Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I alla dikterna ifrån hafvet, som bära titeln
»Skärgårdsminnen", är det egentligen den obändiga
lifslusten han genomgående besjunger.
Han prisade icke sin lyckas gunst,
att hamnen han nått i tid;
han bytt mot irrfärd i dimma och dunst
sin dåsiga godtköpsfrid.
Och han besjunger stormen i verser, som äro
så energiskt vackra, att de nästan bli felfria,
något som med Tavaststjernas verser från denna tid
ej alltid är så säkert. Man behöfver blott läsa
den nyss citerade:
Kom ut till mig för att lära
hur bojor bräckas, och lef!
Jag sjunger din moders ära,
naturens, som främling blef.
Jag rensar från kvalmet och kväfvet
en pestsmittad, sjuklig värld,
det fria, oändliga hafvet
är min och är hälsans härd.
Det är opposition i dessa dikter,
undantagsmänniskans opposition mot hvardagligheten, dikter
af en människa, hos hvilken hvarje steg ute i
lifvet äggar kamplusten. Hans hat mot medelmåttan
är gränslöst, och det tager sig ett slående uttryck
i den lilla dikt, där han liknar människorna vid
flugor. De äro som flugor, säger Tavaststjerna,
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>