En söndag hösten 18 - var jag kallad att besöka X-ö i Vänern. Då det krävde ett par timmars rodd att komma dit, skaffade jag en båt och begav mig åstad redan på lördags afton. Som jag icke var någon van roddare, blev det mig ett styvt arbete, helst som vinden låg ganska hårt emot. Rätt ofta lät jag årorna vila och spanade längtansfullt mot stranden, vilken dock i det längsta doldes av töcknet, som nu föll hastigt uppå.
Jag undrar, hos vem jag får bo, sade jag för mig själv; och då jag tänkte mig sannolikheten av att om en stund få tillsammans med vänner sitta ned vid ett dukat kaffebord i ett trevligt rum, där en munter brasa sprakade i spiseln, kände jag mig riktigt värmd och grep kraftigare tag om årorna. Då jag äntligen nått stranden och höll på att söka mig en landningsplats, fick jag syn på en man, vilken med en hurtighet, som icke sällan utmärker öboar, kom gående uppifrån ön.
- God afton! hälsade han.
- Jaså ni kommer nu. Jag skulle just gå ned för att möta.
Sedan vi hjälpts åt att draga upp båten, anträdde vi färden uppåt ön.
- Nå, hos vem får jag bo i natt? sporde jag.
- Jo, hos skepparen P., svarade min följeslagare.
- Hos skepparen P.!
- Ja, just hos honom.
- Men, vad vill det säga! Skepparen P. är ju en hatare av de troende och därtill en drinkare och slagskämpe.
- Ja, han var tyvärr icke utan orsak känd som sådan.
- Och jag skall bo där!
- Ja, det har blivit så ordnat.
Denna upplysning verkade icke mycket upplivande på mitt nedstämda sinne. Ehuru både trött och hungrig hade jag hellre velat gå tillbaka till båten för att ligga där över natten. Min följeslagare, som märkte min förlägenhet, skrattade helt gott och yttrade:
- Nå, jag må väl upplysa er om rätta förhållandet. Se det är nog så, att P. varit allt det där, som ni räknade upp, men han är det icke längre nu. Både han och hans hustru ha fått frid med Gud, men huru det har tillgått, skall jag lämna åt dem själva att berätta. Guds vägar äro i alla fall underliga.
Jag behöver väl knappast säga, att denna nya upplysning blev mig till stor hugnad. Jag påskyndade helt, ofrivilligt mina steg, glad i hågen att en angenäm afton väntade mig. Då vi efter en stund hunnit fram till skepparens stuga, var det redan mörkt. Vi stego in i förstugan, där min följeslagare efter åtskilligt trevande fann en dörr, vilken han öppnade och yttrade till mig;
- Var så god och stig in här så länge, jag går för att underrätta värdfolket om vår ankomst.
Det rum, i vilket jag nu befann mig, var en bild av själva trevnaden. Litet, men väl upplyst, enkelt, men smakfullt möblerat. På det lilla bordet vid soffan stod verkligen kaffebrickan, dukad för tre och i spiseln flammade brasan. Allt var således som jag tänkt mig det, medan jag ännu arbetade där ute bland vågorna. Jag slog mig ned i gungstolen och kände mig synnerligen förnöjd. Om några få sekunder öppnades dörren och en liten medelålders kvinna med det allra rundaste, fryntligaste och gladaste ansikte, jag någonsin sett, inträdde. Hon var också en av dessa kvinnor, vilkas språklådor, då de en gång öppnas, bjuda på ett aldrig sinande ordflöde.
»Välkommen, välkommen», började hon, »det var då för innerligt roligt att också vi få ta' emot en predikant en gång. Men se, det är nu första gången, så vi förstå oss inte så noga på, men han får väl vara så innerligt go' och ta't som vi har'et... Ja' ska säga, gubben min han har icke litet väntat på det här, han... Se han tycker fäll det ska' bli så innerligt roligt att ha någon att språka mä' di här dagarna... Men nu är fäll predikanten både trött och hungriger och kanske frusen mä'... Ja, ja, kaffet står färdigt, så det är bara te' å ta' fram'et... Var nu så go' å känn sig riktigt hemma... Jag kan tala om, att Gud han har gjort stor barmhärtighet med mig och min gubbe»... Då den goda madammen kommit in på detta allvarligare ämne, hejdades hon av sina tårar; och det var på sätt och vis väl, ty nu kunde även jag komma emellan med ett ord och åtminstone tacka för den hjärtliga välkomsthälsningen; men min goda värdinna hörde knappast därpå utan lämnade mig ensam och återvände om några ögonblick med kaffekannan och sin gubbe. Denne senare var ej fullt så språksam som sin kära hälft, men hälsade mig, även han, hjärtligt välkommen. Att min värd var sjöman, var ej synnerligt svårt att se. De väderbitna dragen vittnade om mer än en brottning med Vänerns stormar. Jag började känna mig mycket intresserad för denne man och väntade på tillfälle att få höra honom berätta om sin omvändelse. Men först skulle vi nu dricka kaffe. Vi kommo oss snart i ordning omkring det lilla bordet. Vår värdinna bjöd oss med den mest förekommande artighet att vi skulle »lägga oss i och doppa». Hon var åtminstone icke i någon som helst konversationsnöd, men med mig var det sämre beställt i det fallet. Jag ville gärna ha samtalet in på ett visst ämne, men kunde ej finna på någon riktig början. Försöksvis tillät jag mig anmärka: »Vännerna ha det så trevligt här». På detta utlåtande följde till obehaglig överraskning för mig själv en minuts absolut tystnad. Dess bättre varade denna tystnad icke så länge. Jag hann dock se, hur de båda makarnes blickar möttes likasom i en öm tacksägelse till Gud för hans nådefulla verk i deras hjärtan. Då bröts tystnaden av mannen själv, som yttrade:
- Ja, nog alltid ha vi det gott och äro mycket lyckliga, men ni må veta, att vårt hem har icke alltid varit, vad det nu är; ej heller ha vi själva alltid njutit den lycka, som nu så förljuvar vår samvaro. Vad mig beträffar, så har jag icke varit stort bättre än ett vilddjur.
- Nå ja, men nu säger du då alldeles för mycket, Herman, invände hustrun.
- Nej, icke alls för mycket, återtog mannen, och min gumma här, hon har nog fått sitta emellan mer än en gång, då jag låtit mig regeras av det onda. Hugg och slag ha oftast varit den lön, jag givit för all hennes omtanke om mig.
- Åh, inte har det varit så farligt heller, försäkrade madammen, jag har för resten ej alltid varit, som jag borde mot dig. Mer än en gång har jag nog förtjänt, vad jag fått, och i alla fall är det alltsammans så innerligt väl förlåtet.
- Ja, ja, det är nog så, men det är icke för mycket, att predikanten får höra, vilken en jag varit.
- Nå ja, det kan så vara, kanske han därigenom skall få så mycket större orsak att tacka Gud för vad du nu är.
- Alldeles säkert, inföll jag nu. Jag är mycket intresserad av att få höra om min gode värds omvändelse.
- Ja, må han då berätta och hålla predikanten sällskap, medan jag gör i ordning kvällsmaten - men glöm inte brasan, Herman, det säger jag, yttrade den goda madammen och lämnade rummet.
Då vi nu voro ensamma, tog min värd till orda och yttrade:
- Ni anmärkte, att vi ha det trevligt i vårt hem, och, som sagt, vi ha ju ingen orsak att klaga i det fallet; men nog ha vi sett, att vi likväl sakna något, som skulle göra hemmet dubbelt kärt. Jag menar barn. Vi ha dock varit bättre lottade i det fallet. Vi hade en dotter, som dog för något mer än ett år sedan. Hon var då sex år gammal, och ett snällare, lydigare och vackrare barn kan ej ha funnits på jorden. Men så älskade jag också henne över allt annat. Vid flera tillfällen hade jag henne med mig på skutan, då jag gjorde resor till närliggande hamnar. Ibland kunde det storma, så att skutan rullade rätt duktigt, men Vilma - så kallade jag henne efter min mormor, var aldrig rädd, utom en enda gång, då vi voro på väg till Vänersborg. Vi hade just kommit ut på Dalbosjön, då alla tecken tydde på en annalkande storm. Ett becksvart moln höjde sig vid horisonten och steg med blixtar och dån allt högre och högre på fästet. Då vi redan hade känningar av ovädret, rådgjorde jag med mina karlar om att avbryta resan och gå in i en sydväst om oss liggande hamn. Detta rådde de mig att göra och jag, beslöt att följa deras råd. Vilma tillsade jag att gå ner i hytten och lägga sig men, hon bad så bevekande att få stanna hos mig på däck, att jag ej kunde neka henne det. Jag gick till rodret och kommenderade med hög röst: »Klart att vända!» Skotarna lossades och några sekunder slogo och fladdrade seglen våldsamt, men fylldes snart åter och vi styrde mot land. Detta var ock hög tid, ty om några få minuter bröt ovädret löst över våra huvuden. Som vi dock hade blott en halv timmes väg till hamn, voro vi snart utom all fara.
Emellertid kunde jag redan följande dag fortsätta till Vänersborg och därifrån åter hem. Hela resan måtte dock ej ha bekommit flickan så väl, ty den första natten efter vår hemkomst sov hon oroligt. Min hustru hörde henne flera gångar utropa i sömnen: »Klart att vända»! Mitt kommandorop vid det kritiska tillfället hade visst gjort intryck på henne. Vilma vart allvarsamt sjuk men tillfrisknade dess bättre snart åter. Emellertid blev hon sig aldrig mera riktigt lik. Med andra barn lekte hon sällan, men fann däremot ett sällsamt nöje uti att samtala med mig om min skuta och mina resor med den. På hennes enträgna bön förfärdigade jag åt henne en egen liten segelbåt, vars manövrering i en liten vattendamm härutanför skänkte henne en ofantlig tillfredsställelse. I alla lägen hade hon blott ett kommandoord: »Klart att vända»!
Så en lördagsafton - jag hade på förmiddagen kommit hem från en resa till Lidköping - skulle här bli sammankomst med predikan ett stycke ned i byn. Jag förstod, att min hustru gärna ville gå dit, men jag hade beslutat att vägra henne. Emellertid kom jag snart underfund med att hon, sedan hon dukat kvällsbordet och bäddat åt oss alla, helt enkelt givit sig av utan att fråga mig. Mitt raseri häröver kände, inga gränser och jag beslöt att hämnas. Jag tillsade Vilma att gå till sängs i kammaren och inväntade så min hustru i köket. Då hon kom hem, frågade jag henne först, var hon varit, varpå hon utan omsvep svarade att hon varit på bönemöte. Jag började då att överösa henne med en rad av otidigheter och kastade därefter i mitt ursinne omkull henne och började misshandla henne. Hon blev ej ond och gjorde intet motstånd; men, medan hon med händerna sökte skydda sitt ansikte, sade hon: »Herman, du kan banna, du kan slå, du kan döda mig, men jag förlåter dig, såsom jag vet, att Gud gör det.» Detta svar på min omänsklighet kom oväntat. Så hade min hustru ej talat förr. Som en blixt kom det för mig, att hon hade kanske blivit, vad man kallade, omvänd till Gud. Att människor i verkligheten kunde bliva detta, hade jag aldrig sökt motsäga. Det var nu precis som om en röst sagt mig. »Ve dig, du misshandlar ett Guds barn!» Jag erfor med ens en oförklarlig bävan, som uppfyllde hela min själ. Med skam och blygsel lämnade jag min hustru och gick upp på loftet för att sova. Men den natten blev det ingen sömn av. »Jag förlåter dig, såsom jag vet, att Gud gör det.» Dessa ord ringde mig i öronen. Skulle Gud ha någon skonsamhet med mig, som aldrig ödmjukat mig inför honom? Härpå följde en självförebråelse utan like. Mina synder stodo framför mig, flera än de kunde räknas. Jag kände, att jag var en syndare och den störste bland sådana. Med psalmisten kan jag nu säga: »Dödens band omvärvde mig och dödsrikets kval hade kommit över mig. Jag var kommen i nöd och jämmer.» Det blev en förfärlig dag för mig, den söndag, som nu inbröt. Att se min hustru i ansiktet föreföll mig omöjligt, och på hela förmiddagen talade jag ej till henne, På eftermiddagen skulle åter bli sammankomst i byn, och jag förstod, att min hustru även nu önskade vara med, och denna gång beslöt jag lova henne, ja, uppmana henne att gå, vilket jag även gjorde. Hon blev glad, tackade vänligt och gick. Vilma skulle dock stanna hemma hos mig. Då min hustru gått, satte jag mig vid fönstret, som jag lät vara öppet åt gården, där min flicka lekte med sin båt i dammen.
Jag försjönk nu i smärtsamma grubblerier över mitt eländiga liv, som jag så länge fört i svordom och dryckenskap. Det började bli mig klart, att jag höll på att störta mig i fördärv. Mörka, hotande moln uppstego framför mig och - jag greps av en tanke på frälsning. Just som min själ var som mest nedtryckt av bedrövelse, hörde jag Vilma ropa sitt barnsliga och muntra »Klart att vända». Det var för underligt, vad hennes ord denna gång gjorde för ett intryck på mig. Med ens kom jag ihåg den där aftonen, när vi voro på väg till Vänersborg, och jag tyckte mig nu andligen befinna mig i samma belägenhet som då kroppsligen. »Klart att vända»! Fanns där då någon hamn i närheten, som erbjöde skydd för min hotade och bävande ande? Tänk om någon i detta ögonblick med kraft hade pekat på, Guds lamm för mig!
Men vad! Jag hade hitintills ej lagt märke till, att därute i naturen förbereddes samma uppror, som redan stormade i min själ. Dagen hade varit varm och det åskväder, man redan på förmiddagen förespått, var i hastigt annalkande. Blixtar korsade rymden och ett dovt buller började höras i fjärran. Jag kallade genast in Vilma och satte henne på mitt knä invid fönstret. Det storslaget allvarliga naturskådespelet gjorde intryck på flickan. Med sina stora, mörka ögon blickade hon upp mot himlavalvet, där de täta blixtarna alltjämt genombröto molnen.
Just nu kom det för mig, att jag borde gå ned till källan efter ett ämbar vatten, innan regnet kom. Vilma bad att få följa, vilket hon även fick. Jag tog ett ämbar och gav Vilma sin egen lilla kruka, med vilken hon många gånger förr följt mig till källan efter vatten. Åskans dunder var nu alldeles över våra huvuden och stora regndroppar började falla. Skyndsamt fyllde jag först mitt ämbar och sedan Vilmas lilla kruka. »Nu skynda vi oss in, Vilma,» yttrade jag. »Klart att vända» sade flickan på sitt eget muntra sätt och böjde sig för att fatta krukan, men i samma sekund bländades mina ögon av en intensiv blixt och omedelbart därpå följde en den väldigaste åskknall, jag någonsin hört i mitt liv. Jag nästan segnade till marken under det förskräckliga lufttrycket. Då jag vände mig om, så - o, Gud - där låg mitt barn träffat, dödat av blixten. Jag släppte ämbaret och lyfte henne upp i mina armar, vilka skälvde av rörelse. Hennes ögon voro slutna såsom till sömn. Jag bar henne in och lade henne på sängen. Därute flöt regnet i strömmar, blixtarna fortforo att genomkorsa rymden och åskans dunder skakade nejden. Jag var ej förskräckt, där jag satt med Vilmas hand i min och såg in i hennes likasom förklarade anlete, men jag var tillintetgjord under tyngden av denna hemsökelse. »O Gud», suckade jag, »skulle så hårt jag straffas.»
»Klart att vända»! Ja, så voro hennes sista ord, och nog hade hon klart, men huru var det för mig. Jag fattade hela denna händelse som ett oemotståndligt »klart att vända», mig tillropat av Gud själv, och från denna stund vände jag genom Guds nåd bort ifrån mina synders väg.
Då min hustru kom hem och fick del av den sorg, som drabbat vårt hem, blev även hon djupt förkrossad, men tycktes likväl av sin nyvunna tro få kraft att med tålamod bära prövningen. Hennes glädje över min kort därpå inträffade pånyttfödelse blev ock till stor lindring i sorgen.
Här slutade min värd sin berättelse, till vilken jag lyssnat med alltjämt stigande inträsse, men när nu »mor själv» kom in och bjöd på kvällsmat - hade vi glömt brasan.
Luften kall och dagen lång,
Skog jag haft att vandra,
Kappsäck i min ena hand,
Lutan i min andra.
Lutan trött vid strängalåt,
Själv ock trött vid snödjup stråt
Vila gott jag unnar
Lutan och min Gunnar.
Till en smula förströelse i ensamheten hade Gunnar Ekner skapat till denna parodi på »harpolekarens» vackra kväde i »Vapensmeden». Dryga två mil voro tillryggalagda, stundom över nära nog stiglös mark, och snön hade överallt legat tillräckligt djupt för att göra vandringen dubbelt mödosam. Förplägningen under dagen hade ock varit anmärkningsvärt knapp, vadan trötthet och hunger i förening bidragit att ge den eljest raka och spänstiga gestalten ett något tryckt och slappt uttryck. Ryggen var böjd och stegen osäkra. Den senaste hälften av den nu tillryggalagda vägen hade gått genom dyster barrskog. Stigen, där denna ens var märkbar, slingrade sig fram mellan de grova trädstammarna, vars knotiga, kvistrika grenar uppburo massor av det senaste rika snöfallet, Då och då kunde någon framsvepande vindil lindrigt skaka en gren alldeles över vandrarens huvud, varigenom till föga behag för denne en hel liten snödriva överhöljde honom. Äntligen tycktes några nyanser i själva trädslagen ävensom spår av röjande och odlande människohand förråda närheten av samhälle.
Så var det ock. Framför vår ensamme vandrare låg ej långt från Vänern X-bro glasbruk med dess enkla men tilltalande arbetarbostäder. I stället för att - såsom man kunnat vänta - påskynda sina steg vid åsynen av målet för sin vandring stannade Gunnar Ekner i stilla vemodigt betraktande av det, t. o. m. i sin vinterskrud, pittoreska samhället. Ja, än mer, han började se sig om efter någon lämplig sittplats, och då sådan tillföljd av de allt övertäckande snödrivorna ej gavs i närheten, beredde han sig av sin egen kappsäck en tillfällig sittplats, just där han stod.
Det var tydligen mycket allvarliga tankar, som välvde sig inom den unge mannens hjärta och huvud. En bekymrens skugga bredde sig över det eljest öppna och hjärtevinnande ansiktet.
Gunnar var 25 år redan. I blott trenne år hade han levat en sann kristens liv. Lik en molnstrimma över annars solljus himmel hade under dessa lyckliga år följt honom grämelsen över att han tillät så lång tid förflyta i de världsliga nöjenas inträsse. Snart nog efter sin omvändelse erfor Ekner en stark åtrå efter att för andra förkunna det glada budskap, varigenom han själv blivit en annan och en lyckligare människa. Denna åtrå växte starkare, allt efter som tiden skred. Endast synen på egen ovärdighet och den ringa tron på egen förmåga förmådde till en tid hålla honom tillbaka från att följa sitt hjärtas allt starkare drift att gå ut och vinna. själar för Gud. Slutligen övervann han dock alla betänkligheter och begav sig ut, en arbetare på Guds åkerfält. Väl ett helt år hade han nu med tal, med sång till lutan och med husbesök missionerat å skilda platser i sitt län. Någon församlings eller missionsstyrelses kallelse eller bemyndigande och därmed garanterat underhåll ägde han ej. Hans arbete hade bedrivits mera i det undangömda, och om den sinnrikare organisationen av missionsverksamhet hade han liten eller ingen vetskap. Där på orten var för övrigt organisationen i förevarande fall ännu i allmänhet tämligen okänd. Kärleken till Gud och själar var allena den makt, som tvingade honom till arbetet.
Emellertid var ännu ej föremålet för hans själs djupaste trängtan hunnet - det att se som en frukt av arbetet, en själ vunnen för Gud. Tanken på, att ett års verksamhet bedrivits utan någon synbar frukt började allvarligt bekymra honom; och - vad värre var - hans tro på sin kallelse började hårt ansättas av tvivlet. Egentligen hade han hitintills icke någonsin varit så orubbat viss om att hans framtida kallelse vore predikantens. Han väntade själars frälsning såsom Herren Guds svar på hans fråga: »Vad vill du jag skall göra?»
Hans längtan efter glädjen av en själs omvändelse hade de senaste dagarne börjat taga karaktären av ett riktigt lidande. »Gud», så hade han ofta suckat för sig själv, »giv mig själars frälsning, annars blir jag förtvivlad.»
Någon resplan med på förhand utlysta sammankomster hade han ej för sig. Sådant var förr mindre vanligt. Han hade trott det vara i överensstämmelse med sin mästares vilja att tåga till X-bro glasbruk, och därför gick han dit. Då itu skogen slöt, och det lilla samhället låg där framför honom i vintersolens väna belysning, blev han rov för en den allra mäktigaste trånad att just här uppnå målet för sina ivrigaste önskningar.
Då han satt sig ned på sin kappsäck, drog han fram sin fickbibel för att, som han ofta plägade, låta den falla upp av sig själv, varvid han ville taga till sig de första ord, på vilka hans blickar föllo. Dessa ord blevo denna gång följande ur 5 Mos. 33: 34. »Välsignad med barn blive Aser.» Då han vid första ögonblicket icke var i stånd att se, huru detta ställe hade det ringaste att skaffa med hans belägenhet, var han nära att göra om »experimentet» en andra gång för bättre lycka. Men plötsligt grep honom en tanke: Skulle kanske Gud ämna välsigna honom med barn, andliga barn, födda genom evangelium! Stärkt av bibelstället reste han sig, såg sig ett ögonblick omkring, varpå han knäbbjde i drivan och sträckte sina händer mot höjden i en innerlig bön.
*
Ehuru redan första dagarna i december hade ännu ej tillräckligt stark köld inträtt för att islägga Vänerns, Sveriges största insjös böljor, och då nu mot aftonen en våldsam nordostlig storm uppstått, började dessa, jagande varandra, vräka mot X-bro strand. Därute ungefär en fjärdedels mil från stranden kämpade skeppar Klang och hans män en hård kamp mot elementen, Skutan hade sprungit läck, och sedan man nu satt kurs rakt mot X-bro, gällde det att med användande av all energi och all manövreringsskicklighet hinna fram, innan skutan icke längre kunde hållas över vattenytan. Läget var kritiskt nog, och de tre männens väderbitna ansikten uttryckte allvarlig beslutsamhet att anstränga sig till det yttersta.
Dess bättre kröntes ock deras bemödande med framgång, och just i »sista stund» satte de sina fötter på »terra firma», sedan de fört sin bräckliga farkost i hamn. De tre männen, skepparen och hans son samt en yngling, barnfödd vid bruket, drogo sig sakta upp mot arbetarebostäderna. Till sin förundran funno de å flera av dessa dörrarna stängda och folket borta. En ensam gammal man, som de sporde om orsaken härtill, upplyste, att folket gått »man ur huse» till glasblåsarförmannen Klangs bostad för att övervara en bönestund, till vilken en nyanländ kolportör där sammankallat. Männen fortsatte då dit.
Glasblåsarförmannen Klang och hans hustru voro det lilla samhällets enda »läsare», och i deras hem mottogos då och då för övrigt ytterst sällan anländande »kolportörer». Att anordna en sammankomst krävde i det tätt bebodda samhället ingen vidlyftig annonsering. I en handvändning var en sådan bekantgjord.
Det kunde åtminstone se ut, som om man gått »man ur huse», ty förman Klangs bostad, bestående av rum och kök, var, likasom ock förstugan, överfylld av deltagare. Inför den lyssnande skaran talade Gunnar Ekner, talade såsom den, vilken för stunden glömt allt annat för detta enda, detta stora - själar för Gud! Och sådant tal brukar sällan förfela sitt ändamål. Glödande varma, födda ur överfyllda hjärtan, skuro sanningarna igenom märg och ben på flera av de församlade åhörarne; och vid talets slut kändes likasom i luften att »något var i görningen». Den heliga glöd, som strömmat från talarens läppar, hade på ett synnerligt sätt väckt hunger efter själars frälsning även hos husfadern på stället. Medan tårarna strömmade utför hans kinder, anropade denne Gud om barmhärtighet över alla, som levde i sina synder Sist bad han sin himmelske fader hålla en beskyddande hand över sin broder skepparen, »som» tilllade han, »kanske i detta nu brottas med storm och vågor».
Brodern skepparen och hans son hade hela tiden stått i förstugan, av trängseln hindrade att komma längre. Varje ord hade emellertid trängt till deras öron, och alla tre tyckte det vara så sällsamt, att efter det de alldeles nyss sett döden i ansiktet finna sig inom hörhåll för en förkunnelse som, minnande om dödens visshet, hänvisar till honom, som borttager dödens räddhåga och meddelar liv och oförgänglighet åt den som tror. Vid det han sedan hörde sig ihågkommas av sin bror i hans bön, kände skeppar Klang sitt hjärta gripas av en mäktig rörelse. Medan stora tårar glänste på hans grova kind, trängde han sig in och fram till det lilla bord, varest hans broder, glasblåsaren, och predikant Ekner hade tagit plats; och härpå följde en av dessa scener, som utgöra människors förundran och änglars fröjd - en syndares sinnesändring och tro.
Gunnar Ekner hade fått inseglet på sin kallelse, hans framtidsbana var honom utstakad, och han gladdes outsägligt.
*
Det är femton år senare och predikanten Ekners fyrtioårsdag. Han tror sig veta, att en hel del vänner och trosfränder ha för avsikt att längre fram på dagen besöka honom med anledning av dagens betydelse, och därför är han redan tidigt på morgonen ivrigt sysselsatt på sitt rum med att fullborda en rapport om sin verksamhet det senaste kvartalet. Rapporten skulle vara inne hos den missionsstyrelse, han tjänte, till ett dess förestående sammanträde. Han hade just nu framför sig en tabell, varå han haft att ifylla en del kolumner avsedda en för antalet hållna möten, en annan för mängden av utdelade traktater, en tredje för huru många husbesök, som gjorts o. s. v.
Tabellen som sådan var på styrelsens initiativ tryckt och resepredikanten tillställd i och för ifyllning.
Ekner lade den nu färdiga tablån ifrån sig, lutade sig för några ögonblick tillbaka i stolen och stickade tungt.
»Ack, detta räknande och rapporterande», sade han tyst för sig, »och allt detta schematiserande av arbetet. Gud give att det icke försvagade vår blick på vårt verkliga mål: själar för Gud! Det är dock ytterst inför dig, o fader, jag har att stånda för huru jag handhaft mitt fögderi. Inför dig gäller ej tabeller, du ser ej till arbetets summa, du ser till hjärtat och syftet.»
Stilla vandrade hans tankar tillbaka till den första tiden då han, så att säga, tog sin själ i sin hand och begav sig åstad, knappast redovisningsskyldig för någon annan än Gud och sitt samvete, och då hjärta och hjärna främst av allt upptogos av trånaden efter syndares frälsning, och då större fröjd ej gavs än syndares tårar vid försonarens kors.
Så leddes hans betraktelse in på det starkt utvecklade styrelse- och kommittéväsende, varmed han sedermera så småningom kommit i beröring ävensom en hel del organisationsformer för övrigt. Han granskade dem omsorgsfullt och tyckte sig se en hel del förhållanden som gjorde dessa former nödvändiga. Han lutade pannan i sina sammanknäppta händer och suckade: »Bra allt det där, men, o Gud, giv, oss liv, rikare, varmare liv i formerna.»
Dagens post vart inlämnad och visade sig antagligen på grund av dagens betydelse vara särdeles riklig. Resepredikanten grep luntan och tillägnade sig vad som kunde anses vara av mera avgjord vikt, det övriga, tydligen mestadels gratulationsbrev, sköts åt sidan för närmare påseende sedan. Ett av dessa brev var från den nu åldrige skeppare Klang.
De uppvaktande vännerna började infinna sig i ganska stort antal. Blommor och presenter hade i stor mängd inkommit till »fyrtioåringen», och hade all grannlåten placerats å ett enda bord. Man fäste sig vid, att mitt uppe i den största och vackraste blombuketten var instucket ett brev, vars utanskrift tycktes vara utförd med grov och för skrivning mycket ovan hand. Det var skeppar Klangs brev.
Ett ombud från missionsstyrelsen var närvarande vid högtidsfästen och föreläste en av styrelsen utfärdad lyckönskningsskrivelse, vari till fyrtioåringen framfördes ett varmt tack för all den osparda möda, varmed han ägnat sig åt sitt kall såsom styrelsens arbetare. Några smärre föreningar voro ock representerade genom ombud, skrivelser och gåvor. Även en nykterhetsorganisation, som återupprepade fall sett sig betjänad av jubilaren, ville uttrycka sin varma erkänsla och lyckönskan.
Efter de många, långa och mer eller mindre frasrika talen framträdde fyrtioåringen själv och tog till orda.
Han vore, sade han, mycket angenämt berörd av all den vänlighet, för vilken han i dag varit föremål. Den rikedom av gåvor och lyckönskningsskrivelser, som han uppvaktats med, ville han städse förvara i kär hågkomst, men han önskade bedja de närvarande att ej taga illa upp, då han försäkrade, det av alltsammans hade detta - han fattade skeppar Klangs brev - gjort det djupaste intrycket på honom.
Talaren bad nu om tillstånd att få föreläsa brevets innehåll. Detta medgavs med nöje. Skepparen skriver, att han sport, det predikanten i dag fyllde 40 år. »Gåvor har jag inga», säger den gamle, »och att skriva vackra ord har jag ej lärt, men mottag i alla fall ett innerligt tack för den stund Gud gav dig, käre broder, nåd att leda mig till frälsarens fötter. Jag har sedan den stunden dagligen fröjdats i min himmelske faders gemenskap, och min lycka däröver finner jag ej ord att uttrycka.» Gunnar Ekner vek samman brevet och lade det ifrån sig.
- Mina bröder, yttrade han, stort är för mig på denna högtidsdag att äga vänners kärlek och sympati, ännu större är att äga min styrelses varma erkännande och oinskränkt förtroende, mer, störst är vittnesbördet om frälsta syndares fröjd i Gud.
Bröder! Huru vi än organisera och konstituera oss, så låt oss ej glömma att fullt klart se framför oss vår stora uppgift: Själar för Gud!
Ja, så tänkte Tekla Dalström, då hon efter två års bortavaro återkommit till hemmet och nu satt en stilla söndagseftermiddag i den kammare, som hon från barndomen fått kalla sin egen. Dagen förut hade hon anlänt hem från Göteborg, där hon vistats hos släktingar. Vid stationen hade hon hämtats av kusken Karlgren, samme Karlgren, som skjutsade henne till stationen, då hon reste, och som tjänat hos hennes far i åtta år. Och gamla »Bruno», trotjänaren, som ur Teklas hand fått så mången »godbit», då hon var blott en liten flicka, han stod nu förspänd den gamla välbekanta trillan, färdig att i »sträck» föra Tekla hem till hennes faders gård. Hemma vid grinden hade gamle »Tom» mött, morrat litet till att börja med, men sedan hade han under Teklas smekningar och vänliga tilltal viftat med svansen, krupit till hennes fötter och - känt igen henne.
Och far och mor sedan! Den förre var sig då så precis lik; den senare hade nog åldrats litet, men var ju ändå samma kära, älskade mamma, då hon nu sprang emot sin dotter, slöt henne i famn och kramade och klappade, tills pappa Dalström fann sig föranlåten anmärka, att även han borde ha rätt att få hälsa Tekla välkommen hem. Bror Albin var från början något blyg för sin »fina syster» och visste knappt, om han skulle kunna kalla henne »du». Brita, tjänarinna i huset sedan många år, höll sig avsiktligt på avstånd tills senare på aftonen, då hon gjorde sig en extra resa upp till Tekla på hennes kammare enkom för att få hälsa henne välkommen hem och med sin kända talförhet fråga om allt och tala om allt.
Ja, så hade hon blivit mottagen, välkomnad och omhuldad på allt sätt. Hela söndagsförmiddagen hade hon måst berätta för sina föräldrar nästan allt, vad hon mindes från sin vistelse hos morbror och moster i Göteborg. Efter middagen hade hon känt sig trött och dragit sig tillbaka till sin kammare, där hon överlämnade sig åt betraktelser av flydda tider. I kammaren var sig allting likt, och i familjens album, som hade sin plats däruppe, hade blott kommit ett enda nytt fotografi och det var av henne själv, som hon sänt hem från Göteborg. Då hon blickade ut igenom fönstret, mötte henne samma föremål som förr. De röda uthuslängorna, den gräsbevuxna källaren och brunnen med den långa hon bredvid, varur kreaturen brukade dricka vatten. Allt, allt var sig likt: Föräldrar, tjänstefolk och egendom. Och dock - hon kände det så annorlunda, nu mot förr. Föräldrar, broder och tjänstefolk tyckte också, att hon var så annorlunda nu mot förr
*
Åsvalla var icke en bland de största byar, fastän icke precis bland de minsta heller. Det fanns i alla fall en rätt stor skara ungdom där, och åsvallaungdomen ville i likhet med all annan ungdom ha roligt, men ifråga om sättet att söka sin glädje var ungdomen här såsom mångenstädes delad i tvänne grupper, av vilka den ena hade sin glädje i lekar och nöjen och den andra hade sin i gudsfruktan och missionsverksamhet. För båda grupperna var söndagsafton den stund, då det bäst lämpade sig att komma tillsammans. Så ock i dag. Vid byns dansbana var redan en skara samlad, mestadels ynglingar.
- Ha ni reda på att Tekla Dalström kommit hem? sporde en av dessa sina kamrater.
- Nej, det ha vi icke, men det vore då riktigt livat, svarade en annan, då kommer hon förstås hit i kväll alldeles som förr - och pass på, gossar, om inte jag kniper mig första valsen med henne.
- Du, nej du kniper inte dit, för då kniper jag dig för näsan, yttrade den förste, i kväll är det jag, som öppnar dansen och det med Tekla.
- Hå hå, gossar, inföll en tredje, jag tänker ni knipa så lagom båda två. Har jag hört rätt, så har Tekla blivit läsare, och då vill jag bli som en »gröngöling», om hon inte i det här laget sitter hos Statar-Per och tar upp kollekt för kineserna.
- Tekla blivit läsare! Hon, den livade och trevliga jäntan skulle hädanefter gå på bönemötena hos Statar-Per. Det vill jag se först, innan jag tror.
- Nå ja, det skall väl snart spörjas. Är det ingen sanning, då kommer hon naturligtvis hit, men är det däremot sant, vad ryktet säger, då få vi icke se en skymt av henne här mera.
- Låt det vara hur det vill, så börja vi dansa nu.
- Hur har ni det med stråken, Hill?
Gamle Hill, fiolspelare på danser sedan många år, spelade upp och så var dansen i full gång.
Hos Persons, ett statfolk i byn, var utlyst att hållas ett möte för troende ungdom. Rätt många hade redan anlänt, men då den för mötets början bestämda tiden ej var inne, språkade man fritt.
- Besannar sig ryktet, yttrade mötets ledare, en ung man, så kunna vi vänta främmande på vårt möte i kväll.
- Vem då? sporde de övriga.
- Jo, Tekla Dalström har såsom I kanske veten kommit hem från Göteborg, och det påstås, att hon där skall ha blivit en kristen.
- Kan det vara möjligt! utropade en av kvinnorna, hon, dansernas firade tärna, blivit frälst!
- Icke vore väl det så underligt, menade ledaren, nog har Gud frälst män och kvinnor, om vilka man haft mindre hopp än om Tekla.
- Ja visserligen, men jag har ändå svårt att fatta, att just Tekla blivit ett Guds barn.
- Det kan så vara, återtog ledaren, men jag tänker, det skall bli mindre svårt att fatta, då vi ha henne ibland oss och få höra det av hennes egen mun.
- Ja, tänk om hon komme hit, vad det vore trevligt!
- Ja, är det sant, att hon blivit omvänd, då kommer hon säkert, för så vitt hon fått veta om vårt möte - men huru som helst, så få vi nu lov att börja.
Några sekunder därefter hade de närvarande förenat sina röster i en glad sång om sin Frälsare.
Så hade var och en av de båda ungdomsgrupperna börjat på sitt håll - den ena sin dans och den andra sitt bönemöte, och på båda ställena väntade man Tekla.
*
Då Tekla vilat middag och med den övriga familjen samlats för att dricka eftermiddagskaffe, yttrade bror Albin, som nu blivit litet djärvare mot sin »fina syster»: »Du glömmer väl inte dansen, Tekla. Den hålles ännu varje söndagskväll och på samma ställe, som när du var hemma förr, du följer väl med?»
- Nej, Albin, det gör jag icke, svarade Tekla, som nu för första gången efter hemkomsten öppet bekände sin tro, dylika nöjen ha icke längre något behag för mig. Jag är nu ett Guds barn.
Teklas föräldrar hörde denna bekännelse utan att bliva överraskade, ty de hade ju förut ryktesvis sport om dotterns omvändelse och sedan hennes hemkomst märkt, att hon var »så annorlunda nu mot förr».
Ehuru icke själva frigjorda i Kristus, voro de dock för mycket vakna över livets allvar för att känna ledsnad över dotterns omvändelse. Tvärtom fick mamma Dalström bråttom att med förklädessnibben torka bort en tår ur vardera ögat, och pappa tog sin flicka i famn, snyftade och sade:
- Jaså, Tekla lilla, du har blivit omvänd till Gud. Jaha, mitt barn, du vet, att du har din frihet hemma hos oss. Gud välsigne dig! Bed för oss med, det behövs nog.
- Ja, pappa, varje dag beder jag till Gud för er alla.
Albin, som såg saken från en annan synpunkt, menade, »att det här kommer nog inte ungdomen i byn att tycka om».
- Det kan ej hjälpas, svarade Tekla, men jag hoppas, att det väl alltid finnes någon ungdom, som vill kännas vid mig också.
- Ja, det har du så rätt i, upplyste Albin, det gör det visst och de ha bönemöte hos Statar-Per i kväll.
- Ha de! utropade Tekla och ställde kaffekoppen hastigt ifrån sig, synbarligen glad över denna underrättelse
- Ja, och om jag ej misstager mig, så skola de börja i det här laget.
- Snälla mamma, då får jag gå dit, bad Tekla och fattade sin mors båda händer mellan sina.
- Det får du visst, mitt barn, lovade modern, bara du kommer hem igen som en snäll flicka.
- Ja, alldeles säkert, mamma.
- Och jag skall också komma hem som en snäll gosse, mamma, skämtade Albin.
- Du, din sprättfägel, kunde gärna hålla dig hemma, eller också gå med Tekla på bönemötet, det tycker jag, sade mor Dalström.
- Jag på bönemötet! Där skalle jag känna mig som fisk på landbacken,
- Ja, det tror jag dig om, din vildbasare.
Albin, som kände sig smickrad av den senaste benämningen, gnuggade belåtet sina händer och skyndade till dansbanan.
Tekla var innan kort på väg till ungdomsmötet. Då hon kom till vägskälet, där hon hade att taga av till vänster för att komma till statare Persons stuga, stannade hon några ögonblick och tänkte på huru ofta hon förr gick förbi denna plats på väg till dansbanan. »Så annorlunda nu mot förr.»
Då Tekla trädde in på ungdomsmötet, hade de där församlade nyss avslutat första sången. Mötets ledare gick henne till mötes, räckte henne handen och yttrade:
- Så oväntat, att Tekla - jag menar, att fröken Tekla kommer till oss. Var så innerligt välkommen emellertid!
- Fröken Tekla kommer icke till er, men syster Tekla kommer för att hädanefter alltid vara bland er, svarade den unga kvinnan.
- Ja, ja, Tekla är välkommen, ropade alla, och en var försökte nu komma åt att trycka hennes hand. Själva samtals- och bönemötet, som nu vidtog, fick en ovanligt fri och glättig karaktär. Tekla lärde sina nya vänner en del vackra sånger, som hon medfört från Göteborg. Dessutom bragte Tekla på tal frågan om hednamissionen och »vad de troende i Åsvalla kunde göra för den». Detta hade till följd, att, innan mötet upplöstes, stod Tekla själv i spetsen för en syförening, som skulle ha sitt första arbetsmöte hos förvaltare Dalströms.
När ungdomsmötet avslöts, var klockan redan över elva och vännerna gingo ut i den svalkande och sköna sommarnatten, mera upplivade än de varit på länge.
Då de kommo till byvägen, stötte de samman med några ungdomar, som voro på hemväg från dansbanan, och då dessa senare hunnit förbi, yttrade bland dem en av flickorna:
- Såg ni Tekla Dalström.
- Ja, svarade de övriga, men hon såg ut »så annorlunda nu mot förr».
