Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vi behöfde icke heller befara några
sjukbesök. Hela huset var som pestsmittadt, och de
förbigående drogo sig så långt åt motsatta sidan
som möjligt och kastade misstänksamma blickar
mot fönstren.
»Mannen hade frågat mig om hennes tillstånd,
jag hade svarat och på samma gång uppmanat
honom att visa själfbehärkning och icke oroa den
sjuka.
»Men då vi på nytt kommo in i
sängkammaren, där hon låg, var det slut med honom. Som
ett stort barn kastade han sig ner öfver hennes
säng och brast i snyftningar.
»Hon klappade sakta hans sträfva hår.
»Därpå vände hon sig, som slagen af en
plötslig tanke, mot mig. Hennes ögon uttryckte en
vaknande ångest, men hennes röst var fast och klar,
då hon frågade: »Skall jag dö, doktor?»
»Det var mig omöjligt att ljuga. Med full
visshet om utgången hade jag icke mod att ingifva
henne ett hopp, som aldrig skulle förverkligas.
»Och utan att möta hennes blick, sänkte jag
hufvudet och teg.
»Hon förstod allt och sjönk med ett rop af fasa
tillbaka i sängen. Hon låg alldeles orörlig, och
tystnaden afbröts endast af mannens gråt.
»Men plötsligt reste hon sig upp. Hennes
feberheta ansikte hade ett vildt uttryck, och med
en röst, hvars förtviflade tonfall afspeglade hennes
känslor, hviskade hon: »Och barnen, barnen, mina
barn!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
