Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Håll dem tillhopa,» var den gamles svar, och
så gaf han sig åstad, springande och ropande åt
Fältman att följa.
»Men Truls! Men Truls, hvad tänker du på?»
ropade en gäll och uppöfvad röst ur kvinnohopen.
»Du är väl inte galen! Låt bli!»
Men Truls bara sprang — sprang så att de
tunga träskorna dånade i marken och så att det
var ett under att benen icke knäcktes.
Hans maka var emellertid icke sinnad att låta
honom riskera lifvet för tjuren. Hon lade i väg,
också hon, så fort hon kunde orka och så att
huf-vudduken guppade ned på skuldrorna och
hårtestarna reste sig mot vinden.
»Men är du rakt ifrån dig?» ropade hon
andfådd, då hon högg tag i honom.
»Låt bli mig — käring,» snäste den gamle.
Det var inte tid att taga hänsyn nu.
»Truls — gör dig inte olycklig!»
Den rösten kunde ändå tigga i ångest, så
skrikig och sträf den var.
»Håll käften — släpp mig!»
»Du bli där!»
»I helvete blir jag!»
Med denna förtröstansfullt oartiga försäkran åt
sin äkta hälft ryckte han sig lös så att det krasade
i pälsen och försvann därefter med Fältman in i
ladan.
Snytande sig på kjortelfållen och bittert
gråtande återvände hustrun till de andra kvinnorna,
men där var en så stor glädje öfver Emil, att ingen
hade tid att bry sig 0111 henne.
7. — Folklif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
