»Näst Paris är Genève i Schweiz vårt förnämsta säte för fransk intelligens.» Så uttalar sig en av våra förnämsta kännare av länder och folk, och uttalandet bör vara ägnat att öka det inträsse för »Protestanternas Rom», som redan på förhand bör vara ganska stort, särskilt för den som aldrig så litet sysslat med den calvinistiska reformationshistorien. Då staden till detta allt bildar centrum av den oförlikneliga Rohnedalen och för övrigt står omkedjad av alperna med Mont Blanc höjande sin snöklädda hjässa majestätiskt över det hela, är den, tillika en av våra rikast frekventerade turistorter.
En resa från Sverige till Genève får ock sitt stora värde i de förträffliga tillfällen till studier och iakttagelser, som öppna sig i och med en sådan resas naturligaste farleder, då dessa gå genom trakter av kontinenten, där livet pulserar som allra mest intensivt. Och dock, man reser genom Tyskland, dröjer vid dess inträssantaste folkcentra och tjusas av många dess utomordentligt vackra landskapsscenerier, men kan under allt känna sig trygg för att med Genève och Schweiz som mål står en det mest inträssanta åter. Detta förhållande bör ju vara ämnat att skapa det bästa resehumör.
Såsom naturliga vägar till Genève må man ju lika mycket utpeka å ena sidan Köpenhamn-Hamburg och å andra sidan Trelleborg-Berlin, blott man tillser, att man hinner någon av ångbåtsstationerna vid Rhen, där denna är trafikabel, för att därå göra kanske den mest pittoreska ångbåtsfärd i världen. Då nu som sagt båda de ovan nämnda vägarna äro lika mycket lämpliga, kräva lika mycket av tiden och ungefär lika mycket av kassan, må man ju företrädesvis taga den ena bort och den andra hem; och då är jag i tillfälle rekommendera Berlin-Frankfurt am Main-Basel för bortresan och Basel-Mainz-Coblenz-Köln-Hamburg för hemresan, med »dampschiffsfärd» å Rhen mellan Mainz och Coblenz. Med denna resplan på Schweiz tror jag du skall ha skaffat dig det bästa grepp om diverse samhälls- och naturförhållanden inom det mellanliggande tyska riket, som det nu alls är möjligt att få vid en genomfart med Baedeker i näven.
Från Stockholm till Berlin resa vi på jämna dygnet och ha sålunda de naturligaste skäl att rasta här, även om ej lusten att lära känna så mycket som möjligt av jättestaden gripit en redan vid det man gjort sin sortie genom Stettinerbanhofs väldiga vestibul och från dess trappa skådat äldre och nyare trafikredskaps febrila användande för att få de tre millionerna i cirkulation. Stockholmarna tyckas ha gott om både tid och rum att studera sitt elektriska spårvagnsväsen, upptäcka dess brister, kritisera och uttala allehanda önskningsmål, vars uppfyllande påpekas som en vederbörandes skyldighet, så framt de värda huvudstadsborna skola behaga åka. Sådant synes icke kunna komma i fråga i Berlin, eller eljes i någon av de kontinentala storstäderna och London. Här är uppenbarligen den rullande gatutrafiken i långt större utsträckning en bjudande nödvändighet; och sedan gatan ej längre räckt till, har man låtit trafikmaterialet rulla dels å banor, lagda över hustaken och dels genom tunnlar under jorden. Oftast äro de ena rätt så klumpiga tingestar dessa fortskaffningsmedel, men de praktiska berlinarne synas belåtna, om de komma åt att någonstädes klänga sig fast vid dem och - komma fram. Och med spårvagnar och omnibusar blanda sig en aldrig trytande mångfald av droskor, automobiler, velocipedryttare och fotgängare. Gatorna äro oftast belagda med cement och deras renhållning bedrives med en omsorg, som gör gatan och dess trafikerande till en sevärdhet. Med en dag på sig i den tyska huvudstaden råkar man lätt i ovisshet om, huru denna allt för knappa tid rätteligen bör användas. Man kan ju i timtal, om man så vill, färdas mer eller mindre hasigt gata upp och gata ned för att slutligen, halvt förvirrad, dra' sig tillbaka till sitt hotell och kanske smickra sig med att ha sett på sta'n men i själva verket blott medföra ett förvirrat intryck av rörligheten inom den tyska kontinentens största folkcentralisation. Bättre då, om du kan få tillfälle betrakta Berlin och Berlinerlivet så mycket som möjligt på en enda punkt och i så fall själva brännpunkten. En sådan bjudes främlingen vid »Unter den Linden» och i synnerhet där Fredriks-Strasse korsar denna ryktbara promenadplats. Vad Elyséområdet är för Paris och S:t Paulsområdet för London, det är Unter den Linden med Fredriks-Strasse för Berlin. Det är ett samlat Berlin. Väl inseende platsens betydelse ha vederbörande under lindarna å båda sidor om Fredriks-Strasse placerat stolar till de åskådandes bekvämlighet. Vi slå oss ned på dessa. Men de skulle icke vara tyskar dessa »vederbörande», om de icke på ögonblicket inställde sig genom en beskäftig tjänsteande och krävde extra kontant för sittplatsen.
Vi se oss omkring och konstatera, att det icke kan vara gatans rent dekorativa anordningar, som skapat »Unter den Lindens» rykte. I detta avseende synes den mig icke kunna tävla med vare sig Strandvägen eller Carlavägen i Stockholm. Med sitt omedelbara grannskap förenar Unter den Linden i första rummet kejserliga slottet med omgivande bronsstoder, dôm, opera- och universitetsbyggnader, i vilken hela samling den tyska kraften uppdragit sina mäktigaste konturer. Vidare kunna vi härifrån lätt göra en promenad genom Siegesäule (Segerallén), vars utsmyckning med marmorbyster och blomstergrupper visar, huru högt tyskarne värdesatt sina härars gärningar i dess senaste krig. Högre än här torde tyskt skönhetssinne aldrig ha nått. Efter denna lilla rekognoscering av terrängen återgå vi till vår med 5 pfennig betalda sittplats vid förut nämnda gatukorsning. Det är icke blott det jagade, skyndande och praktiska Berlin, som här från fyra håll stöter samman och delas igen och försvinner, vilket nu demonstreras inför vårt inträsserade öga. Vi ha därtill omkring oss det Berlin, som njuter allra mest intensivt av livet. Guldkrogar runt omkring, och varje plats besatt, ej blott därinne i de strålande salarna utan likaledes ute på trottoarer och balkonger. Det blir kväll och allt rörligare ter sig folklivet i gatukorsningen. Nattens sidenfräsande fjärilar börja svärma tillika, allt medan de kasta längtande blickar upp mot restaurangerna, vars beskänkta kunder en efter annan stappla ut och - - -
Så börjar natten i Berlin. Vi lämna vår plats och gå hem. Vi ha sett förspelet till en nattlig tragedi, ej ämnad för dagens ljus.
Det tyska rikets läge gör det till det mest trafikerade land i Europa. Sådana järnvägsknutar som de, vilka skapats i Berlin, Frankfurt am Main och Köln m. fl. platser vittna om stora krav på det tyska trafikväsendet. Järnvägsstationerna äro utsatta för en ständigt växande frekvens, som väl motiverar de kolossala områden de innesluta och de ofantliga mått och steg, som tagits till resandeströmmens jämna reglerande. Man tyckes ha gjort klart för sig, att »här skall hela världen fram», och knappast någon enda liten del av dygnet synes rörelsen vid dessa järnvägsknutar lida någon avmattning. Den resande, som utan föregående kännedom om diverse förhållanden vid de stora järnvägsstationerna, finner sig kastad mitt in i dess så enormt rörliga liv, undgår ej att känna sig nervös. Taga vi oss emellertid tid till undersökning av hela stations- och bangårdssystemet, komma vi snart underfund med, att detta uttänkts med beundransvärd detaljhänsyn, och, en gång väl hemmastadda med det hela, promenera vi lugnt genom labyrinterna till och från våra tåg; och ha vi tagit fel, så kan det ej ha berott på någonting annat, än att vi icke sett upp. Vid ordnandet av vägledningsmaterialet ha vederbörande aldrig glömt att räkna med resandeströmmens kosmopolitiska sammansättning och många dess speciella krav har man sökt möta, då ofta i biljettluckornas omedelbara närhet föranstaltats om postanstalt, telegrafstation och växelbank. Att restaurationsrörelsen i den mest omfattande skala icke saknas, är givet, men även badinrättning och rakstuga finnas. Man behöver sålunda icke träda utom stationsområdet utan att ha skaffat sina av tröttsam resa nedsatta livsfunktioner åter in i normal tjänstgöring på samma gång man snyggat upp sig för entrén in i det koncentrerade samhällslivet.
Medan vi sålunda studera de tyska trafikförhållandena komma vi helt osökt att upptäcka de stycken, vari Sverige å ena sidan seglar i andras kölvatten och å andra är föregångslandet. I stort sett kunna vi säga, att det förstnämnda förhållandet inträffar med avseende på arrangemangerna inom stationsområdena. Man behöver blott erinra sig de ännu ej avslutade förändringarna vid Stockholms Central. Däremot blir förhållandet omvänt efter de erfarenheter vi göra, sedan vi väl hunnit få vår plats på tåget, och detta satts i gång. Då krympa i Tyskland formerna samman inför minnet av de svenska. Våra kupéer äro rymligare, luftigare och bekvämare. Men icke blott det, här stöter man på en omständighet, vilken närmast förskriver sig, till det rent moraliskas fält. De svenska järnvägskonduktörernas gentlemannalika uppträdande har ju ofta fått sitt välförtjänta beröm, och för egen del har jag ingen anledning att beklaga mig över någon brist hos deras tyska kolleger i detta avseende, tvärtom. De svenskas ridderlighet får emellertid särskild betydelse genom utevaron av varje skäl till misstanke på biavsikter, då, som bekant, reglementet upptager, strängt förbud mot emottagande av sportler, då däremot å de tyska järnvägarna drickspenningsystemet florerar mycket allmänt. Blotta tanken på att den ene resanden kan genom en extra dusör förskaffa sig en förmån framför den andre, vilken av flera skäl känner sig förhindrad att skatta åt systemet, är ägnad att betaga resan mycket av dess behag. Jag känner mig särdeles tillfredsställd över att vid flera tillfällen ha fått säga tyska konduktörer detta rent ut. En tjänstemannakår kan vara lika vänlig och tillmötesgående som en annan, men det är tråkigt om förefintliga oegentligheter skola göra uppriktigheten hos endera tvivelaktig.
Ja, allt detta om järnvägstrafiken hinner man inhämta på en enda färd mellan Berlin och Frankfurt am Main. Denna sistnämnda stad bör icke utan vidare passeras, så framt man vill hemföra intrycket av det för det tyska rikets storhet mer eller mindre typiska. Stadens folkmängd torde i närvarande stund vara jämförlig med Stockholms, och i kommersiellt och finansiellt hänseende intager den ett det mest framstående rum bland tyska städer och är i likhet med flera av dessa i konstitutionellt avseende en fri stad i kejsardömet. I fråga om gatuprofiler och dekorativa anläggningar är den kanske mera än någon annan tysk stad en rätt så trogen kopia av rikets huvudstad. Är en visit i F. av det där fransyska slaget, som den tyvärr nödgades bli för undertecknad, och man sålunda är nödsakad att, så fort sig göra låter, njuta det bästa staden har och endast det, skyndar man sig till Palm Garden, en i en av stadens utkanter belägen botanisk anläggning av oförliknelig prakt, en uppvisning av tysk flora, som nog i flesta fall överträffar allt vad man i den vägen förut sett. Väl kommen innanför portarna, får man en känsla av, att bland så mycken jordisk härlighet borde man uppträtt endast högtidsklädd. Vid mitt besök i Palm Garden voro där stora människoskaror samlade - det lärer för övrigt vara händelsen dagligen under den vackra årstiden - och aldrig har jag sett människor uppträda naturens majestät mera värdigt.
Från en stor och på samma gång smakfull paviljong konserteras här dagligen, och det säger sig självt, att på en plats sådan som denna duga endast de bästa bland prestationer. För den som längtar efter att känna sitt sinne vaggat till ro av musik och blommor erbjuder Palm Garden i Frankfurt am Main rikare tillfällen än någon annan plats på jorden. De mest förnöjda leenden och vänliga. ansikten jag någonsin sett mötte jag där. Om musiken och blommorna gjorde det, måtte då mänskligheten aldrig sakna dessa gudagåvor! Intrycket från Palm Garden följde mig ännu, sedan jag kl. 12 på natten tagit plats i en rufsig tredje klass kupé för resans fortsättande vidare mot söder - följde mig och hjälpte mig att utan knot bära en hel del vanliga små reseobehag.
Så gick färden nattetid till Genève och Schweiz.
Främlingen, som kommer till Genève och fattas av beundran över stadens sagolikt tjusande läge och dröjer vid dess historiskt inträssanta minnen, torde oftast alls icke taga kännedom om det faktum, att här tillika lever en befolkning, som i idoghet och industriellt inträsse av ålder förtjänar stort beröm. Samtidigt med att staden varit stödjepunkt för välsignelserika ideella strävanden, ha vid dess härd betydelsefulla manufakturella initiativ tagits. Och är det då allra först att nämna fickursfabrikationen, som väl egentligen bör räkna Genève som sin hemort. Det första fickur med uppdragning i bygeln tillverkades här, och de flesta övriga förbättringar, inom denna viktiga industri ha uppfunnits i Genève. Man har dristat sig påstå, att de genévska hantverkarne stå framom alla andra både i uppfinningsförmåga, artistisk smak och fingerfärdighet.
Ett annat område, där staden i det allra sista företett en stor framgång, är tillverkning av automobiler och motorcyklar, vilka här nått sin största fullkomning. Världsrekordet i hastighet för automobiler innehas sedan länge av en maskin, som tillverkats här.
Även åt förfärdigandet av optiska och kirurgiska instrument ägnas mycken omsorg och har man även kommit till avsevärda resultat. Denna stadens industriella utveckling faller särskilt i ögonen vid återblicken på de senaste fem åren och står i samband med det större utnyttjandet av drivkraften från Rhône, vartill vederbörande myndigheter förmåtts. Den i närvarande stund tillgodogjorda drivkraften från floden uppgår till 20,000 hästkrafter.
Som en tämligen naturlig följd härav presenterar Genève också ett intensivt pulserande affärsliv. Mången resande har förvånats över att här finna en stad, som, ehuru räknande blott något över 100,000 invånare, utvecklar en handelsrörelse, som ställer den i jämförelse med städer på en halv million. Uppenbarligen stöder sig vederbörande dels på den aldrig trytande främlingsströmmen och dels på stadens industriella anseende, som skapar ständigt flera och fastare förbindelser med köpstarka kontingenter ute i det övriga Europa.
Då upp ifrån alperna turisten kommer med stav i hand ned till Calvins stad för att rasta ut efter upp- och nedstigningarnas mödor och strapatser, taga de goda Genèveborna för givet, att han härifrån måste hemföra det mesta möjliga av för Genève och Schweiz typiska föremål. Oändlig är ock den mångfald man här utbreder inför honom. Från det inre av de överlastade lokalerna väller härligheten ut i fönstren och på trottoarerna i en brokig mångfald, ordnad likväl med en för denna landsända säregen smak.
Ja, så mångtaliga äro affärerna och så hopade varorna, att om man icke räknade med förutnämnda faktorer, skulle man tro sig ha att göra med en storartad överspekulation.
Men det ges ännu något rörande denna stad, som förtjänar beaktande, och det är, att Genève till sitt anseende som turistort och som de manufaktura arbetarnas stödjepunkt fogar ännu ett, och det är anseendet som ett av den fransktalande världens förnämsta bildningscentrum. Det idoga, arbetsälskande folket har blick för tidens bildningskrav och gör uppoffringar i detta hänseende, som väcka överraskning. Kantonen Genève utgiver en tredjedel av sin årsbudget till underhåll åt sina skolor och allmänna bildningsanstalter. En kolossal uppoffring i sanning, som visar det ingenting får hindra, att det uppväxande släktet bibringas den kunskap och den utbildning, som låter sig göras. Bevisligt är också, att såväl, de högre som de lägre skolinstituten inrättas förstklassigt, och bredvid skolorna för vanlig allmän utbildning förekomma talrika specialskolor, såsom för utbildning i slöjd, hushållning, handel, scenisk konst, musik och sång m. m.
Den i sommar därstädes hållna stora kristna ungdomskonferensen upptog såsom ett framstående nummer på sitt program studium in corpore av Genévska undervisningsväsendet.
Man väntar med rätta att denna rika kunskapssådd skall bära synbar frukt, och man vore hågad att se en sådan i den utomordentliga vänlighet i bemötande och den grace och finkänsla i uppförande, som här träder främlingar till mötes redan från gatans parias. Ja, man vore hågad, men så erinrar man sig sitt eget fosterlands skolväsen, ett av de mest utvecklade i världen, och nödgas i främmande land med sänkt huvud medgiva, att råheten därhemma så rysansvärt svär mot vårt undervisningsväsens höga syften. Den omständigheten, att jag under en veckas tid i Genève icke såg en enda av rusdrycker överlastad person och icke en gång stördes av dumdrygt skrål, är ett av mina ljusaste sommarminnen från 1906 lika visst som att ett av mina vemodigaste består i det faktum, att först då jag efter 14 dagars bortovaro i Helsingör trädde ombord på den färja, som skulle föra mig över till Helsingborg, möttes jag av överlastade, skrålande och svärjande personer. Sålunda misshandlat ljöd ånyo i mina öron »ärans och hjältarnas språk», efter vilket jag längtat på främmande jord.
Med dessa jämförelser för ögonen lyckönskar man väl till storartat och mångsidigt bildningsarbete, men tillstår med vemod, att råheten i livet ej avhjälpes enbart med detta, ty då skulle den svenska ungdomen kunna väl med den schweiziska jämföras i förevarande fall och kanske ock vinna på jämförelsen.
»Lilla Paris» är ett epitet, som vi hört folk ur skilda länder tillägga någon deras stad, den de funnit framträda med särskild fägring. »Lilla Paris» har man sålunda kallat både Skövde och Kristianstad, och det där lilla skämtet kan ju den ene lika mycket som den andre ha rätt att roa sig med. Men om benämningen någonsin på allvar bör komma till användning, så tillkommer den ensamt Genève, ty likheten mellan denna stad vid den oförlikneliga Rhône och den franska metropolen föreligger så väsentlig icke blott i stadens skapnad utan även i befolkningens andliga och sociala drifter. Att likväl i Genève en renare moralisk atmosfär härskar i harmoni med dess långt härligare naturläge fordrar jämförelsen att vi framhålla.
Några anteckningar ur staden Genèves historia torde i detta sammanhang ej böra saknas. Staden omnämnes allra först i en del av »Cæsars Commentarer». Den romerske erövraren beskriver Genève som den nordligaste av Allobrogernas städer och förtäljer, huru han lät riva bron, som över Rhône förenade den med flodens högra strand för att hindra schweizarnas överfart.
Kristendomen infördes i Genève i det fjärde århundradet, och blev staden för lång tid ett det religiösa livets huvudsäte av stort inflytande.
I femte århundradet intogs staden av burgunderna och bildade därefter en del av konungariket Burgund och föll tillsammans med detta 534 i frankernas händer. Då 888 det andra burgundiska konungariket grundades blev Genève en av dess huvudstäder. Efter denna tid medgavs staden en ganska långt utsträckt självstyrelse; och dess angelägenheter övervakades främst av den där residerande biskopen. Väldet delade med denne prelat dock den allt mäktigare vordna adeln. Under 14:de århundradet hade Genève flera biskopar, vilka berömmas för mycken patriotism och stor omsorg om folkets bästa. En av dessa, Adhemar Fabri, har stor förtjänst i stadens då antecknade både kommersiella och sociala framsteg. I början av 16:de århundradet inträdde brytningen mellan staden Genève och härtigen av Savoy, vilken med stor iver åstundat att bringa staden till underdånighet för sitt välde. Striden slöt med framgång för Genève, som av det av schweiziska kantoner bildade förbundsrådet tillförsäkrades skydd för sina rättigheter, varav kantonen dock ej kom i helt åtnjutande förr än efter reformationens antagande år 1535. Den biskopliga styrelsen avskaffades, och Genève blev en republik, styrd av en konstitution, som valdes av folket.
Sitt mest omfattande rykte fick staden likväl i reformationshistorien. Reformationens heroiske förkämpe John Calvin kom till Genève 1536 och dog där 1564. Han utövade här ett kolossalt inflytande, vars verkningar sträckte sig ut över hela Europa. Han organiserade icke blott den reformerta kyrkan utan ävenledes staten. Han utvecklade en enorm publicistisk verksamhet, grundlade universitet och upprättade lagar för både statsstyrelse och levnadssätt. Föråldrade institutioner reformerades och moderniserades under hans skickliga ledning, och staden tilldrog sig på detta sätt en ständigt växande uppmärksamhet från den övriga världen. Genève blev också denna tid en säker tillflyktsort för all världens förföljda protestanter, och synnerligast för dem som kommo från Frankrike. Dessa flyktingar gjorde sig snart hemmastadda på platsen, och de och deras ättlingar ha i icke ringa mån bidragit att skaffa åt Genève dess obestridliga anseende som protestanternas Rom.
Staden och kantonens växlande öden under de senaste århundradenas revolutionära omvälvningar torde vara mera allmänt bekanta. Sedan mitten av förra århundradet, då befolkningen med vapen i hand tillkämpade sig sin fria konstitution, har den i ostört lugn kunnat ägna sig åt sin avsevärda kulturella förkovran.
Kantonen Genève räknar i närvarande stund 142,000 invånare, därav staden ensamt 113,000 Staden är belägen 1,250 fot över havet, och klimatet betraktas såsom utomordentligt välgörande och hälsosamt. Genèvesjön, som här bildar en vik, ur vilken floden Rhône fullföljer sitt lopp genom den yppiga dalen, åtnjuter med rätta stort rykte icke blott för sina tjusande stränder, utan ock för dess vattens underbara blå färg. Platsens största naturliga sevärdhet är utan gensägelse Mont Blanc.
Det är dock endast vid fullt klart väder, som detta berg visar sin majestätiska hjässa med den eviga snön inför Genèveborna, men då så likväl sker, försummar ingen att stanna i vördnad inför detta obeskrivligt härliga skådespel.
Om sina gamla minnen vårdar sig staden med stor omsorg, detta särskilt vad det gäller allt, som är belysande för Calvins gärning. S:t Pierres Chatedral, kyrkan, vari den store reformatorn höll sina för kommande släktens religiösa liv så grundläggande predikningar, befinner sig, om ock i restaurerat skick, i samma gestalt, som då den utgjorde en av skådeplatserna för dessa bardalekar på det andliga stridsfältet. Författaren besökte S:t Pierres Chatedral söndagen den 29:de juli 1906 i samband med Cristian Endeavorrörelsens 25-årsjubileum. Denna rörelses grundläggare, teol. d:r F. Clark från Boston, höll då från reformatorns gamla predikstol en predikan över ämnet: »Betydelsen av John Calvins liv och verk.» Ett annat välbehållet minne av Calvin är det av honom grundade universitetet, vars oansenliga byggnader kalla många minnen till liv.
»Ett vackert land ha de, men ett otrevligt folk är det.» Detta uttalande ha vi - med vad rätt eller orätt lämnar jag därhän - hört göras om vissa för sin skönhet ofta besökta landsändar. Uttalandet är, vilken ort det än må gälla, obeskrivligt tråkigt, ty sak skriar där mot sak med ett skärande missljud. Man ville så gärna tänka sig det som en älsklig psykologisk nödvändighet, att en storslagen och i fägring strålande landskapsnatur skulle forma de själiska väsen den ammar i sitt sköte tilldragande, rena och lyckliga. Ja, man släpper ej gärna tanken på att det måste vara så, och möter någonstädes motsatsen, så lärer detta bero på abnorma tillstånd inom det mänskliga samhällslivet, vilka göra naturens väsensbildande verk om intet.
I Schweiz skall man icke ha behövt stanna länge, förrän man har skäl omskriva satsen, så att däri bildas harmoni: »Ett vackert land ha de, och ett älskligt folk är det». Naturen ler och människorna le - le dessa soliga leenden, som måste verka upplyftande på de mest nedtyngda sinnen. Man skådar all denna vänlighet och hjärtlighet, och som främling känner man en obetvinglig lust att erfara, i vad mån den är ärligt menad och är en släktets egenskap.
Man prövar och finner, att vänligheten håller i sig även i situationer, där den hos nordbon skulle i ett slag förvandlas i det mest påtagliga misshumör. Mellan den schweiziska naturen och det schweiziska folklynnet förefinnes sålunda en samstämmighet, den där föder en bestående trevnad; och är det kanske denna samstämmighet, som företrädesvis bidragit till att skapa den sagoglans, som lik en gloria allt från vår ungdom omstrålat alplandet.
Det är något, som jag i detta sammanhang icke kan underlåta att vidröra, och det gäller några iakttagelser rörande de båda könens uppträdande gent emot varandra, sådant detta presenterar sig inför mig dels ute på mina järnvägsfärder över skilda delar av kontinenten och dels efter mina mångtaliga promenader genom särskilt staden Genèves gator. Kvinnan är där nere en personlighet mera än i de nordiska länderna. Nog synes det, att vi herrar »nordens fransmän» äro rätt så påpassliga att rycka upp kupéfönstret, när hon försöker och icke orkar. I en handvändning kunna vi ju vara färdiga att lyfta ned hennes å den något för högt placerade hyllan liggande reseffekter, och kvicka som tanken taga vi upp den handske eller näsduk, som fallit ur hennes knä. Nå, det där är ju allt gott och väl, men låt oss fråga: Bäres denna artiga påpasslighet upp av en djup och allvarlig aktning för kvinnan som sådan? Knappast, ty varom kommer det sig då, att damerna trots allt i gemen så ytterst ogärna resa tillsammans med oss? Vi se rätt ofta representanter för det täcka könet efter att ha tagit sig »en tittare» in i en kupé, där endast ett eller flera karlansikten mötte dem, genast dra sig tillbaka och detta med en beslutsamhet, som om det givetvis varit förenat med stor moralisk våda att där taga plats. Sådant vittnar om, att förhållandet könen emellan är olyckligt skevt, och det flerstädes förekommande anslaget: »Män få icke under någon förevändning taga plats i damkupé» verkar onekligen, närmare övertänkt, en smula sorglustigt. Jag erinrar härvid en afton, då jag satt på ett tåg, som gjorde uppehåll vid en station mellan Genève och Basel. Det var en tredje klass kupé av den mindre typen. Utom mig sutto tre karlar därinne av skilda åldrar. Nu rycktes dörren upp, och en ung dam blickade in i kupén. Sedan hon övertygat sig om, att där verkligen fanns plats även för henne, steg hon resolut in och reste så tillsammans med oss i fyra nattliga timmar. Jag lade märke till, att ingen av herrarna ens på något sätt ådagalade, att de visste, att hon var i kupén, annat än som en deras jämlike i det mänskliga samhället, vilken betalt sin biljett så väl som de och de så väl som hon. Om någon frågar mig, huruvida jag icke ansåg det farligt, att en ung dam reste en natt ensam med fyra män i en kupé, så svarar jag: jo, icke utan; ty det skulle ju ha kunnat hända, att en av oss försökt göra sig lustig på hennes bekostnad, och det hade antagligen inneburit, att de andra tre slungat honom mot dörren. Det är aktning vi äro skyldiga kvinnan, aktning som vår jämlike i anspråken på mänskliga rättigheter. Tar du upp den handske hon tappat, så är ju det gott och väl, men det kan hon ju i värsta fall göra lika gärna själv. Det är den ömsesidiga aktningen, parad med okonstlad hjärtlighet, som skapar möjligheterna till ett umgängesliv av det friska slag, som möter främlingen i Genève.
Beläget i själva hjärtat av Europa, är Schweiz mera isolerat från havet än något annat land i samma världsdel. Dess utrikespolitik är ock sedan länge mindre agressiv än de flesta andra staters och de inre angelägenheterna avvecklas efter rikets enkla konstitution utan partislitande strider. I sin egenskap av självfallet neutral mark har Schweiz med åren blivit en allt oftare uppsökt ort för internationella kongresser av skilda slag.
