Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fältman såg skamflat ut, han tryckte sig tätt
upp till sin herres ben och såg ut som ett lamm,
fast han hade päls som en ulf. En sådan här
situation låg icke inom hans erfarenhet. Han
förstod icke hvarför han skulle vänta framför detta
stora hus, och hvarför det inte luktade kor, och
hvarför man såg på honom som om han gjort
något ondt.
»Han är lika förståndig som en människa,»
sade den gamle med öfvertygelse.
Och så blef det tyst igen.
»Det var han, som frälste alla patrons kor vid
den stora eldebranden,» tilläde han.
Det var ett kinkigt fall. Klockaren ref sig i
nacken. Den gamle tycktes hålla så styft på detta.
Men hvem hade väl någonsin hört talas om en
hund som går i kyrkan.
»Och jag ansvarar för, att han håller käften.»
Truls Jonasson menade icke alls något illa
med sitt fula uttryck. Han menade bara att det i
det fallet var honom så mycket lättare att ansvara
för sin hund än för sin hustru.
Fältman såg ut som en bekräftelse af sin herres
ord; klockaren kastade en pröfvande blick på
honom.
»Vi få höra hvad kyrkoherden säger; där
kommer han.»
Fältman och hans herre drogo sig
vördnads-fullt tillbaka, men klockaren blef stående på trappan.
»Här är Truls Jonasson, han, som skall ha
medalj i dag; och han vill taga hunden med sig
in, men det kan naturligtvis inte gå an?» sade han
då han hälsat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
