Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillbörlig värdighet, att han och hans goda vänner voro ute
efter skalper, och han medgaf att de haft planer på Wills.
Men i betraktande af hvad som varit dem emellan, ville han
skona blekansiktets gosse.
Tacksamheten för hvad som varit räddade dock icke
sängfiltarne och matförrådet, och de i full krigsgala utstyrda
hjältarne plundrade nästan fullständigt ut grottan. Men Will
höjde en lättnadens suck, när han såg ryggen af den siste.
Två dagar senare bröt en häftig orkan lös. Will
företog en inventering af sina matvaror och fann att han, med
ytterlig sparsamhet, skulle kunna lefva en vecka på de knappa
förråd, som lämnats kvar. Men som ovädret helt säkert
skalle fördröja Dave, satte han sig endast på half ranson.
Tre veckor hade nu förflutit, och han. väntade Dave i
hvarje minut. Men allt eftersom natt följde på dag, och dag
aflöstes af natt, började han betagas af ångest. Hade
Phillips tagit miste på riktningen och förirrat sig i de ändlösa
skogarna? Hade han ej lyckats hitta fram till den
öfver-snöade klippgrottan? Hade han omkommit under ovädret?
Eller fallit offer för indianerna? Dessa och liknande frågor
förföljde ständigt den stackars gossen. Att läsa blef en
omöjlighet, och han miste all aptit för den klena föda som
fanns kvar. Men märket i käppen täljde han oförtrutet för
hvarje dag.
Den tjugonionde dagen grydde. Svälten stack fram sin
grymma fysionomi, och äfven kölden hotade, ty vedförrådet
var så godt som slut. Men huru stora Wills fysiska
lidanden voro, så var hans själstortyr än värre. Han satt
ned-hukad framför några brinnande pinnar, hungrig och
skälf-vande, modfäld och nedslagen.
Men tyst! Var det icke hans namn? Halft kväfd af
rörelse, ur stånd att få fram ett ljud ur strupen, lyssnade han
spändt. Jo — det var ju hans namn, uttaladt af Daves
välbekanta röst, och han samlade alla de krafter han egde kvar
och ropade högt till svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
