Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klockaren lydde tillsägelsen, och de två vände
tillbaka.
Truls Jonasson klef med försiktiga steg genom
sakristian, följd af sin fyrbenta kamrat, som gick
honom så nära, att han oupphörligen trampade
honom på hälarna med sina tassar.
Den gamle skulle ha plats i koret, för att
vara nära altaret då det högtidliga ögonblicket
skulle komma. Han satte sig på yttersta ändan af
den bakersta bänken, där man — i betraktande af
att han var så att säga hedersgäst — lämnade
honom så stor plats att den kunnat förslå åt en
domprost. Fältman satte sig också, på platta
sten-golfvet, tryckt uppåt väggen och tätt intill sin herre.
Det var inte möjligt att uppföra sig mera passande
än Fältman; själfva hans sätt att vända sig om
och draga svansen åt sig, när någon gick förbi,
tycktes säga: ursäkta mig.
Både kyrkoherden och klockaren blefvo alldeles
trygga i det afseendet, och gudstjänsten fortgick
ostördt.
Endast då man reste sig för att läsa evangeliet
hände det att gubben satte sin fot på vännens tår.
»Aj!» skrek Fältman med en mycket gäll, men
mycket belefvad hundröst, och hans herre träffades
af en förebrående blick från klockarstolen.
Fältman fick dock sitta kvar, synbart gripen i sitt
samvete öfver att så ha komprometterat sig.
Efter gudstjänsten höll prästen ett tal till
tjänare och husbönder, trädde därefter för altaret och
kallade fram »ryktaren Truls Jonasson, åt hvilken
sällskapet Pro patria skänkte sin stora
silfver-medalj för långvarig och trogen tjänst». Och gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
