Jenny Halén hade stängt dörren till sitt rum mycket omsorgsfullt och hade tillika fällt ned rullgardinerna för att på detta sätt förhindra grannarna mitt emot att se in i rummet. Anledningen till dessa försiktighetsmått var rätt egendomlig och framgår av vad hon därefter företog. Hon slog nämligen omkring sig ett stort, skinande vitt lakan; och hon gjorde det med en konstmässighet, som lät henne se ut som en sagans fé. Därefter drog hon nålarna ur sitt rika rödbruna hår och lät detta falla i en böljande massa ned över rygg och skuldror. Sist fattade hon i vänstra handen en liten ljusstake med en brinnande ljusstump däri instucken.
Sålunda rustad lyfte hon sin högra hand och pekade mot dörren, varunder hon uppläste några rim, innehållande något om en ond ande, som skulle från hemmets härd av en ung, frimodig kvinna drivas bort
Det vill säga, det var ett stycke deklamation.
»Vad är det åt dig, Jenny, är du sjuk?» hördes en röst från rummet bredvid.
»Nej, mamma, det är jag inte», svarade dottern.
»Nå, men vad är det då du har för dig?»
»Jag övar mig i mitt stycke, förstår du, mamma. Jag skall ge en dramatisk framställning av den här biten i afton.»
»Och för detta stänger du dörren och fäller ned gardinerna Du kunde ju rent av komma er att tro, antingen att du är sjuk eller att du har förlorat förståndet. Emellertid gjorde du bättre i att komma ned i köket, och hjälpa mig att skala potatisen och rensa litet lök till frukosten.»
»Se så där», mumlade Jenny för sig själv betydligt missbelåten; »det är så vanligt, allt, så snart jag bereder mig för mina ädlare uppgifter, då skall jag ropas ner i köket till potatisen och löken eller till diskarna. Huru glad jag skall känna mig den dag, då jag är fri och min begåvning har lyft mig upp på den plats, där jag rätteIigen hör hemma. A, dessa odrägliga hushållsbestyr! Om, någonsin en flicka befinner sig vid för henne olämplig sysselsättning, så är det jag. Tala inte alla tecken för, att jag är född till någonting högre än kökssysslorna?»
Jenny kastade av sig lakanet och satte upp sitt hår för att bereda sig gå ner i köket. Dock, innan hon gick tog hon ur sin byrålåda fram en tidning, småstadssamhällets enda organ, för att genomögna en notis, som hon, dock läst flera gånger förut och som gjort henne nästan yr i huvudet av högfärd. Notisen hade följande lydelse:
»Av alla dem, vilka medverkade vid den vällyckade aftonunderhållningen å stadshusets festivitetsal i går, torde ingen ha fäst mera berättigad uppmärksamhet vid sig än fröken Jenny Halén, dotter till en aktad medborgare i vårt samhälle, herr Jonas Halén. Fröken H:s uppträdande var ovedersägligen aftonens glansnummer. Det sätt, varpå hon föredrog exempelvis »Polismannens hjältedåd» väckte allmän förtjusning och ådagalade en överraskande dramatisk talang. Det lider ej tvivel, att fröken Jenny Halén har alla förutsättningar fören anmärkningsvärd framgång på scenen. Vi förutspå vår unga vackra samhällsmedlem en lysande framtid.»
Från den dag, som denna smickrande notis stått att läsa i småstadsbladet, dvaldes Jenny med sina tankar natt och dag i det kommande, och luftslotten restes det ena ståtligare än det andra. Egentligen hade hon redan länge älskat att se i sig själv ett lovande ämne för offentligheten, och bemälda tidningsnotis både givetvis varit ägnad att befästa henne i denna hennes uppfattning om sig själv. Anmälarens karaktärisering av hennes förmåga var så mycket mera anmärkningsvärd, som hon ju aldrig mottagit så mycket som en enda lektion i deklamations- eller föreläsningskonsten. Vilken förmåga pennfäktaren i småstadsbladet egentligen hade att bedöma slikt uppträdande, därpå reflekterade hon icke något allvarligt, men tog väl för givet, att den förmågan måste vara avsevärd, eftersom hans uppfattning om hennes talang stämde så väl överens med hennes egen om samma sak. För övrigt hade ju flera av hennes närstående vänner sagt henne, att hennes begåvning rent av var splendid, ja - att hon var rent av född för scenen. Jennys plan var nu att så fort som möjligt söka sig in vid kungl. dramatiska teatern; och sedan, då hon nått ärans och ryktets höjd, huru skulle hon icke i ett slag lyfta hela sin familj upp till anseende och välstånd. En sak retade henne mycket; och det var, att hennes föräldrar icke voro i stånd att dela med henne förhoppningarna om hennes lysande framtid; och även om de kunnat tro, att deras dotter verkligen besatt en sådan underbar talang, som det enfaldiga bladet och en del dumma människor sökt göra gällande, så voro de icke av det sinnessätt, att de kunde glädjas däråt. Herr Halén var en fattig men hederlig och arbetsam hantverkare, som trodde på Kristus, och rörande sina barn, så hade han icke hyst några kärare förhoppningar än att få se dem engagerade vid gagneliga medborgerliga sysselsättningar, just lämpade efter deras stånd och deras förmågor. Och vad Jennys förakt för de husliga göromålen beträffar, så sörjde han mycket däröver. Jenny, som väl insåg att utan pengar var det omöjligt att komma in på den drömda, ärorika banan, bekymrade sig synnerligen mycket över, huru hon skulle kunna förvärva sådana för ändamålet. Hon resonerade inom sig som så, att om hon blott bleve i tillfälle att låta höra sina talanger inför någon av landets största förmågor, så skulle frågan med ens vara löst. En sådan skulle naturligtvis genast gå i författning om att Jennys talanger räddades åt fosterlandet. Men nu var likväl det tråkiga förhållandet det, att »stjärnorna på konstens himmel» sällan eller aldrig kommo till en liten stad på cirka aderton hundra invånare.
En dag kom Jenny och gav inför sina föräldrar helt hastigt till känna, att hon skulle resa till X., en grannstad på över 16,000 invånare, där hon hade en väninna, som hon icke på länge besökt. Hon meddelade likväl ej, att den så hastigt beslutade resan till X. stod i samband med en tidningsnotis, som omedelbart förut fallit henne i ögonen, och som upplyste, att en av landets mest framstående sceniska artister, låt oss kalla henne fru Ö., skulle komma till nämnda stad, där hon skulle uppträda i tre kvällar.
Ett ypperligt tillfälle sade Jenny för sig själv och beslöt om omedelbar avfärd. Hon gjorde upp planer på att uppsöka »stjärnan» på hennes hotell och där tala med henne, och som hon hoppades, även uppträda, och därmed skulle naturligtvis hennes lycka vara given. Icke en skymt av tvivel på resultatet fanns inom henne. Mot sina föräldrar var Jenny visserligen ej alltid den lydigaste och snällaste flickan, men detta hade nog till större delen sin orsak i ungdomligt oförstånd. I sitt hjärtas djup älskade hon sina föräldrar, och då hon i dag satte sig på tåget för att resa till X., kände hon sig riktigt varm till sinnes, då hon föreställde sig, huru snart här,efter hennes föräldrar icke längre skulle behöva känna fattigdomens börda. Snart skulle alla hennes gyllene drömmar vara förverkligade och då så... !
Fru Ö., »den stora stjärnan» satt på sitt rum å hotellet följande dag, då man underrättade henne, att en ung kvinna hade anmält sig vilja tala med henne. Dagen var regnig och blåsig, och den celebra frun hade nödgats av detta skäl avstå från en annars tillämnad åktur ut i stadens omgivningar. Där hon nu satt, kände hon det enformigt, och var därför glad att till omväxling få mottaga hart när vem som helst. Hon var ock icke så litet nyfiken att utforska, vad saken gällde. Hon saknade dock ej alldeles sina aningar om rätta sammanhanget. Att unga flickor uppsökte henne för att höra hennes omdöme om deras begåvningar för dramatisk konst var i själva verket ingenting så ovanligt.
Ett ögonblick senare inträdde Jenny Halén i rummet. Ett uttryck av överraskning drog över den unga kvinnans anlete. Hon hade föreställt sig fru Ö. klädd i den mest prålande dräkt och höljd av juveler och smycken; men i stället får hon se en i ögonen fallande enkelt klädd kvinna så gott som utan smycken. Ett enkelt pärlhalsband, det var allt. Det låg en utomordentlig vänlighet i hennes röst, då hon räckte Jenny sin hand och yttrade:
»Ni har önskat tala med mig.»
Jenny hade hela tiden berett sig att inleda sitt ärende med att säga någonting riktigt artigt till fru Ö., något som skulle uppenbara, att hon väl kände till hennes stora rykte. Men den celebra damens flärdfrihet och lugn förbryllade så den unga aspiranten på sceniskt konstnärskap, att hon nästan kom av sig helt och hållet.
»Ja, jag har kommit», stammade hon, »för att bedja er höra mig föredraga något dramatiskt stycke. Se, det är så, att jag så innerligt gärna önskade mig en lysande bana på scenen, just sådan som er, fru Ö.»
»Såå! Nå väl, jag tackar er för förtroendet, min unga vän. Blott ni ej bedragit er själv. Att nå en »lysande bana» vill antagligen säga mer än ni tror. Ni önskar dit jag hunnit. Väl, någonting bättre skulle jag önska min dotter, om jag hade någon. Dock, jag vill gärna lyssna till er.»
»Skall jag föredraga någonting tragiskt? Jag älskar det tragiska.»
»Gör ni? Det var inte roligt att höra. Unga flickor som ni borde inte syssla med det tragiska i vare sig ord eller handling. Det är fara värt, att sådant kan komma osökt och i större grad än ni velat, om ni får leva. Om jag vore i edra kläder, skulle jag helst syssla med det sanna, det välsignelsebringande. Men, för all del, läs något tragiskt, om ni detta äntligen önskar.»
Jenny tog plats mitt i rummet och började föredraga ett stycke ur »Sömngångerskan». När hon kom till punkt, reste sig icke fru Ö. och gick fram till Jenny och förklarade henne vara ett stort geni. som Jenny väntat att hon skulle göra. Nej, stjärnan satt orörlig kvar i sin vilstol, och ej en min förrådde, att hon på något sätt var överraskad. Lugnt pekade hon på en stol och bjöd Jenny sitta ned, varpå hon med alltjämt bibehållen vänlighet yttrade:
»Min kära flicka, jag brukar alltid säga endast sanningen till de unga kvinnor, som komma till mig för att inhämta mitt råd. Och jag vill göra så även till er. Men först låt mig göra er en och annan fråga.»
»Ni har kanske ett mycket gott hem, inte sant?»
»Jo, vem som helst skulle vara glad att äga ett sådant hem som mitt.»
»Och ni torde tillika ha en god fader och en god moder?»
Det var första gången, så vitt hon själv mindes, som någon ställt en sådan fråga till Jenny. Och som aldrig förr trädde bilden av deras kärlek inför hennes andes syn. För första gången i sitt liv kände hon sig allvarligt bestraffad över att ej ha lönat deras kärlek som hon bort. Med av inre rörelse dämpad röst svarade hon:
»Ja, min fru, jag har verkligen en oförlikneligt god moder och en lika god fader.»
»Väl, jag gläder mig av hela mitt hjärta att höra detta. Hör då hit, min vän. Jag skall icke öva någon ingående kritik över eder röst och edra förutsättningar för framgång som scenisk artist. Jag skall endast kort och gott säga er, att edra utsikter på den drömda framtidsbanan äro mycket små. Om ni har någon begåvning - och jag vill ej neka till att icke sådan kan finnas i någon viss grad - så bör den vara hänvisad till hemmets helgd. Ni vill bli lycklig - väl, mitt råd är detta: gå hem till edra föräldrar och ställer till deras tjänst, så länge de behöva eder.»
Den ryktbara konstnärinnans ord verkade rent av förkrossande på Jenny. Hon kände sig såsom det ömkligaste ting ramla ner från sin drömda stjärnevärld. Och alla de strålande luftslotten lågo där i grus och spillror.
»Men - - men - - vår tidning där hemma och mina vänner ha framhållit mig såsom - - »
»Jag förstår, mitt barn, och det är ej första gången småstadsblad och personliga vänner ha vilselett en ung flicka i hennes tankar om sig själv.»
Stackars Jenny, hon skulle då på detta sätt få klart för sig skillnaden mellan att bedömas av vänkretsen och av en verklig förmåga.
»Ni har tänkt er glädjen av ett liv i ryktbarhet, ett liv såsom en scenens firade drottning, ack, kära flicka, hör då ett ord av en, som prövat någon smula ett sådant liv. Ack, om ni kände dess fattigdom på verklig glädje, så skulle ni för alltid övergiva att tänka därpå.»
Nu sänkte Jenny sin blick mot golvet. Detta var ju precis vad hennes, kära föräldrar sagt henne många gånger förut, fastän hon aldrig velat lyssna därpå. Och nu skulle hon få lov höra det från det mest kompetenta håll. Ångern tärde henne djupt i detta ögonblick; och hon hade i denna stund velat omfamna sina föräldrar och bedja, dem om förlåtelse.
Ännu en god stund talade fru Ö. till Jenny, och denna lyssnade med sänkt huvud och stundom med tårar i sina ögon. Med utsökt hjärtlighet bjöd världsdamen den unga, flickan sedan farväl.
Jenny återvände med första tåg hem. Väl hemma och inkommen på sitt rum, kom det för Jenny till en outsägligt hård kamp, den hon förde till större delen på, sina knän i bön. Aldrig hade hon kunnat ana, att det skulle finnas så mycket av högmod i hennes arma hjärta, som hon vid detta besök i X. fått uppenbarat för sig. Då hon en stund senare träffade sin mor, yttrade hon, i det hon föll henne om halsen och grät:
»Mamma, jag har gjort upp min räkning nu, jag vill försöka lämna min framtidsbana i Herrens hand och är fast besluten att gå, dit han leder mig. Jag önskar nu ingenting annat än att få vara till nytta och välsignelse, vore det också i den mest undangömda vrå av världen.»
