Av hela familjen återstod nu endast tvänne medlemmar. För tre år sedan hade mor dött. Det var en kulen augustidag, som hon falnat bort lik en förfrusen ros. Cecilia kunde aldrig tänka på den dagen, utan att tårar syntes i hennes stora blå ögon. Innan den älskade modern dog, hade hon hållit Cecilias hand i sin och viskat: Bliv en god syster åt Tim, Cecilia!
Det hade efter detta blivit så tyst, så tyst i hyddan. Släkt och vänner hade genast kommit dit och gått ur rum och i rum för att ordna om varjehanda, som hörde till begravningen m. m.; men de hade gått på tå och endast viskat, precis som om de fruktat att störa den kära i hennes djupa sömn. Men för Cecilia var denna högtidliga tystnad full af viskningar; åter och åter ljöd det nämligen i hennes öra: »Bliv en god syster åt Tim.». På sitt eget lilla rum en trappa upp hade Cecilia sedan och oftast i tårar övertänkt betydelsen av dessa ord, och i varma böner hade hon begärt Guds nåd att rätt förstå dem.
De voro sålunda blott tvänne kvar av familjen, bror och syster. Av dessa hade den förstnämnde, som hette Timotheus, plats som biträde i affär i staden, medan systern, Cecilia, vårdade sig om det lilla hemmet och lagade maten. På den tid, som hon lyckades därjämte få övrig, arbetade hon med sömnad av diverse små artiklar för en vitvarufabrik i staden. Med detta senare hade Cecilia gripit sig an, sedan hon kommit underfund med, att det var mindre lätt att få debet och kredit att gå ihop med de resurser, som stått henne till buds. Bror Tim hade visserligen en för sina år rätt vacker avlöning, men så kostade det ock en hel del att kläda sig efter de krav, som i detta fall ställdes på en handelsexpedit i staden. Man borde inte gå som en slusker, brukade Tim säga, och han gjorde det icke heller. Då den, unge mannen en dag kom in och presenterade sig för systern i en splitter ny ljusgrå kostym, kunde hon icke återhålla ett utrop av beundran, så väl passade den honom; men då han samtidigt uppgav, vad den kostade, var det ej långt ifrån, att hon ropat till av förskräckelse. Priset var nämligen mycket högre, än vad hon föreställt sig, och dessutom lågo flera räkningar som angingo hushållet obetalda. Det kunde naturligtvis icke länge få fortgå på detta sätt. Emellertid, Tim. var en så gladlynt yngling och såg så vådligt trevlig ut, där han stod i sin nya ljusgrå dräkt, att lilla systern icke hade hjärta att uttala någon protest. Då Tim någon dag senare kom in till sin syster och fann henne ivrigt sysselsatt vid sin sömnad, började han gräla litet milt. Han hade antagit, att hans veckoförtjänst borde räcka till deras behov, utan att Cecilia skulle behöva sitta och förstöra sina ögon med detta plit vid nålen och maskinen för dessa fattiga små slantar, som fabriken betalade. Cecilia skrattade och fortsatte sitt arbete. Om Tim hade glömt, vad hans egen ljusgrå kostym kostade och vad den obetalda räkningen från hökaren betydde, så hade hon icke glömt någotdera.
Timoteus Bernhård hade ett vinnande sätt, var mycket kamratlik och lätt vunnen för vad helst det gällde, varför det var honom lätt att få många vänner, och vänner av allehanda slag. Det var sådana vänner, som, genom att oupphörligt påpeka, huru sliten hans gamla kostym såg ut, fingo honom att köpa en ny; och det var andra sådana, som föreslagit intagandet av en finare gemensam supé en afton å en av stadens fashionablaste restauranger. Cecilia blev förfärad och djupt ängslig, då han förklarade sig ha gått med om den beramade supén och nu tänkte kläda sig för att gå dit. Hon märkte nu, att det började gå alldeles för långt och ville göra allt för att rädda sin bror från att komma ut i farliga sällskaper.
»Tim», sade hon, »jag önskar så innerligt, att du icke måtte gå dit.»
Medan hon så talade, lade hon båda sina händer på hans skuldror,
»Jag blir så ängslig, om du går», tillade hon.
»Ängslig! För vad, Sissi? Se, du får lov att förstå, att man måste hålla sig uppe bland dem, med vilka man umgås. Jag är själv icke så allra värst förtjust över att gå dit, men en karl får icke synas, som om han vore en ynkrygg.»
Och därmed blev det.
Cecilia satt uppe och inväntade broderns återkomst. Först strax efter midnatt kom han. Den trogna systern hade då med tilltagande ångest lagt märke till, huru timmarna skredo.
Då Tim kommit in i rummet, satte han sig ner framför den slocknande brasan och besvarade Cecilias frågor på ett sätt, som ådagalade, att han var mycket tankspridd.
Nästa morgon föreföll ynglingen fortfarande mycket frånvarande. Då han äntligen förmådde sig att yttra något till systern, sade han:
»Kunde du kanske låna mig ett par kronor, Sissi. Det är åtskilliga småsaker jag behövde skaffa mig i dag. Den där tillställningen i går afton gjorde mig renskrapad på allt vad jag hade. Jag tänker akta mig för sådana där äventyr för framtiden. De bli mig uppenbarligen för dyra.»
Tigande gick Cecilia upp på sitt rum efter en tvåkrona - allt som återstod i hennes slitna börs. Förtjänsten av sömnaden på övertid blev aldrig avsevärd, och dessutom hade Cecilia ofta köpt av sina små extraförtjänster varor för hushållet utan att ens nämna därom för brodern. Hon hade berett sig att säga honom, innan han gick ut föregående afton, att hon hela den tilländalupna veckan tagit varor på kredit; men så hade hon beslutit spara därmed, till dess att han skulle komma hem med sin veckoförtjänst kvällen därpå.
»Tänk, om du ville vara så snäll, Tim, när du går hem i afton, titta in till Simonsons och betala vår skuld.»
Dessa ord yttrade Cecilia vid middagsbordet på lördagen. Hon hade på morgonen varit inne hos den nämnde handlanden och velat taga på kredit litet matvaror för söndagen, men hade blivit nekad på grund av att förutvarande skuld ej var betald. Detta hade hon likväl ej nämnt för brodern. Hon visste ju, att han skulle få penningar på aftonen, och då bleve ju allt väl igen.
»Jag tänkte säga detta till dig nu, så att det blir gjort, medan vi ha pengar.»
Timoteus rodnade och såg bort lik en skolpojke, som råkar i klämma.
»Sissi», sade han efter en stund, »det är så att - ja, det är ett faktum, att jag har inga pengar.»
Han stammade ett ögonblick, likasom när man frestas att säga en lögn.
»Se, det är så», fortfor han, »att, ja, att min veckoavlöning redan är åtgången. Se, jag lånte av en kamrat något en eller ett par gånger, när jag var pank, och i går efter supén - ja, d. v. s. jag tror vi spelade kort och jag förlorade visst. Det var dumt, det inser jag; men jag blev ledd in i'et. Du blir väl inte - - - »
Han stannade plötsligt, då han uppfångade en glimt av den djupa smärta, som avspeglade sig i systerns öga. Han hade väntat sig höra henne utbrista i häftighet. Ty Cecilia hade vid vissa tillfällen ett ganska hett temperament. Men i stället kom hon honom närmare och lade ännu en gång sina händer på hans axlar. Stora tårar glänste i hennes bedjande blick, då hon med skälvande röst klagade:
»O, Tim, min käre broder!»
Nu förstod hon, varför han var så tyst och tankspridd, då han kom hem från supén på natten. »O, Tim, min broder!»
Det kunde tydligt ha hörts, att det var icke så mycket över penningförlusten, som hon klagade. Nej, hennes klagan var en systers klagan, då hon känner sig förlora sin broder.
Denna hennes känslosamhet retade honom ofantligt. Han svängde hastigt helt om, låtande systerns händer på detta sätt falla från hans skuldror.
»En karl kan väl icke låta sig påverkas av en flickas lipande», utbrast han. »Du kan hälsa den där gamle Simonson, att han gott kan vänta på sina pengar, till dess att han får dem.»
Därpå grep han sin mössa och sprang ut, varvid han slog igen dörren efter sig med en hård skräll.
Broderns råhet verkade på flickan som ett hårt slag. Hon stod stilla flera ögonblick och lyssnade till ljudet av hans steg, som om hon trott, att han skulle ångra sig och vända om igen. Men när hon hörde porten utåt gatan öppnas och slås igen, gick hon fram till fönstret, varifrån hon med tårfyllda blickar följde den bortilande smärta gestalten, till dess han var utom synhåll.
Cecilias första känsla, då Tim tillkännagav, att han spelat bort sin veckoavlöning, innan han någonsin fått den i hand, var harmens och förtretelsens. Och skulle hon ha talat ut sitt hjärtas innersta tanke då, så hade det nog blivit en grundlig sparlakansläxa av. Vid första ögonblicket tänkte hon huvudsakligast på pengarna. Hon tänkte på, huru hårt hon själv fick arbeta för att skaffa lite extra tillskott till broderns förtjänst, och hon erinrade sig, huru hennes egen dräkt nu var så sliten, att hon på flera söndagar icke kunnat visa sig i kyrkan.
Men så hände, att för hennes inre syn framträdde hennes döende moders bleka drag, den stund, den oförgätliga stund, då hennes torra läppar viskade sitt »bliv en god syster åt Tim, Cecilia», och då gledo av sig själva hennes tankar bort från penningförlusten och till brodern själv, den stackars brodern, som stod i begrepp att dragas med i nöjeslivets farliga virvlar. Hon visste då ej bättre än att gå fram till honom och lägga sina händer på hans skuldror, medan hon sade ett kärleksfullt ord till honom. Huru han hade kunnat bli så ond härför var henne omöjligt att förstå, och att han kunnat löna hennes, kärlek med så hårda ord var mera, än hon kunnat vänta. Hon satte sig ner i en stol och blev där sittande för en lång stund, totalt bortglömmande, att middagsbordet icke dukats av, och att en del sömnad enligt löfte skulle ha fullbordats åt fabriken, som skulle skicka och hämta sina småartiklar fram emot kvällen. Timoteus hade aldrig talat så där hårt till henne, sedan de voro barn och någon gång kommit ihop sig om leksaker. Hon måste ha visat något ansiktsuttryck, som han avskydde. Hon fortfor att grubbla över saken, i hopp om att kunna få någon förklaring.
Tim Bernhård hade en bedrövlig eftermiddag. Han hade i hastigheten slungat ut sina hårda ord likasom till värn mot den hans samvete väckande vädjan, som framgått ur systerns tårfyllda blick. I själva verket var Tim av en fin och känslig natur; och det fanns under all tanklöshet mycken rättskänsla! Han kallade nu gång på gång fram för sitt minnes syn hennes skälvande röda läppar och smärtan i hennes blick och led marter därvid. Han tänkte på de två kronor han tagit ifrån henne på morgonen och reflekterade över, huru mycket hennes flitiga händer hade måst arbeta för den summan. Han beslöt i sitt stilla, ångerfulla sinne att återbetala pengarna till systern, innan han gick till sängs den kvällen, bära sig åt, huru han ville. Skulden hos Simonsons borde kunna få stå tills följande vecka.
Medan den unge mannen sålunda övertänkte sitt handlingssätt och överlade med sig själv om, huru han bäst borde gottgöra systern och vinna hennes förlåtelse, inträdde i butiken, där Tim stod, en av hans nyvunna vänner, en herr Brandt, som varit med vid spelpartiet och vunnit pengar från Tim.
»Hör hit, Bernhård», sade denne och lutade sig inställsamt över disken, »det kommer några vänner upp till mig i afton, du tittar väl upp du med? Vi tänka just ställa till något trevligt i all anspråkslöshet.»
»Jag vet ej, om jag kan, började Tim stamma; se uppriktigt sagt, så - - - »
»Du tänker på det där lilla beloppet, du vart skyldig», avbröt honom vännen, »det behöver du ju inte känna dig orolig för. Jag gjorde en ytterligare vinst sedan du gått din väg. Kom upp du bara.»
Tim började vekna till sympati för förslaget. Han undrade över, att Brandt föreföll så vänlig nu. Han hade icke varit så, då de spelat tillsammans efter supén. Här vore kanske ett tillfälle till en återvinst. Dessutom, om han vägrade gå med, så skulle Brandt kanske pressa honom för sin fordran; och då vore det mindre utsikt för honom att kunna återgällda Cecilia de två kronorna.»
Just medan vår vän reflekterade i denna riktning, stördes han av en skarp telefonsignal. Han skyndade fram till apparaten och satte hörluren till örat. Ej många sekunder blev han stående så. Vad som sades, blev åtminstone för herr Brandt ej bekant, men faktum är, att ett ögonblick senare var Tim ute på gatan och löpte denna fram med en fart, så att rockskörten fladdrade efter honom som en flagga för hård vind.
I staden fanns ett litet sjukhem, tillkommet på privat initiativ av några av samhällets burgnare personer. Framför dettas enkla men smakfulla struktur stannade Tim sitt lopp. Sedan han dröjt ett ögonblick för att hämta andan, klappade han på porten. Då denna sakta öppnades, visade sig i ingången en allvarlig man med stränga anletsdrag,
»Min syster, har jag hört, har - har visst - har blivit intagen här.»
Ynglingen var alldeles utom sig, men det stela ansiktet i porten förblev, trots allt, orörligt.
»Jag måste upp för att se, huru det är med henne», fortfor Tim och ville tränga sig in genom porten.
»Håll, min unge man!» svarade vaktmästaren och tog honom vid skuldran, »detta är icke något hotell. Vi ha mottagningstid för allmänheten, och denna är icke inne nu.»
»Ja, men hon är ju min syster, kan jag då icke få se henne!»
»Jo, kl. 6 i afton, då är också doktorn här, och ni kan få tillförlitliga underrättelser. På en sådan plats som denna ha vi instruktioner, som vi måste följa, det bör ni kunna förstå.»
»Ja, men skulle ni då icke kunna säga mig, huru det är med henne, och om hon var mycket sjuk, då de kommo hit med henne.»
»Doktorn har icke sett henne, och så länge kan ingen säga, huru det är. Jag tror icke, att hon kände någonting, då hon kom in här, ty hon var då medvetslös,» Tim spratt till av förfäran. »Men, som sagt, kom precis kl. 6, får ni veta, vad ni vill.»
Klockan var endast fyra nu. Tim såg på sin egen, klocka och blickade sedan för jämförelses skull upp på klockan i rådhustornet. Därefter styrde han sina steg oförtövat mot hemmet. Deras värdinna måste kunna lämna någon förklaring. Fru Behrling, värdinnan, mötte honom med ett djupt sorgset ansiktsuttryck.
»Ack», sade hon, innan Tim någonsin hann öppna sin mun, »vem kunde tro, att någonting ont skulle kunnat hända en så oskyldig liten varelse som hon. Hon kom in här till mig och sade, att hon trodde, att Tim skulle komma hem, innan hon hann tillbaka och bad mig då säga er, att ni icke skulle vara orolig för henne. Hon hade arbetat, allt vad hon förmådde, för att få en del små artiklar för vitvarufabriken färdiga, och hon gav sig nu ej tid att vänta, till dess de skulle komma att hämta dem, utan beslöt sig för att gå dit själv. Hon behövde ovillkorligen litet pengar till mat för söndagen, sade hon.
Skammens rodnad steg nu Timoteus upp i pannan.
Värdinnan fortfor i upprörd ton :
»Det blev för henne ett både stort och tungt bylte att bära, och antagligen hindrade detta henne att tillräckligt hastigt gå ur vägen, när automobilen kom, och då blev hon överkörd. De där usla automobilerna, de borde aldrig få finnas, där folk gå fram.»
»Och fru Behrling vet ej, huru mycket hon blev skadad?»
»Nej, men låt oss icke tro det värsta. Säkerligen kom hon också i god vård med det samma. Om Jag vore som Tim, så skulle jag hoppas det bästa, åtminstone till dess jag får säkrare underrättelse.»
Tim tyckte, att såväl den gamle vaktmästaren som fru Behrling avsiktligt undanhöll honom sanningen om Cecilia, och han kände det som om han legat på sträckbänk. Han såg på klockan och fann, att ännu endast en halv timma gått. Han beslöt i alla fall att gå ut, i hopp om, att han åtminstone kunde träffa någon, som ville upplysa honom om, huru det närmare tillgått vid olyckstillfället. Denna ovisshet höll på att taga livet av honom.
Han vandrade sålunda gatan fram, till dess han hejdades av en röst, som ljöd ut från en gård, som han passerade. »Han dog för er, mina dyra vänner, han dog för er, emedan han älskade er.» Rösten var en predikants, som predikade vid ett gårdsmöte. Tim visste, vad orden betydde, men hans samvete slogs på ett särskilt sätt. Han tänkte på Cecilia, då hon stod inför honom med skälvande läppar och tårfyllda ögon, och då hon lagt sina händer på hans skuldror - dessa händer, som han så brutalt svängt sig ifrån. Hon hade sedan gått ut för att skaffa pengar till mat - något som det varit hans enkla skyldighet att göra själv.
Samvetets kval påskyndade hans steg.
Äntligen var kl. 6, och Tim stod för andra gången framför sjukhemmets portar, men denna gång var det en vänlig, vitklädd sjuksköterska, som mötte vid ingången. Vänligt besvarade hon hans första ivriga frågor och tog honom så med sig en trappa upp. Sedan de hunnit igenom en lång korridor, stodo de vid en dörr, som sköterskan varsamt öppnade, medan hon med ett tecken ålade Tim att gå tyst. Så snart hon öppnat dörren, strömmade en stark antiseptisk doft ur rummet. Vid den snövita bädden därinne stod en annan sköterska, som genast lyfte sitt finger till tecken av att de inträdande skulle gå tyst och stilla. Tim steg över tröskeln med ljudlösa steg.
Det bleka anletet där på kudden var Cecilias. Hon låg med slutna ögon, och ett brett bandage omslöt hennes vänstra tinning, Vid det hon förnam att någon närmade sig bädden, slog Cecilia upp sina ögon. Ögonlocken darrade till och läpparna rörde sig. Trots sköterskans varning häremot gick brodern fram till bädden och böjde sig över den sjuka. Hans ansikte var dödsblekt som hennes. Sedan han smekt hennes kind, förde sköterskan honom med milt våld ut ur rummet.
»Jag har försökt vara en god syster», voro de ord hon viskat.
Tim drog sig sakta tillbaka genom den sparsamt upplysta korridoren. I hans själs innersta var ljuset om möjligt ännu sparsammare. »En god syster!» Ack, hade hon icke varit den bästa syster på jorden! »Doktorn är ännu ej på det klara med skadans omfattning. Såren tyckas ej vara av den farligaste beskaffenhet, men doktorn fruktar någon farligare inre skada. Ännu dröjer det en eller ett par dagar, innan man kan yttra något med visshet. Vi skola göra vårt allra bästa för henne.»
Dessa voro de ord, varmed den vänliga sköterskan hade mottagit Tim, och därmed fick han känna sig nöjd. Han befann sig åter utanför sitt hem och trädde in men kände ödsligheten och tomheten förfärlig. Middagsbordet stod där just sådant det blivit lämnat efter middagen. Cecilia måtte ha arbetat alldeles förskräckligt för att hinna bli färdig med varorna till fabriken i god tid. Hennes bästa svarta klädningsliv hängde över en stolskarm. Timoteus lade nu, under det han led förtärande samvetskval, märke till, huru slitet detta var, och huru systerns flitiga händer med skicklighet försökt att dölja bristerna. Den unge mannen kastade sig lik en förtvivlad ner i närmaste stol och dolde sitt ansikte i sina händer, medan hela han kropp skakades utav snyftningar. Han tänkte på de sista ord han talat till henne. De hade varit hårda och kärlekslösa ord. Tänk om de också skulle förbliva de sista! Vilken drummel ansåg han sig icke ha varit! Vilken stackars dåraktig, självisk och egensinnig slyngel! Och då hade hon under allt varit en så utomordentligt god syster mot honom. Ingen hade som hon älskat och uppoffrat sig för honom, sedan hans moder dog. Och så började för denne tanklöse yngling en tid, som var honom lika hälsosam som den var smärtsam. Det dröjde ännu flera dagar, innan i Cecilias tillstånd visade sig någon förändring, som kunde ge anledning till förhoppningar om hennes tillfrisknande. Under dessa dagar delade Tim den tid, han fick övrig från sitt arbete, emellan sjukhuset och sitt hem. Då han var på förstnämnda stället fick han dock nöja sig med att sitta i ett rum intill det, varest systern låg. Där satt han då timma efter timma i kvalfull väntan på de meddelanden, som de vänliga sköterskorna voro i stånd att bringa honom. De outsägligt långa timmar han tillbragte i det ödsliga hemmet voro dock ännu odrägligare. Det hände dock ofta, att han där i den djupaste ensamheten nedföll på sina knän, han, den store, stolte ynglingen, och under strida tårar anropade Gud om förlåtelse för sin ungdoms förvillelser och även bad om att Cecilia måtte få leva, på det han inför henne måtte få tillfälle att sona sin förbrytelse. Dagarna föreföllo honom långa som år; och även om de icke voro år, så bringade de dock vår unge vän att i sina tankar genomgå flera svunna år, för att han riktigt skulle få känna arten av sitt flydda leverne. Äntligen kände sig läkaren någorlunda säker på sin sak; och först på sjunde dagen kunde en sköterska hugna Tim med, att han skulle få gå in till sin syster och t. o. m. tala med henne.
Outsägligt blek låg hon där, då hon smålog emot honom. Han kunde knappast få fram ett enda ord över sina läppar, men i den kyss han böjde sig ner och tryckte på hennes läppar låg allt, bekännelse, ånger och bön om förlåtelse. Så förstod Cecilia det också. Mycket svagt men likväl fullt hörbart viskade hon:
»Jag har försökt vara en god syster till dig, Tim!»
»Och jag, snyftade Tim, vill härefter försöka vara en god broder mot dig, Sissi.»
Tårar glänste i de bruna ögon, som voro sänkta ner över bädden, så ock i de vackra blå därunder.
