Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man ej såg någon rörelse. Eller det var alt detta
tillsammans med intrycket af det nordiska
kvinnoöde, som Aho skildrat i Ellis sorgbundna,
undergifna och melankoliska saga.
Elli är nämligen den kvinna i norden, hvars
bild möter oss icke i den hemska, kraftmättade
sagan, där forntidens mörka kvinnogestalter taga
sig en blodig hämd för de tunga dagarnas sorg.
Hon är jungfrun, om hvilken visan säger att
jungfrun hon skulle sig till ottesången gå,
tiden görs mig lång.
Så gick hon den vägen, åt höga bärget låg.
Men jag vet, att sorgen är tung.
Men jungfrun, som satt i bärget och födde
bärgakungen söner och döttrar, längtande ut till
ljuset och människorna, så som hon förr drogs in
i bärget, mot det dunkla, det okända, hon har i
våra dagar blifvit den unga kvinnan, som i
ungdomen gifter sig på sina föräldrars önskan och
som brud gråter i släden, hvilken förbi
öfversnöade gärdsgårdar och mager tallskog för henne bort
till det hem, där hon känner, att lifvet icke
möter henne med rosenröda vingar, på hvilka hon
skall bäras lätt och mildt, utan där hennes
förhoppningar och minnen, glädje och lefnadslycka
skola förtvina utan sol.
Men äfven därinne klinga högre än förr
hennes lifs båda omkväden: „Tidcn görs mig lång",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>