Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och då blef det ännu lifligare. Hans ansikte hade
starkare färg, hennes ögon kastade långa strålkvastar,
liksom diamanter i skugga.
Han drog upp champagnekorken, slog i hennes
vida, vattenklara glas, spillde på duken, straffades
med bannor och kysste på handen; så kom han
till sin plats igen, lyfte sitt glas och höll ett litet tal.
Och de tömde sin skål med en lång, menande blick,
som om i rummet suttit fullt af folk och de icke
haft annat sätt att meddela sig med hvarandra än
att lurendreja med sådana blickar bakom de andras
ryggar.
Och de började tala om gamla tider och draga
fram gamla minnen, som älskande alltid bruka —
liksom om det närvarande icke vore dem nog.
»Och om jag inte hade friat,» sade han, »säg,
hade du aldrig gjort det själf?»
»Nej, aldrig,» svarade hon skrattande och höjde
sitt glas,
»Jo, erkänn att du skulle ha gjort det, hellre
än att det ingenting skulle blifvit af.»
»Jo pytt! Det hade varit ditt det värsta.»
> Men du sade ju själf att du hade varit
gränslöst otålig.»
»Ja; det är så ömkligt af en man att inte kunna
gripa sig an.»
»Ja, och det är så präktigt af en kvinna att
alltid vilja yxan skall gå, men aldrig våga hålla
om skaftet.>
»Fy dig!»
»Men sant är det. Skål, lilla kreolska! Tacka
mig du, att jag friade. Jag undrar hur du skulle
burit dig åt, om du nödgats göra det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
