Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
backen vid mitt tjugufemte år börjar stupa väl
brant neråt för att icke ganska snart ha nått
dalens botten. Det må för öfrigt dröja länge eller
ej, jag har i alla fall solen på ryggen och jag
känner redan kyliga fläktar därnerifrån stryka kring
mitt ansikte.
Tack vare Er har jag lefvat och varit lycklig.
Jag behöfver icke längre sörja öfver mitt lifs brist
på innehåll. Det förefaller mig, som om hvarje
människa skulle behöfva åtminstone ett minne med
sig på den sorgliga färden, som så många måste
anträda ensamma, och jag har mitt.
Och sedan jag nu lefvat lifvet, återstå
drömmarna, milda, ljufva, lyckliga drömmar, som skola
hjälpa mig att med tålamod motstå de plågor,
hvilka jag vet mig icke kunna undgå. Era bref
skola blifva en större lisa för mig än läkarens
alla bedöfningsmedel, på samma sätt som för den
troende katoliken en helgonrelik betyder mera än
all världens medikamenter. — —
Och nu, farväl, min okände vän och
välgörare, Du, till hvilken jag ur djupet af mitt hjärta
hviskar ömma namn, som min penna icke vågar
skrifva ner på papperet. Jag vet, att Du är
ädelmodig och god och att Du alltid skall minnas mig
med vänlighet.
Jag känner mig så trött. Min hand är domnad
och pennan förefaller mig tung som mitt eget
hjärta. Jag hör redan gamla Sofie hosta utanför
dörren — jag har talat om för henne att det är
sista brefvet och äfven hon är ledsen, ty hon håller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
