Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styrka, som utvecklades af de röde jägarne. En krigare vid
namn Två lansar utförde en bedrift, som ingen annan nu
lefvande indian förmådde göra efter, i det han slungade en
pil tvärs igenom kroppen på en i full fart springande tjur.
General Sheridan ville gärna, att storfursten skulle få
en så omfattande föreställning som möjligt om lifvet på
gränstrakterna i den vilda västern, och när gästerna voro färdiga
att åka till järnvägsstationen, uppmanade han Will att till
deras uppbyggelse förevisa hur en diligens med sex hästar
köres öfver Klippbergen.
Will blef förtjust öfver förslaget, och detsamma blef
storfursten — i början, när han ännu hade föga begrepp
om hvad som väntade honom. Storfursten och generalen
sutto i en täckvagn, dragen af sex hästar, de uppmanades
att väl trycka ned hatten på hufvudet och att af alla krafter
hålla sig fast vid vagnssätena, och så klättrade Will upp på
kuskbocken.
— Föreställen er nu, ropade han till sina passagerare,
att femtio indianer äro efter oss!
Och så satte hästarne i väg med en knyck, som så när
slungat de begge åkande herrarne ut på vägen.
De tre milen till stationen tillryggalades på precis tio
minuter, och maken till skjuts har nog storfursten hvarken förr
eller senare varit med om. Vagnen svängde och slingrade
som ett fartyg för stormen, och ingen besättning har med
större förtviflans styrka klängt sig fast vid lifbojarne än Wills
passagerare vid sina sittplatser. Äfven om femtio lifslefvande
indianer tjutit bakom dem, skulle han ej ha flitigare användt
piskan eller varit mera döf för sina arma passagerares
stönanden och jämmerrop. När vagnen ändtligen stannade med
en ny knyck, som kom tänderna att skallra i munnen på
dem, och Will med sin slokiga hatt i handen öppnade
vagnsdörren för att fråga, om hans kejserliga höghet haft roligt
af färden, svarade storfursten med en ifver och hänförelse,
som nästan forekommo litet misstänkta:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
