Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbrytarblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när de träffades igen, var det som om han sett
någon uppstå från de döda; det var som ett
himmelens under, det var att bli glad åt så att han icke
visste till sig.
Och han tänkte på, hur mången kväll han gått
nere vid spången i det daggiga gräset, väntat och
lyssnat — förgäfves ibland — timme efter timme;
hur han nästa morgon gått tung och trött till sitt
arbete i den tanken, att nu var allting förbi, och
hur han så kunnat möta henne på vägen, rent af
en händelse, sett henne komma där så fin och lätt
i sin snygga bomullsklädning och med en ljus duk
på hufvudet, och hur hon skrattat bort alla hans
klagomål och lofvat komma en annan gång i
stället. Och så samma historia om och om igen.
Och denna tungsinthet, som växt och växt tills
den var ett omåttligt lass att draga på! Han
tyckte, att hela världen var bara ett träsk, där han
sjönk djupare ned för hvarje steg, medan hon på
lätta fotter sprang honom förbi öfver tufvorna.
Aldrig hade han hållit så af någon
människa, icke af sin mor en gång, och ändå tyckte
han, att han skulle låta henne gå, om hon blott
ville säga honom, att hon var glad för den tiden
de haft tillhopa, och att hon icke hållit honom
för narr.
Men tiga och gå! Låta honom vänta och fråga
och våndas och plåga sig med tomma, onyttiga
tankar...
Han hörde någon komma, och gled därför
hastigt bakom ett träd; det kunde vara de. Och
gömd i skuggan såg han dem gå förbi med
armarna kring hvarandras axlar. Det var hon som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
