Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det rum, hon kom in i, liknade på håret
storrummen i de bättre bondgårdarna. Öfver den
med ett gulrandigt öfverdrag klädda soffan hängde
ett par taflor, som föreställde en italiensk
bondgosse och bondflicka med svart lockigt hår och
ofantliga ögon. Midt på golfvet, som var betäckt
med trasmattor, stod en gungstol med nötta medar.
Rummets förnämsta prydnad utgjordes af en liten
orgel, som var uppslagen och på hvars notställ
hvilade en med god stil gjord afskrift af en visa,
hvars första vers lydde: »Jag gick mig ut en lördag
i allén, fallera».
»Är det Hulda?» hördes från det angränsande
rummet en jämrande stämma.
Mor Regina svarade icke utan gick in.
»Jaså, är det ni, mor Regina? Jag trodde
det var Hulda.»
»Å, hon har allt fullt upp ute i köket med
att brassa på, så att flottet osar efter det! — Nå,
nå, där husmodern inte kan se efter något, så går
det som det går.»
Den sjuka suckade och vände ögonen mot
väggen. Det var ett fint ansikte, däri emellertid
plågorna gräft tydliga spår. Vid hvarje rörelse,
hon gjorde, jämrade hon sig och de ganska
välbildade händerna, som hvilade på täcket, voro
krampaktigt förvridna af värk och betäckta med
hvita fläckar, från hvilka allt lif tycktes vara
försvunnet.
Mor Regina stod ett ögonblick stilla invid
sängen. Ett uttryck af förakt, bondens känslolösa
förakt för allt svagt och lidande, bredde sig öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
