Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klockaren tittade ut, något förvånad.
Truls Jonasson hade dragit sig tillbaka och
gjorde många mystiska vinkar och tecken från
skuggan där han stod. Klockaren såg ännu mer
förvånad ut, men steg ändå ned på trappan, i det
han förde dörren till efter sig.
»Ah — är det Truls Jonasson I» utbrast han,
när han kände igen den gamle. »Ja visst skall
Truls Jonasson in den här vägen! Han, som skall
fram och hedras inför hela församlingen!»
»Jaha ja — hm.»
Den helgdagsrakade gamle höll sig med högra
handen om hakan, sköt fram läpparna, betraktade
sin ena stöfvelnos, som han höjde i vädret. Han
såg begrundande ut.
»Det var bara min hund. Den här hunden
— Fältman — hm.»
»Ja, honom ska vi nog få hem,» sade
klockaren resolut, som om därmed alla bekymmer voro
undanröjda; och för att visa sin redebogenhet,
böjde han sig hastigt ned som för att taga upp
en sten.
»Ja, ska det vara på det viset, så kan vi gå
bägge två,» sade Truls Jonasson upprörd, i det
hakan skälfde mellan löskragarna.
»Hvad menar Truls Jonasson?»
»Jag — hm — jag menar ingenting,» sade den
gamle, skamsen öfver att ha förgått sig.
»Jo — visst var det något?»
Det gällde ju: nu eller aldrig. Därför kom det:
»Jag menar om jag kan få taga hunden med?»
»Hunden! I kyrkan? Nej, det går aldrig an.»
Det blef en betryckt paus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
