- Project Runeberg -  I broderligt sällskap /
I snaror

(1909) [MARC] Author: John Wahlborg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I SNAROR.

Nanny Drotz var en av mina förhoppningsfullaste yngre kvinnliga församlingsmedlemmar. Hon var utrustad med ett ovanligt vänsällt lynne och såg mycket bra ut. Hon hade ofta brukat besöka mig på mitt arbetsrum för att begära mitt råd i skilda angelägenheter och vad helst det gällde, lät Nanny gärna undervisa sig, och aldrig skildes vi åt, förrän vi böjt oss tillsammans i bön om vår himmelske faders bistånd till allt gott verk. Till icke ringa bekymmer för mig började Nanny visa sig en smula skygg och från församlingens sammankomster höll hon sig undan. Jag förstod, att någonting kommit emellan, som försvagat Nannys inträsse för Gud och församlingen, och jag väntade varje dag, att hon skulle komma för att tala med mig därom. Men Nanny blev allt mer och mer osynlig. Vad jag aningsvis fruktat bekräftade sig snart. Den unga kvinnan hade trätt i sällskaplig förbindelse med en man, som i sitt hjärta var en fiende till Kristus. Den första bekräftelsen härpå erhöll jag genom ett brev från Nannys på annan ort boende föräldrar. Dessa, som voro varmt gudfruktiga och tydligen ömmade mycket för sin dotters både timliga och eviga väl, sade sig ha fått underrättelse om sin dotters olycksdigra bekantskap, uttryckte däröver sina allvarligaste bekymmer och bådo mig uppsöka flickan och med den innerligaste hälsning från dem föreställa henne det farliga uti att på detta sätt leka vid branten av sedefördärvets bråddjup.

Händelsen gjorde mig obeskrivligt sorgsen, mest däröver att jag här såg mig så ofantligt litet kunna uträtta. Jag kände nämligen från tidigare iakttagelser på samma område, att unga kvinnor, som låtit sig snärjas i fullslipade kvinnojägares garn, kunna, om de också dittills varit de bästa och värdigaste, bliva alldeles oefterrättliga och döva för alla förmaningar och föreställningar. Jag grämde mig ock över att ej långt före detta och innan det var försent ha förberett Nanny på de faror, som även i detta stycke skulle komma att hota henne. Men det hade ej fallit mig in att tänka, att Nanny skulle kunna låta sig förblindas till denna grad. Men jag fick här ett bevis på att det finnes bland troende gossar och flickor icke en så dygdig och så ren, att det icke är högeligen av nöden, att de varje ögonblick vaka och bedja mot frestelser av det slag, varom här är fråga.

Jag sände nu emellertid bud till Nanny och inbjöd henne att besöka mig på angiven tid en eftermiddag. Hon kom också, och hon kom i sällskap med sin fästman. Jag satt i mitt rum och såg dem genom fönstret promenera mot min bostad. Jag hade åtskillig kännedom om den där mannen. Han var minst 15 år äldre än Nanny. Jag hade mig absolut säkert bekant, att han på det skamligaste bedragit särskilt två unga flickor förut. Sannolikt voro offren flera. Vid denne sköne bedragares sida gick nu min unga församlingsmedlem med en hållning så obesvärad, som endast en förblindad ung kvinnas kan vara. Fästmannen följde lyckligtvis icke med in utan stannade utanför för att invänta Nannys återkomst.

Den förändring, den unga flickan undergått, var i ögonen fallande. Den blick, hon förr brukade fästa så barnsligt frågande på sin lärare, for nu skyggt omkring från föremål till föremål.

Jag började samtalet med att framföra hälsningen rån föräldrarna och omtala, att de voro djupt bekymrade över den av deras dotter inledda bekantskapen med en man, som icke kände Kristus och som därtill hade gjort sig känd som en man alls icke värd en dygdig ung kvinnas kärlek och aktning.

Den unga flickans svar härpå blev helt kort det, att »pappa och mamma alltid äro så sjåpiga». Jag svarade henne, att i så fall vore jag lika sjåpig, ty jag delade djupt deras bekymmer och kunde ej nog beklaga, att min förut så sansade och förståndiga Nanny kunnat så tanklöst kasta sig i faran. Flickan svarade härtill blott, att »Gustav älskade henne så outsägligt». Ja, han hade försäkrat henne, att han älskat henne från första stund han såg henne.

»Och sådan försäkran ta'r Nanny utan vidare för att vara sann?»

Nanny fäste ögonen på mig på ett sätt, som ådagalade att min invändning hade mycket förnärmat henne. Det var som hon velat säga: Vågar ni sätta i fråga att Gustav kan narras.

»Jag har liten smula kännedom om er fästman, mitt barn», fortfor jag, »han har, efter vad jag förvissat mig om, givet sådana där försäkringar om kärlek åt andra flickor, innan han någonsin råkade Nanny.»

»Ja», svarade flickan, »jag vet, att han hållit sällskap med flickor förr, men jag är dock den första, som han uppriktigt älskat.»

Jag märkte ju mer och mer, vad jag redan på förhand föreställt mig, det nämligen, att försöket att bringa Nanny till besinning var lönlöst. Det hade ej lyckats mig förr att på detta stadium förmå en ung kvinna att taga sitt förnuft till fånga, och det lyckades ej heller här. Likväl erinrade jag ännu en gång om hennes föräldrar och höll före, att, om hon trodde, att hennes nyvunna manlige vän älskade henne, så borde hon veta, att hennes föräldrar älskat henne långt före honom, och att deras kärlek vore prövad och befunnen lika ren som stark och varm. Jag visade henne ock med skriftens ord, vad det betydde att förakta ett varningsord från den prövande kärleken. Denna vädjan till hennes dotterliga förpliktelser lämnade väl ej Nanny alldeles oberörd, det märktes nog; men frestarens garn voro starkare till och med än att bilden av föräldrarnas kärlek kunde förmå henne att slita dem. I samma ögonblick, som jag beredde mig att säga den unga kvinnan farväl, slog det mig, att jag dessförinnan borde i hennes närvaro få säga ett varningsord även åt hennes lättfärdige fästman. Min uppmaning att bedja honom stiga in efterkom hon gärna. Med den fräckast möjliga uppsyn trädde han in i rummet. Hånleendet på hans läppar förrådde den skadeglädje han kände över att veta sig här ha övertaget; och för mig var det en rätt påkostande förödmjukelse att veta, det jag i denna sak drog kortaste strået. Så vänligt och behärskat, som jag därtill var i stånd, lade jag den unge mannen på hjärtat, att, då han nu vunnit en ren och god flickas kärlek, det vore hans plikt att lägga sig vinning om att visa sig denna kärlek värdig och ej missbruka det förtroende, varmed Nanny omfattat honom. Härtill svarade den cyniske fästmannen med nonchalans, att detta vore angelägenheter, som rörde honom endast och sålunda icke just anginge någon annan.

Härmed var vårt samtal slut, och sedermera såg jag föga till Nanny. Vi måste ock om en tid avskilja henne från församlingen, alldenstund hennes håg och lust alltmer vände sig till världen och vad däri är.

Huru förhållandena närmast efter detta utvecklade sig, var jag ej i tillfälle att följa. Först i ett andra brev från föräldrarna ungefär ett år senare fick jag kännedom om det tunga öde, som drabbat den kära unga flickan. I detta brev sade de sig ha fått underrättelse från socken myndigheterna om, att deras dotter framfött ett barn, och att hon nu låg allvarligt sjuk i ett hem, som tillfälligtvis öppnats för henne, sedan hon några veckor tidigare avvisats från sin förut innehavda förmånliga plats. I de mest bevekande ordalag anhöllo de nu, att jag skulle uppsöka flickan för att närmare taga reda på förhållandet och fortast möjligt underrätta dem. Vore det möjligt, ville de helst resa upp och hämta henne med sig hem.

Stackars Nanny! Straffet hade sålunda kommit, och det hade fallit tungt över den värnlösa. Det var en söndags middag jag erhöll brevet, och på aftonen efter det jag avslutit predikan satte jag mig upp på min cykel och red bort till det angivna stället, där den unga kvinnan inhysts. Platsen låg i en undangömd skogsby; och först efter ett par timmars färd, varunder jag dock mestadels måste leda min maskin över de eländigaste stigar, nådde jag fram till målet. En liten låg och förfallen stuga med tillhörande ännu mera förfallen uthuslänga, det var allt. Och detta hade blivit Nannys, den hurtiga, vackra och vänsälla Nannys tillflykt, sedan skammen höljt henne. Hård blir i sanning de ungas lott, då de trätt vid sidan om dygdens stig. Det dystra ställets innehavare var en ensam, åldrig kvinna. Denna, som genom fönstret sett mig nalkas stugan, hade skyndat ut och var mig till mötes redan på trappan. Jag föreställer mig, att hon näppeligen var trakterad av att taga emot mig inne i sin boning. Den gamla gummans utseende var minst av allt sympatiskt; men då jag efter en hälsning sporde henne, om det var möjligt att här träffa Nanny Drotz, svarade hon med större tjänstvillighet än jag trott henne om. Emellertid fick jag snart klart för mig, att denna tjänstvillighet mera hade sin grund i hoppet om att jag i egenskap av något slags myndighetsperson skulle dra försorg om, att hon skulle rundligt tillgodogöras för det hon förbarmat sig över den förskjutna. Jag blev likväl icke så litet förvånad, då den gamla i stället för att bjuda mig in i stugan, där jag förklarligt nog trodde Nanny låg, vinkade mig med sig bort till ladugården, varifrån jag nyss hört en ko råma.

»Det må fäll bli just som lite granna krångligt å kom opp här», utlät sig kvinnan, då hon inne i ladugården pekade på en stege, som förde upp till loftet.

Tigande och med mycket beklämt sinne praktiserade jag mig upp för stegen. Då den gamla gjorde min av att vilja följa mig, tillsade jag henne att bliva, där hon var, emedan jag helst ville vara ensam med den sjuka. Häruppe invid ett gavelfönster fanns ett av bräder uppfört »rum», och i detta hade Nanny nyss lidit sitt martyrium.

Sakta och försiktigt öppnade jag dörren. Den sjuka låg med ansiktet vänt mot väggen, men då hon hörde dörren öppnas, vred hon sakta och med tydlig ansträngning sitt huvud utåt rummet och lät mig se de bleka och tärda men ännu så vackra dragen. Då hon kände igen mig, drog en mild darrning över hennes läppar, och hon försökte göra en välkomnande åtbörd med handen. Jag fattade genast rummets enda stol och slog mig ned vid bäddens kant. Jag tog hennes vita hand mellan mina men hade nästan svårt att yttra något.

»Är det sant, är det möjligt», viskade hon med en varm tåreglans över de stora blå ögonen, »att pastorn är här hos mig.»

»Ja, min vän», svarade jag, »och jag skulle ha varit här långt före detta, om jag blott vetat, vad som hänt Nanny.»

»Huru har då pastorn fått veta det till sist?»

»I brev från edra föräldrar, mitt barn. De ha fått kännedom om allt och ha bett mig framföra deras kärleksfulla hälsning. De hoppas av allt hjärta snart få se Nanny komma hem med sitt barn. De ha bett mig framföra deras försäkran om att de vilja göra allt, vad de förmå, för bådas eder trevnad.»

Vid detta meddelande brast flickan i en stilla, skälvande gråt.

»O, mina kära, älskade föräldrar! Huru skall jag efter detta kunna möta dem!»

»Det bör icke ha den ringaste svårighet, Nanny. Deras kärlek är den starka, varma, som uthärdar allt. Att Nannys felsteg berett dem djup sorg torde vara säkert, men lika säkert är, att deras deltagande med sin dotter med detta ytterligare fördjupats. Föräldrahemmet är nu Nannys enda tillflykt på jorden. Låtom oss av hjärtat tacka Gud för denna tillflykt.»

»Ack, men jag förtjänar ej att äga den.»

»Det är möjligt det, min vän, och det är med våra egna förtjänster alltid skralt. I det läge Nanny nu råkat, är det bäst falla helt på Guds barmhärtighet, och den är oändlig. Det är nu min mening, att vi skola göra vårt allra bästa för Nanny de närmaste dagarna, på det hon snarast möjligt måtte återvinna sina krafter för att kunna företaga hemfärden. Hurudan är den gamla gumman mot er?»

»Gumman är snäll, det är hon visst det. Hon har gossen nere hos sig större delen av dagen, för att jag skall få mera ro.»

»Gott, då skola vi försöka uppmuntra henne.»

Efter ännu en stunds samtal, och sedan jag böjt mina knän i bön vid Nannys bädd, sade jag henne farväl. Nanny grät då, men det var ej längre endast ångerns och sorgens tårar, det var lika mycket glädjens och tacksamhetens.

Även nu kom den gamla kvinnan ut på förstugubron. Jag gick och räckte henne min hand och yttrade:

»Det hedrar er, min vän, att ni är god mot fröken Drotz i hennes prövning. Jag lovar er, att ni icke skall ha gjort det för intet.»

»Åh, kära hjärtanes», utropade gumman, »inte får dä' gå nå'n nö' på henne, inte. Stackars barnet, va' ho' har råkat ut!»

»Nu ämnar jag kanske redan i kväll eller i natt sända hit ett par av mina kvinnliga vänner, som bli er behjälpliga med att ordna till det allra bästa för den sjuka, och om de så önska, får ni väl lov att öppna er stuga för dem.»

»Ja visst, kära hjärtanes.»

Då jag fortsatte min färd från det ensliga stället, var det kvällning redan, och solen strödde sitt guld över dal och höjd. Det var en ovanligt stämningsfull söndagskväll. Mitt hjärta var likväl mycket beklämt vid tanken på Nannys hårda öde. Då jag hunnit till en utsökt vacker äng, hörde jag tonerna av ett handklaver, och snart uppenbarade sig en skara av ortens ungdom i färd med att leka och dansa. Då jag kom närmare lekplanen, fick jag se något, som så när hade bragt min själ i det vildaste uppror. Något stenkast från de övriga gick Gustav H., förföraren, med sin ena arm lindad omkring en ung flickas liv, och denna lutade så belåtet sitt huvud till hans skuldra. Det var det fjärde offret.

Ett ögonblick tänkte jag hoppa över gärdesgården och gå rakt fram till dem för att säga flickan:

»Arma barn, förstår ni då ej, att ni går i förförarens garn. Slit er lös och fly, fly som för livet!»

Men jag hejdade mig och fortsatte. Jag insåg, att det skulle ha tjänat till intet. På det stadiet låta unga flickor aldrig tala vid sig.

Sedan - kanske.



Project Runeberg, Mon Jul 16 20:55:44 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/broderli/snaror.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free