Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Stackars min styfsinta gosse, säger den gamla
modern med tårar i rösten. Hon kysser honom på
pannan och blandar den återhållna ömhetens tårar
med andra fulla af lidelse och bitter förödmjukelse.
Och i detta ögonblick tittar höstsolen fram mellan
en bredbladig fikus och en stel kaktus", — dessa
oåtkomligt ståtliga växter, hvilka växa raka eller
taggiga, utan att rätta sig efter de öfriga
prydnadsväxternas form. — —
Det är emellertid tydligt att lille Karl, som
jag hittils uttryckt mig, icke längre går igen som
förr i Tavaststjernas författarskap. Gosselynnet
har försvunnit och en bitter missräkning liar tagit
förhoppningarnas plats. Men missräkningen står
där icke ensam och skärande. Den går sida vid
sida med sträfvandet efter harmoni med sig själf
och världen, och det fins arbeten af Tavaststjerna,
präglade af en manlig och stolt resignation, som
ibland kan komma läsaren att tro, att denna
oroliga natur vunnit fullkomlig andlig jämvikt nu
och för alltid. Det är dessa båda makter,
missräkningens och resignationens, hvilka brottas inom
hpnom och bådadera hafva lämnat spår efter sig i
hans dikter af senare år.
Det är ingen leksak för en diktare af
Tavaststjernas temperament att finna den slutliga ro
i sitt förhållande till världen, som människan
aldrig kan upphöra att söka. Det är intet lekvärk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>