Min samtids smärta, Frida, vill jag bränna
in i mitt hjärta med ett järn av stål.
Skall ock ej jag ett grand av ångest känna,
där lugn jag vandrar vid det vilda bål.
Förr kunde jag i vemodstankar stanna
med nedböjd panna
invid en asp som skälvde litet granna.
Nu står jag kall inför en jord som lågar.
Var är mitt hjärta, Frida, säg! jag frågar?
