Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbrytarblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han redde sig en bädd i höet och öppnade
lämmen ut mot skogen för att få mera luft. Och
så lade han sig med kläderna på. Men sofva
kunde han icke, han bara låg och tänkte. Allting
var så underligt skarpt och klart.
Han tänkte på sin far, — den gamle med det
vaxgula fängelseluftansiktet och de skygga ögonen,
som tycktes kunna se genom märg och ben.
Skulle han själf gå samma väg? Var det på
det sättet man råkade i olycka, kom på fästning
och blef ohederlig för lifstid?
För far hade det nog varit annorledes; han
hade gjort sitt i öfverilning, kanske i fyllan. Men
man kunde i alla fall inte komma ifrån det, om
man hade det i blodet; han såg det nu.
»Det är utsedt,» sade han tyst. Det fanns två
viljor inom honom, och den som var starkast var
inte hans.
Han låg länge och tänkte, — icke på om
han skulle göra det eller ej; han bara tänkte
för det han inte kunde låta bli, och för det han
icke heller kunde sofva. När han tyckte att
natten måste vara tilländalupen, såg han på klockan,
om det var tid att stiga upp till arbetet. Hon var
bara ett.
Så reste han sig och gick fram till den stora
glugg, genom hvilken man stack in höet vid
skördetid. Han stödde sig mot brädfodret vid
takranden och såg ut i natten; man blef så varm af
att ligga, och det bultade så stickande hett i alla
ådror; det var bättre att stå där och få svalka.
Himlen var molnfri, men det var som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
