Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbrytarblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hittade vägen af sig själfva, som hästar utan körare.
Han var icke med, han visste icke om han gick
eller stod, hans tankar voro hos henne, som skulle
komma hem när det blef dager, som skulle skratta
— också hon — när hon fick veta, att han varit
där. Och hon var icke ensam. Han tyckte, att
han hörde dem hviska och skratta, skratta hvar
gång de nämnde hans namn. Och de kunde icke
tala om annat än honom, det föll honom aldrig in
att de kunde tala om annat. I morgon skulle de
endast göra sig dess mer lustiga, sedan de fått
veta, att han gått ända fram till gården och sökt
henne förgäfves. Och han skulle få stryka ensam
omkring i skog och marker, ensam som en
utestängd hund.
Men han skulle märka dem!... ge dem ett
märke för lifstiden.
Märka? Ja. Och komma på fästning för det,
och sitta där inspärrad, medan...
Nej, var han inte bunden till händer och fotter
och dömd att bli hvar mans narr! Det kom en
maktlöshetskänsla öfver honom; han skulle velat
gråta som ett barn, — gråta och kvida.
Han ville sälja sin själs salighet för detta enda:
att ha henne för sig ensam, äga henne för alltid,
taga henne bort ifrån alla andra... Men inte det
skrattet!... Det, som hon aldrig kunde låta bli,
detta tysta skratt, liksom en fågels kvitter, och
som gjorde, att han aldrig kunde tro henne.
Han hade alltid väntat, att det skulle gå som
nu. Just det var det, som gjort, att han fått henne
så kär. Ty när hon gick ifrån honom, var det
som om han aldrig skulle få se henne mer, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
