Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en tunn kvinnoskepnad, insvept i en filt; från vägen
närmade sig bullret af ursinnigt hästtramp och
skramlandet af vattentunnor.
Framme vid gården, nästan som inne från
lågorna, ljöd det ur förvirringen en vallhunds
entoniga, fortsatta skall. Några kor kommo ut i
galopp, skilde sig, sprungo omkring hvar åt sitt
håll och störtade så — liksom på gemensam
in-gifvelse — tillbaka in i byggnaden.
Så sprängde den första sprutan upp till platsen,
och sprutföraren hoppade af.
»Mordbrand,» sade han blott, såg sig omkring
ett ögonblick och tilläde: »Magasinet kan räddas.»
Det strömmade folk och vagnar till från de
angränsande byarna, alla händer voro redo och
arbetet koncentrerades kring boningshuset och den
stora upplagsbyggnaden.
Men borta från ladugården ljöd vallhundens
skall genom eldens dån, skrikiga kommandoord
och braket af bräckta plankor och brandhakarnas
tag. Det var Fältman, som jämte sin herre
arbetade för att rädda den åt dem anförtrodda
egendomen. Och det var hårdt arbete.
Vanvettiga af skrämsel rusade korna in i
byggnaden igen så fort de kunde se sig ett tillfälle.
Några karlar hade kommit till för att hjälpa, men
ute på nakna slättmarken var det omöjligt att
sammanhålla dessa förvildade djur, hvilka
galopperade om hvarandra kors och tvärs och endast med
all makt sökte komma in i elden.
»Det går inte på det viset! Skaffa hit läkter
och bräder i stället, och hägna omkring dem med!
Fältman och jag ska reda oss så länge,» skrek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
