Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Du där, hvad gör du med min häst?
Indianen såg på gossen med lugnt förakt.
— Mig byta häst med blekansiktets gosse, sade han.
Den röde mannen var fullt beväpnad, och Will visste
ej, huruvida fadern och vägvisaren voro inom hörhåll eller
ej. Men att låta indianen rida bort med onkel Elijahs goda
häst, skulle vara detsamma som att för alltid förverka faderns
förtroende och ge en betänklig knäck åt moderns och
systrarnas fasta tro på familjens hjälte. Han tog därför på sig
en morsk och kavat uppsyn och slängde vårdslöst fram, som
om han på allvar tillfrågats om sin mening:
— Nej, jag byter inte!
— Blekansiktets gosse dum, svarade indianen stilla och
behärskad som förut.
Nå, härom kunde ju dispyten draga ut i det oändliga,
så att Will nöjde sig med att lugnt och bestämdt förklara:
— Du får inte ta min häst.
Indianen gaf diskussionen en annan vändning för att
vinna tid. — Blekansiktets häst dålig häst, sade han.
— Nog duger den åt mig, svarade Will och måste
småle, trots situationens allvar. Indianen såg just icke ut
att särskildt förstå sig på hästar. — Nog duger den åt mig,
alltid, så tag du din gamla kamp och ge dig i väg!
Till Wills stora förvåning släppte rödskinnet tygeln,
kastade sig upp på sin egen ponny och for åstad i kort galopp.
Och den ädle röde mannen föll pladask från den höga
piedestal, där Wills fantasi placerat honom, ty medan det var illa
nog af en plymagerad och tatuerad skogens hjälte att stjäla
hästar, så var det ännu värre att taga till flykten för en
åttaårig pojke. Men några ögonblick senare efterföljdes
förnedringen af återupphöjelse till den forna hedersplatsen, ty Will
hörde vägvisarens röst och förstod, att det var åsynen af en
vuxen man, ej en pojkes dumdristighet, som kommit indianen
att hastigt erinra sig sina egna angelägenheter — om
han hade några.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
