Pastor Brunster stod framme vid talarplattformen i sitt kapell och skådade ut i den tomma lokalen, som dock nyss varit fylld av en skara åhörare. Brunster hade talat med hänförelse och hade under predikans gång värmts av hoppet om att före mötets upplösning se någon förkrossad själ komma för att begära undervisning om frälsningens väg. I detta hopp hade han ock avslutit sin predikan med en bevekande maning till de förkrossade att så göra.
Han hade därefter ställt sig nedanför plattformen och väntade att få se något resultat av sin inbjudning. Men detta syntes alldeles utebliva, ty om få minuter var lokalen utrymd och endast vaktmästaren var kvar, och han sysslade med att samla upp sångböckerna och ställa några bänkar till rätta. Då detta var gjort, gick han för att stänga portarna och fann då en ung reslig man stående på trappan och stirrande ut i mörkret.
- Såå, Klaes Värme, ni har inte kommit längre, ni, yttrade vaktmästaren, som väl kände igen den unge mannen såsom en av socknens vildaste slagskämpar.
- Nej, mumlade Klaes Värme, utan att ens vända på huvudet, och inte vet jag, om det ens är lönt att gå något längre heller; men nog skulle det vara bra att få tala med pastorn ett tag.
- Nog går det för sig. Var så god och stig in!
Mycket tvekande steg den unge mannen ånyo in i lokalen och vaktmästaren tillslöt portarna. Pastorn, som försjunkit i drömmar, vemodiga drömmar över tåresådd och glädjeskörd, vaknade vid åsynen av den inkommande unge mannen upp på nytt.
- Vad står på, min unge vän, ni förefaller att ej vara lycklig i er ställning.
- Det är jag icke heller, långt därifrån. Jag är så olycklig, som jag gärna kan bli, svarade ynglingen.
- Det är dock ett misstag, invände predikanten, ni kommer att bli mycket olyckligare.
Detta domslut verkade uppenbarligen ytterligare betungande på den stackars unge mannen, som blott böjde sitt huvud en smula djupare och svarade intet.
- Och likväl, fortsatte pastor Brunster, huru djupt ner ni sjunker i sorg och förtvivlan, skall Jesus Kristus alltid vara på djupet för att lyfta er upp till lycka och frid den stund ni beder honom, därom av hjärtat.
- Det är lättare sagt än gjort det, vad det beträffar en sådan som mig, svarade Klaes buttert.
- Vem ni är, och vad av skuld som än vilar på er själ, så utgör ni likväl intet undantag från den regeln som säger, att vem som helst som åkallar Herrens namn han skall varda frälst.
- Men jag har en stämning över mig för grovt hemfridsbrott.
- Ja, det var ju ohyggligt.
- Och det är väl antagligt, att jag kommer i fängelse.
- Ja, sådant straffas ju med fängelse, och det är ju ej mera än riktigt. Hur gick det till för övrigt?
- Jo, det var vid ett bröllop i Tallåker. Jag och några andra drängar kommo dit och voro druckna, och så slogo vi in fönstren och sparkade upp dörrarna och kastade snöboll på brudfolket. Dagen efter togo de ut stämning på oss och angåvo, mig såsom varande själva upphovet till våldet, så det är väl troligt att jag åker in.
- Naturligtvis.
- Men jag funderar på att gå i underhandling med folket om gottgörelse på enskild väg.
- Det tycker jag icke, ni skall fundera på, åtminstone icke i första hand.
- Men tänk, om jag måste gå i fängelset!
- Nå, än se'n då! Det har ni ju ärligt förtjänat.
Den unge mannen teg och såg skamsen ut.
- För övrigt, så talade vidare predikanten, synes det mig att det icke är speciellt dessa saker, varom fråga bör vara nu. Om ni genom någon kompromiss med de förorättade människorna skulle få målet avskrivet, kan jag ej inse, att ni vunnit något speciellt därmed. Snarare tvärtom. Ni skulle därmed kunna komma på den för er framtid högst vådliga tanken, att ert leverne icke vore så farligt; och så skulle ni låta förmå er till ännu värre upptåg. Låt ni stämningen med utsikt till fängelse alldeles vara. Vad ni behöver det är en hjärtats förvandling. Ni behöver bli frälst från edra onda böjelser. Det är det för stunden allra huvudsakligaste.
Vaktmästaren hade släckt alla lamporna. till dess blott en enda återstod, och i dennas sken stodo de båda unga männen och avhandlade »det enda nödvändiga».
»En annan människa»', ja, nog behövde Klaes Värme bli det, det insåg han bäst själv, men huru kunde detta göras möjligt?
Ännu en god stund fortgick samtalet och allt djupare sjönk den skuldbelastades huvud mot hans bröst.
- Jag vill att pastorn skall bedja för mig, sade till sist den unge mannen.
- Det kan jag också göra, svarade predikanten; dock skulle jag gärna vilja veta, vad det gäller. Är det fråga om att bedja Gud rädda er från fängelsestraff, då kan jag icke vara med, ty det anser jag, att ni kan förtjäna; och i varje fall anser jag, att en befrielse därifrån icke nu är det ni framför allt behöver. Ni behöver i första rummet frigöras ur den fångenskap, vari ni redan sedan länge befinner er, jag menar djävulens fångenskap. Huru vill ni?
- Jag vill framför allt bli en annan människa, svarade slagskämpen.
- Ni ångrar sålunda och beklagar djupt edra dålige handlingar?
- Ja, jag ångrar, jag lider, och om fängelsestraffet kan bidraga att bryta mitt förhärdade sinne ned, så må det gärna gå över mig, svarade brottslingen, i det han sjönk ned och dolde ansiktet i sina händer.
- Rätt så, svarade pastor Brunster, då må vi träda inför den barmhärtige Guden, som alltid vill göra mera än vad vi kunna bedja eller tänka.
De båda männen nedföllo på sina knän och predikanten bad med hjärtat i brand för den ångerfulle slagskämpen. Vid en bänk för sig låg vaktmästaren och lät i tysthet sitt hjärta flöda ut i tack och lov, för det Gud tager de starka till rov. Det blev en lång och hård kamp, som slöt först vid midnattstid, men slöts med seger för Guds son.
Då de stodo upp från bönen, och pastor Brunster sporde den unge mannen, vad han efter detta ville göra. svarade denne:
- Jo, jag vill i morgon dag resa till det hem mot vilket jag så brutalt uppfört mig och bedja dem om förlåtelse, och sedan går jag nöjd i fängelse för att lida, vad jag förtjänt.
- Tänk, om jag skulle göra er sällskap?
- Då gjorde pastorn mig en stor glädje.
De båda vännerna slogo varandra i hand och bjöd god natt; och medan vaktmästaren släckte den sista lampan och därmed sänkte den enkla predikolokalen i mörker, började i den forne ligapojkens själ ljuset lysa.
*
I Tallåker, där bröllop nyligen firats, gingo de nyvordna makarna tysta omkring i rummet. Det låg skugga över dragen. Det faktum, att de på sitt livs största högtidsdag blivit så brutalt behandlade av ett antal samvetslösa ynglingar plågade dem och hotade att bliva ett dystert minne för hela livet. Ja, den unga hustrun fruktade, att den tråkiga händelsen vore ett förebud om olyckligt äktenskap. Den unge mannen hade tagit ut stämning på upploppets upphovsman, och han gick nu och sökte sin tröst i utsikten om en grundlig hämnd.
- Var lugn, att de skola få ut sin beskärda del, sade han till sin hustru. Vi skola sannerligen ej »lägga tummen emellan».
Den unga makan svarade intet. För henne ägde ej utsikten att få hämnas samma förmåga av tröst i sorgen. Mannen hade, sedan han uttalat nyss anförda ord, fattat ställning vid fönstret, varigenom han blickade ut över den förbi ledande byvägen långt i fjärran tedde sig en mörk punkt, som dock snart kom närmre och visade sig vara en skjuts med häst och trilla, i vilken sutto tvänne unga män. Upptäckten inträsserade den mannen i bröllopsgården, ty Tallåker låg för sig självt, och det var ej ofta häst och trilla sågos på vägen dit.
Allt närmare skred skjutsen, och då omsider de nygifta voro i stånd att igenkänna främlingarna såsom varande den ene pastor Brunster och den andre slagskämpen och fridstöraren, steg deras förvåning till sin höjdpunkt. Äntligen voro de framme vid gården och höllo in hästen. Sedan de kastat några spörjande blickar omkring sig, stego de ur, bundo hästen och gjorde sig i ordning att stiga in i stugan.
Där inne hade Peter Hansson börjat promenera av och an över golvet. Han såg ut att vara upprörd i sitt innersta.
- Jag förstår, mumlade han för sig själv, han kommer för att bedja mig återtaga stämningen, på det han må undgå sitt välförtjänta straff. Men han skall få se, huru pass han lyckas. Icke en tum jag ger mig, nej, icke en tum.
- Säg ingenting därom på förhand, Peter, sade hans hustru, jag för min del är icke säker, på, att vi vinna någonting med att hämnas.
Mera hunno de nyvordna makarna ej säga varandra, ty nu öppnades dörren, och pastor Brunster och hans sällskap inträdde.
Peter Hansson besvarade ej deras hälsning.
- Jag kommer, så började den unge, f. d. slagskämpen, för att, innan jag går i fängelset för mitt brott mot eder, bedja eder förlåta mig allt samt låta mig ersätta de skador jag tillfogat i edert hem.
Peter Hansson och hans unga hustru moltego. »Innan jag går i fängelset». Denna sammanställning av saken gjorde dem en smula rådvilla. Det var sålunda ej meningen att undkomma.
- Så vitt jag vet, har ingen dom till fängelse fallit ännu, svarade Peter buttert.
- Nej, men jag anser, att mitt brott varit sådant, att det förtjänar att med fängelse straffas. Det viktigaste för mig är emellertid, att, sedan jag nu, som jag förvisso tror, har fått förlåtelse av Gud, jag också får det av eder samt att jag får betala ersättning för de skador jag åstadkommit.
- Om det tillåtes mig att blanda mig i denna sak, yttrade nu pastor Brunster, så vill jag blott säga, det vår vän här nog mycket djupt ångrat den orätt han gjort eder, och hans längtan efter att bliva en annan människa har jag funnit ärlig och uppriktig.
- Nå, ja, det ställer ju saken i ett annat ljus det, menade unga frun.
- Ja det gör det ju, tillade Peter Hansson. Nu steg den forne slagskämpen fram och räckte de unga makarna handen.
- Ni vill sålunda av hjärtat förlåta mig?
- Ja, nog vilja vi det, svarade den unga hustrun.
- Ja, det förstås, att vi vilja det, fortsatte mannen.
- Och så får jag ersätta vad jag skadat?
- Ja, det är i alla fall ingen brådska. Det hinna vi väl komma överens om. Sitten nu ner, så få vi väl oss litet till livs.
Förunderligt lätt om hjärtat skyndade ungmor ut i köket och var snart klar med kaffebrickan, och sedan hennes, förträffliga anrättning i den vägen hedrats, yttrade pastor Brunster:
- Det synes mig, att vi för detta sammanträffande och för det resultat som vunnits böra tacka Gud.
Ingen hade något däremot, och då alla knäböjt, utgöt predikanten sitt hjärta i en varm tacksägelse, varvid han ock innerligt bad om, att det tråkiga intrycket från bröllopsdagen måtte flykta från de nygifta och Guds välsignelse vila över deras nya härd. De båda unga makarna voro djupt rörda, och då man rest sig från, bönen, torkade de sina tårar av glädje.
- Ja, då skola vi ge oss av, föreslog pastor Brunster.
- Ja, och vi få väl sällskap, svarade Peter Hansson. Jag reser till länsmannen och återtager stämningen Pastor Brunsters och Klaes Värmes blickar möttes.
- Se där, sade den förre, jag visste det, men jag ville att Gud skulle sköta om det.
