Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbrytarblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du har varit tillsammans med mig så många
kvällar, att det är väl ingenting att betänka sig
på,» sade han sträft.
Hon blef haj. Det fanns något i detta ansikte,
som skrämde henne och tvingade till lydnad.
»Jag sätter mig här,» svarade hon och satte
sig på en sten.
Han tog åter plats på kalktråget.
»Du har inte så ondt om en fästman nu för
tiden,» började han efter en paus.
»Jag tänker det kan göra detsamma hvad jag
har eller inte har,» genmälte hon med tvungen
sturskhet.
»Såå? Men mig gör det inte detsamma.»
Det kom intet svar.
Månen stod bakom skogen, och det kunde icke
bli mörkare än det var.
Han satt och såg på henne. Hon såg ut som
ett köpstadsbarn, så fin och blek. Och allt medan
han såg drog sig hans ansikte samman i ett slags
hotfull smärta. Hon vred sig under denna blick,
som stirrade så underligt.
»Jag har väl inte tagit någon städsel på lifstid
hos dig,» sade hon med ett försök att göra sig
fri från skrämseln, »jag har väl lof te göra som
jag vill.»
»Ja, du har,» sade han.
»Men du hade allt kunnat komma till
Höghultet i lördags ändå, som jag bad dig,» återtog
han efter en paus.
»Nej! För det skall vara slut nu,» sade hon
och såg honom i ansiktet.
Han lyfte upp sin hand och strök med afvig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
