Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då hon torkat af bordet och gnidit på ett par
ölringar, som segerrikt motstodo alla hennes
ansträngningar, satte hon brickan framför honom,
smålog och visade sina hvita tänder.
»Kaffet är alldeles nykokt!» sade hon, som
om hon velat låta honom förstå, att en särskild
ära vederfarits honom.
Därefter tog hon i förbifarten med sig några
tomma buteljer och glas från de angränsande
borden och försvann, med en snabb blick åt det håll,
där han slagit sig ner, till det yttre rummet.
Amanuensen Bergman hade aldrig i sitt lif
druckit ett sådant kaffe. Han hade hört talas om
ärtkaffe och undrade, om det kunde vinna på att
drickas nykokadt. Han grinade illa för hvarje
gång, han förde koppen till sin mun, men då han
förstod, att stället gjort sitt bästa, så tvang han i
sig den märkvärdiga drycken.
Då han druckit ut och sköljt sig i munnen
med en nytänd cigarr, knackade han. Den vackra
flickan kom in. Han betalade med en
tjugufemöring och smålog åt hennes synbara nöje, då han
bad henne behålla hvad som blef öfver.
Då han gick hälsade han artigt. Hans
hälsning besvarades med en böjning på hufvudet och
en lång blick ur hennes mörka ögon.
Han smålog för sig själf, då han gick nerför
gatan. En sådan stilig unge! Hvem skulle ha
kunnat tro, att de där smutsiga jalusierna dolde
en sådan liten skatt? Tänk, om någon annan fått
syn på henne! Han hvisslade sakta. Inte skulle
han visa dit någon, så mycket var säkert!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
