Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbrytarblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talade —, hviskande lågt. Den ensamme mannen
böjde sig framåt likt ett lurande djur, men han
kunde icke uppfatta ett ord af hvad som sades.
När de kommit längre bort, nåddes hans öra af
detta låga, herrskapslika skratt, med hvilket hon
kunde tvinga honom ned i ett råtthål. Det var
således om honom de talade! Detta skratt kunde
icke gälla någon annan. Det var han säker på.
Ja, ja, ja; nu var det förbi. Han kunde gråta
och be; och hon kunde skratta. Han kunde säga,
att han ville ta lifvet af sig, och hon skulle skratta
ändå.
Men om han gjorde det! Då skulle hon få
känna ånger och ångest... Han var väl inte den
förste som tagit lifvet af sig för kärastesorg!
Han fortsatte sin väg och tänkte på, hur det
skulle gå till. En tömsträng med en snara som
lopp lätt, det var allt som behöfdes.
Och sedan han var borta?... Då skulle hon
känna sig dess mera fri.
Han stannade tvärt. Det rörde sig i hans
blod, han visste icke hvad. Han kände det som
om han varit i hafsens nöd och velat ge sin själ
i Guds händer, men nu höll rodret i hand igen
och styrde upp emot vind. Lika godt om allt
skulle gå i kras! Hon skulle icke berömma sig
af att ha lekt käresta med honom och ha slagit
honom fel utan vidare. Han skulle ge bot för
leken, han!
Stegen blefvo raska, och när han kom fram
till gården, ville han icke gå in i den kvafva
drängstugan. Han klättrade upp på höskullen, han
kunde sofva där, och där var han ensam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
