Annat fick hon emellertid höra, då mötet sent omsider tagit sin början och kvällens talare beträtt estraden. Tillvaron av en bönhörande Gud, en frälsare, en himmel och ett helvete förnekades bestämt och det i ordalag, som då och då framkallade ljudeliga skrattsalvor från åhörarne. Vår vän från landet satt där lyssnande och undrande. Hon hade visserligen aldrig lärt att älska Gud av hela sitt hjärta, men att han fanns och att det likaledes fanns en himmel och ett helvete, det hade hon dock alltid trott och hade aldrig kunnat tänka sig, att någon skulle våga förneka att så var. Men nu får hon höra i ett offentligt föredrag och det av en, som enligt hennes tanke, måste vara en lärd man, att det är bara dårskap att tro på sådana saker. Då talaren slutat, och åbörarnes applåder äntligen slutat, var den unga kvinnan nästan yr i huvudet av vad hon hört.
Först då hon åter befann sig på gatan, kom hon i håg, att hon icke förut försäkrat sig om bostad för natten. Utan att dock mycket bekymra sig häröver, vandrade hon framåt utan något särskilt mål framför sig, tills hon kom in på Adolf Fredriks kyrkogård, där hon uttröttad åter sjönk red på en soffa. Här började hon med allvar reflektera över vad hon hört i afton. Skulle det vara möjligt? Gives det ingen Gud, ingen räkenskapsdag, intet evighetsstraff? Är tron på allt detta endast dumheter? - Då! Ja, allehanda tankar och föreställningar bestormade hennes själ. Hela föredraget hade trängt in som en giftig dolk i hennes hjärta. Länge hade hon ej så suttit, då en ung, cigarrettrökande »herre» kom och bugade sig för henne, frågande om han »fick bjuda på ett glas porter, en kopp kaffe eller vad helst hon önskade».
Flickan betraktade honom först med den största förvåning, men kände sig strax därpå glad över denna oväntade vänlighet och utan den ringaste tanke på någon fara tackade hon och stod upp och följde honom - följde förföraren.
*
Dystra voro för den unga kvinnan de månader och år, som härpå följde. Det första djupa fallet blev början till obeskrivligt elände. Efter nio månaders hård kamp för tillvaron, varunder hon ofta led hunger och köld, framfödde hon det liv, vars mördare hon i sin förtvivlan blev. Efter detta hemska brott vart det slut med den lekamliga nöden, ty fängelset bjöd både mat, kläder och sovplats, det hela visserligen icke av allra bästa beskaffenhet, men gott nog och tillräckligt för att avlägsna hunger och köld.
Men hjärteångerns brand och samvetets kval voro ej därmed avlägsnade, utan fortforo att dagar och nätter härja detta arma bröst.
Fängelsestraffet blev ej så långvarigt, blott tvänne år detta på grund av omständigheter, som av domstolen ansågos synnerligen förmildrande. Det var en strålande augustimorgon, som fängelsets på sina gångjärn knarrande portar upplätos för den fallna men nu åter fria flickan.
Åter fri, men ännu värnlös, värnlösare än någonsin gent emot frestelsernas värld, som nu likasom beredde sig att på nytt i sina garn snärja det hjärta, som ännu bar djupa sår från forna strider. Men synden hade utfört sitt verk och skulle ej mer härska i detta sargade bröst.
En bibelkvinna, en av dessa djärva, men älskande och ödmjuka Jesu budbärarinnor, hade sedan hon fått kännedom om, att den fångna i dag skulle frigivas, fattat posto utanför fängelsets murar. Med av vänlighet strålande ansikte gick hon emot den bleka, vemodiga gestalten, och fattande båda hennes händer mellan sina, sade hon sitt namn och bjöd henne följa sig hem, då hon ville göra allt vad hon kunde för hennes räddning undan vidare nöd och faror. Den unga flickan blev till en början nästan förskräckt. Så hade hon en gång förr blivit bjuden, men o, så bedragen! Men då hon blickade in i det vänliga anletet och kände de mjuka, varma händerna trycka sina, då fattade hon mod och sade med tårar i ögonen : »Tack, snälla fröken», och följde - följde sin räddarinna.
*
Under en vacker sydsvensk herrgård lyder det lilla torpet Tränö, som vid tiden för vår berättelse innehades av torparen Anders Brode och hans hustru. Båda började bliva bräckliga av ålder, men skötte likväl sina plikter med trohet och flit. Mor Lisa höll det lilla boet, bestående av två rum, i ständig trevnad, och ute omkring stugan kunde man på de enkla men omsorgsfullt skötta planteringarna se, att fader Anders väl använde de timmar, han var ledig från arbetet framme vid herrgården.
Det är en dag i slutet av augusti, som vi göra en titt in i detta torparehem. Vi se då mor Lisas lutande gestalt sysslande vid spiselhällen. Hon har redan hört herregårdsklockan ringa till middagen och skyndar nu att få maten i ordning, tills hennes käre gubbe skulle komma hem. Då allt är i ordning och bordet dukat, går den gamla till fönstret, viker undan gardinen och ser framåt herrgården. »Besynnerligt vad han dröjer länge i dag,» säger hon för sig själv, då hon ej ser sin Anders komma.
Först en halv timme efter den vanliga tiden kom torparen hem. Sina träskor ställde han enligt gammal sed kvar på trappan och steg så in i strumplästen.
- Go' midda', mor!
- Go' midda'! Du har dröjt länge i dag, gubben min
- Ja, se det kom för mig att taga vägen åt posten i dag igen.
- Jaså, du har varit där. - Men inget brev som vanligt, kan jag tro?
- Jo, nu har det äntligen kommit!
- Vad säger du, Anders? Från Stockholm?
- Ja!
- Från Ellen?
- Nej, men om henne.
- O, du store Gud! Är det glada eller ledsamma nyheter?
- Kanske bådadera, mor.
- Kära min gubbe, skynda dig och läs brevet; nu bliver jag riktigt ängslig. Sedan den gamle arbetaren hängt rock och mössa på den därtill avsedda spiken vid dörren, satte sig makarne sida vid sida på den gamla träsoffan och läste:
Torparen Anders Brode med hustru, Tränö.
Sedan jag nu av Eder dotter Ellen fått veta Eder adress, vill jag meddela Eder ett och annat angående henne. Med deltagande har jag hört, att hon ej skrivit hem till sina föräldrar, sedan hon kom ut ur fängelset, vadan I således levat i okunnighet om hennes växlande öden sedan dess. Jag skall emellertid lämna åt henne själv att närmare berätta om de sorger och lidanden, hon genomgått. Sedan hon frigavs ur fängelset, har jag med Guds hjälp lyckats rädda henne från att fortsätta på syndens farliga stråt. Jag har nu haft henne i mitt hem de senaste dagarne och är glad att kunna säga, det Ellen ingalunda är någon förhärdad flicka. Tvärtom ångrar hon och begråter dagligen sin olydnad mot Gud och Eder. Jag hyser det hoppet, att Er dotter skall bli en god, ja, en på Herren Jesus troende flicka; men min åsikt är nu, att hon bör få komma hem till Eder; och efter mycken ansträngning har jag nu lyckats förmå henne att besluta sig för att resa hem. Hon längtar nog obeskrivligt efter Eder, men säger sig knappast veta, huru hon skall kunna återse sina föräldrar, sedan hon blivit dem en orsak till så mycken sorg. Jag behöver naturligtvis ej bedja Eder förlåta henne, jag vet, att I skolen göra det av hela Edert hjärta. Jag måste ock bereda Eder på, att hennes hälsa är mycket klen; och det är t. o. m. mycket möjligt, att hon reser hem för att dö, och skulle så vara, tänker jag, att I sen det hellre, än att hon skall, förgås i elände här uppe i Stockholm.
Ellen reser härifrån redan den 29 dennes och beräknar vara hemma hos Eder samma dag med aftontåget. Hoppas detta brev skall hinna komma Eder tillhanda, så att någon kan vara henne till mötes vid stationen.
Guds frid över eder!
Vänligen Agnes Eriksson.
Då de gamla slutat läsningen av brevet, sutto de en lång stund med sina huvuden lutade mot varandra, medan stora tårar banade sig väg över deras skrynkliga kinder.
- Är det icke det vi hela tiden ha fruktat, att det skulle vara något mycket ledsamt med barnet? yttrade fader Anders.
- Ja, men tack gode Gud, att vi få henne hem igen. Må hon tusen gånger hellre komma hem för att dö än förgås i Stockholm, svarade mor Lisa.
- Men den 29, är icke det i dag, mor? Mor Lisa gick till spegellådan efter almanackan, satte »brillorna» på och såg efter.
- Jo, visst är det i dag. Store Gud, hon kommer redan i dag! Anders, hur ska' du få ledigt att gå till station?
- Å, nog blir det bra med den saken; när patron får veta, hur det är, så är jag säker, att han lovar mig gå.
- Ja, ja, det tror nog jag med.
- Men låt oss nu äta, kära gubbe!
*
Vid T-ns station är det i afton mer än vanligt folktomt. Utom Anders Brode och en stationskarl synes icke en människa framför stationshuset. Men så är det blott ett godståg, som väntas, och högst få passagerare bruka i vanligt fall medfölja det samma. Torparen Brodes nedböjda gestalt har redan en god stund synts på plattformen. Tungt stödd på sin käpp vandrar han fram och tillbaka, då och då stannande och såg längtansfullt åt det håll, varifrån tåget skulle komma. Nu fattas klockan blott en minut. Stationsinspektoren utträder på perrongen, hållande den röda flaggan under armen, medan han tillknäpper översta rockknappen, ty augustiaftonen är kylig. En lång signal hörs; och om några sekunder brusar lokomotivet förbi stationen, följt av en lång rad godsvagnar, tills den enda medföljande passagerarevagnen stannar mitt framför Anders Brode, som redan uppmärksamt fäst sina ögon på densamma.
»T-n tolv minuter» ropar konduktören och rycker upp kupédörren, i vilken en tarvligt klädd och till ytterlighet blek och mager ung kvinnogestalt visar sig. Fader och dotter få se varandra.
- God dag, pappa, hälsar med av rörelse kvävd röst den bleka dottern.
- Go' da', Ellen lilla, välkommen hem, svarar den grånade fadern med darrande läppar. Inga famntag, inga kyssar förekomma, men icke desto mindre vill hjärtat brista av den sinnesrörelse, som återseendet framkallat. Den gamles läppar skälva, men han sväljer gråten. Ellens ögon däremot simma i tårar.
- Gråt inte, Ellen lilla, tröstar den gamle, det var så roligt, att du kom hem. Har du några saker med dig?
- Bara en klädkorg, pappa, och den är polletterad. Fadern fick polletteringsmärket, löste ut den lilla klädkorgen, vilken han ställde på en liten dragkärra, som han hade stående bakom stationshuset, varpå de begåvo sig, mestadels tigande, hem.
Hemma i torparstugan har mor Lisa åter dukat bordet, men denna gång för tre. Det nyskurade golvet doftar av friskt granris, på spiselhällen står en gryta med nykokt, rykande färsk potatis, och över elden fräser det stekande fläsket.
Väl tjugu gånger har den gamla gått till fönstret, höjt sig på tå över krukväxterna och oroligt spanat utåt vägen. Äntligen får hon se dem. Hennes försvagade ögon kunna ej på avstånd se det lidande uttrycket i dotterns ansikte, men då hon kommer ihåg den »snälla frökens» ord, att Ellen möjligen skulle resa hem för att dö, stiger en suck ur den gamlas bröst.
Vilka känslostormar härjade icke Ellens inre, då hon nu åter befann sig utanför sin faders hus; då hon öppnade grinden, den kära gamla grinden, som varit hennes lekkamrat och på vilken hon brukade klättra upp och »åka karusell»; då hon gick genom den grönskande täppan, där hon så många gånger lekt i mullen; då hon åter stod på den gamla trappan, lika sned och rankig nu som fordom, men som likväl var lilla Ellens älsklingsplats, då hon i ljuvlig aftontid ville se solen gå ned bakom lövskogen och böra herrgårdsklockans toner ljuda över nejden, förkunnande vila för tröttad dagakarl.
Ack dessa år, som gått, sedan hon sist stod här! Huru fattiga på glädje! Huru rika på dystra, smärtsamma minnen! Varför tog hon ej platsen hos handelsmans i Stenkärr? Den hade nog dugt, fastän den ej var i Stockholm. Högre, men också mera glädjeblandad steg känslovågen, då hon väl inkommen i stugan, omslöts av ett par magra, skrynkliga, men av rörelse darrande armar - modersarmarna. Så var den fallna åter hemma. Var och mor fingo veta allt, begräto allt och förläto allt.
*
I Elveds Missionshus, en fjärdedels mil från Anders Brodes torpställe, hölls predikan en söndagsförmiddag några veckor efter Ellen Brodes hemkomst. Då predikan var slut och folket strömmade ut ur lokalen, stod den gamle torparen nere vid dörren och inväntade predikanten. Då denne kom, yttrade Brode:
- Törs jag be predikanten vara så god och följa mig hem; min dotter är mycket sjuk och skall nog ej överleva nästa natt. Hon önskar så gärna träffa er. Predikanten såg på sin klocka, yttrade några ord till sin bredvid stående värdinna och svarade därpå den gamle:
- Ja, jag följer med. Över en smal skogsstig skyndade nu de båda männen till Tränö.
- Är er dotter vid full sans, frågade predikanten under vägen dit.
- Ja, nog synes det så, svarade den gamle, men hon talar dock ett och annat, som vi ej förstå, vad hon har för mening med. I natt ropade hon flera gånger, »Det var så lätt att tro dem, det var så lätt att tro dem.»
Då predikanten blivit ledsagad in i stugan, gick han fram till den sjukas bädd. Blek och avtärd låg hon där, detta offer för förnekelsens helvetiska mission, med en förtvivlans glans i sina djupt insjunkna ögon. Innan predikanten hunnit säga ett ord, vände hon sitt ansikte emot honom och ropade: Ack, det var så lätt att tro dem! Vilka, min vän? De där på Tunnelgatan, vilka sade, att det finnes ingen Gud, ingen Jesus, ingen dom. O, det var så lätt att tro dem, men o, så förskräckligt!
Predikanten förstod allt, fattade den döendes hand i sin och sade:
- Nåväl, men tro nu på Kristus, som älskar syndare och vill rena er från alla era synder.
- Ack, jag försöker, men det är så svårt, ni vet ej, vilken stor synderska jag varit.
- Nej, men jag vet, att Jesus är en mycket större frälsare. Tro på honom, och om dina synder vore blodröda, så skola de varda snövita.
- Är detta sanning?
- Ja, ty Gud själv säger det.
- Men är det för mig?
- Ja, för dig och för alla.
- Kära, bed då till Gud för mig!
Predikanten böjde sina knän vid den döende flickans bädd och anropade i brinnande åkallan Herren för den sig så djupt ångrande synderskan. Och han, som har nåd även för de i elvte stunden komna, han slöt ej sitt öra till, utan upptog det av synden sargade lammet i sin hulda herdefamn.
Predikanten tog farväl av den döende, i det han hoppades få möta henne i himmelen. Hennes krafter började märkbart avtaga. Fram på eftermiddagen yttrade hon till sin far, som jämte modern satt vid sjukbädden:
- Läs texten, pappa, texten som predikanten hade på förmiddagen.
Den gamle tog fram familjens stora bibel, slog upp Rom. 5 och läste: »Men varest synden överflödade, där överflödade nåden mycket mer.»
- O, så väl det passar in på mig! utbrast Ellen. Nåden har överflödat, jag är frälst, jag tror på Jesus. Kära föräldrar, tron på Kristus, även I!
- Ack, vi vilja, mitt barn, svarade mor Lisa med sitt tårsköljda ansikte, dolt i sitt förkläde, men det är så svårt.
- Ja, svarade dottern, och dessa ord voro hennes sista, ja, det är svårt, men härligt, o, så härligt!
