Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tuggande bligade på honom med sina svarta, fuktiga
ögon, innan de på nytt fortsatte att beta i det
täta gräset.
Han hade lust att kasta sig omkull, att skratta,
springa och dansa, men då han på afstånd hörde
kyrkklockorna ringa öfver nejden, kände han behof
af att gråta.
Då han kom fram och den stora gårdvaren
började skälla, upphäfde barnen, som lekte på
sandplanen, ett skri af glädje, som kallade pigorna
till köksfönstren och herrn och frun i flygande
fart ut på verandan.
Han kände sig omringad af tre solbrända
ungar, starka och klumpiga som valpar, hvilka
vände ut och in på hans fickor, medan den yngsta,
som han aldrig sett, låg baklänges i sanden och
sparkade med de runda benen i luften.
Han tog upp henne i famnen och tågade i
triumf öfver gården, omgifven af de andra, som
mumsade på konfektbitar och sleto honom i
rockskörten med sina klibbiga fingrar. Och på halfva
vägen mötte honom vännen Holm med en stor,
öppen grabbnäfve och ett bullrande: »Jo, du är
mig en ljus pojke, som kommer förr än du ska,
din kanalje!» Och på verandan befriade värdinnan
honom från det lilla byltet kring hans hals och
räckte honom handen med ett hjärtligt: »Mycket
välkommen, bästa Axel!»
Medan frukosten ställs i ordning, taga de
bägge herrarna sig en promenad.
Kosan styrs naturligtvis först till ladugården,
där Holm njuter af sin väns oförställda beundran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
