Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbrytarblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
velat tigga hjärtat ur bröstet på mig, så skulle jag
ha sagt: tag det.»
»Jag är nöjd med mindre.»
»Du skulle inte tala ur den tonen! Du vet
inte hvad som bor inom mig.»
»Det vore nock inte för rart att veta!»
Han hade rest sig. Han bara såg och såg på
henne, men hennes blick vred sig undan för hans.
Han tyckte, att hon borde känna, hur han
hellre ville gå bort och dö än göra henne något
ondt; om hon blott ville mjuka upp honom med
ett ord. Han tyckte att hon måste förstå det.
Därför stod han och såg. Men det var omöjligt
att säga något, hvilket hon icke skulle besvara
med hån.
»Du är den enda människa jag hållit af,» sade
han blott, »och vi se hvarandra kanske aldrig mer.»
»Vill du inbilla mig att du går och hänger
dig?» kom det spefullt, och hon log bekymmerslöst.
Hon visste ju att det bara var skrämskott.
»Det, — eller kanske något annat.» Hans röst
hade blifvit tjock och otydlig.
»Då vill jag ge dig ett godt råd,» sade hon
skrattande och spejade ut mellan buskarna efter
undsättning, »tag ett rep som kan bära en stut, och
laga så, att det inte finns några knutar. — Det är
så ledt när en har hängt sig och blir i lifve.
»Du är inte en människa, — satan!»
Det lät som ett doft slag, när han stötte till,
och han hörde ett skri liksom genom bruset af ett
stort vatten. Han stötte och stötte, han fruktade
att få höra det skrattet igen, — öfver dem, som
bli vid lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
