Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»En hund? Nej, käre Truls Jonasson, det kan
man inte,» sade kyrkoherden och log öfverseende.
»Han gör inte en mask för när.»
»Men man brukar inte ha hundar i kyrkan.»
Det var precis samma argument, som Truls
Jonasson själf användt, men han tyckte
förmodligen att det icke borde gälla män och män emellan,
ty han vidblef med en slättbos hela envishet:
»Han säger inte ett muck.»
Och Fältman såg så menlös ut, att man rent
af måste anse honom för ett vidunder af
förställ-ningskonst, om han ändå kunde ha ondt i sinnet.
»Ja, men på själfva juldagen! Nej, kära Truls
Jonasson, det går inte.»
»Ja, men inte står jag och tar tack och beröm
för allting, när det var han som gjorde’t! Så då
kan det vara detsamma med medaljen.»
»Inte kan det vara Truls Jonassons mening
att gå ifrån alltihop?»
Truls Jonasson stannade och vände sig om.
»Kan di ta mig?» sade han.
Han menade kronobetjäningen.
»Nej, naturligtvis inte!» svarade prästen,
förvånad öfver en sådan fråga.
»Ja, då kan nå’n annan ta medaljen, för jag
vill inte ha’n.»
Den gamle gaf sig i väg, och Fältman följde
med, utan att han behöfde hvissla på honom ens:
han hade ingen smak för prästerskap och kyrka.
»Spring efter honom och säg att han får ta
hunden med, om han kan gömma honom bakom
bänkarna och ansvara för att han håller sig tyst.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
